CHILE, Motståndet 1986-87, en Antologi: 1986-1987

Visar inlägg med etikett 1986-1987. Visa alla inlägg

torsdag 4 juni 2020

Motståndets Chile 1986-1987 (15): Lärarkårens kamp mot kommunalisering, morden och hungern

I en blixtaktion har hundratals lärare samlats och demonstrerar framför presidentpalatset La Moneda, där diktatorn general Agusto Pinochet satt vid tillfället. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Motståndets Chile 1986-1987 (15)

Av Dick Emanuelsson

Lärarkårens kamp mot kommunalisering, morden och hungern

LÄRARKÅREN I CHILE såg inte bara sina ekonomiska, sociala och organisatoriska rättigheter fragmenteras när den fascistiska militärkuppen verkställdes den 11 september 1973. Inledningen på en ”kommunalisering” 1987 var det första steget och resultatet av den nyliberala författningen från 1980 där Staten fråntog sig ansvaret för utbildningen och lade ut detta på de olika kommunerna.

Det är en parallell till Sverige. 1989 bevakade jag SFL:s (Svenska Facklärarförbundet) kongress där den dåvarande skolministern Göran Persson lovordade en ”kommunalisering av skolan”. I dag ser vi resultatet i form av en fragmentering och en klasspolitik som i praktiken privatiserar och slår sönder den enhetliga skolan. Såväl Chile som Sverige hade en solid grund för den allmänna utbildningen innan nyliberalerna satte igång sin offensiv för att ”amerikanisera” både utbildning som sjukvård.

I dagens Chile existerar i praktiken inte en allmän gratis utbildning, som ska vara en mänsklig rättighet. Den högre utbildningen är näst intill omöjlig att nå för arbetarbarnen. Studenterna klavbinds till bankerna för resten av livet om de har tagit lån för att finansiera sina studier.

Därför inleddes protesterna från högstadieeleverna, de så kallade ”Pingvinerna” 2006. De fick förstärkning 2008 och 2009 när de universitetsstuderande anslöt sig i hundratusentals och krävde att de transnationella gruvbolagen, som kammade hem miljarder dollar från den chilenska kopparn, skulle finansiera en bra och gratis utbildning i Chile.

Men låt oss gå tillbaka till januari 1987, då den chilenska lärarkåren också demonstrerade, framför det presidentpalats som Pinochet lät bomba 1973 men som nu ockuperades av diktatorn.

Tegucigalpa 2020-06-04

Studenter vid den juridiska fakulteten i Santiago demonstrerar mot militärdiktaturens i juli 1983, det året då de stora massprotesterna inleddes som oftast dränktes i blod. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Fascisterna skar halsen

av de tre lärarna Manuel Guerrero,

Santiago Nattino och Jose Parada

De kom mitt på ljusan dag den 28 mars 1985 och grep Santiago. Dagen efter greps Manuel i lärarförbundets lokaler. Den 30 mars kidnappades Jose Parada. Den dagen påträffades de tre med halsarna avskurna. Dödsskvadronen 11:e September hade återigen slagit till!

De tre kom att gå under beteckningen ”De halshuggna” i Chile. De tre var inte bara lärare utan även framstående medlemmar i det chilenska kommunistpartiet.

Den allmänna opinionen var skakad och folk var indignerade. Kyrkan rasade och till och med militärer uttryckte sitt förakt för brottet.

De skyldiga för mordet på Santiagolärarnas ordförande utpekades inom de halvmilitära karabinjära styrkorna. Men ingen av de skyldiga har dömts. De som greps och som utpekades med klara bevis, släpptes istället. Så fungerar den chilenska ”rättvisan” i Pinochets tappning.

"Vi ska erövra demokratin och införa rättvisa", en
hyllning till fackföreningsledaren bland Chiles lärare,
Manuel Guerrero, mördad av diktaturen.

MANUEL GUERRERO BODDE flera år i Sverige som flykting. Men längtan efter Chile blev för stark och han beslöt att återvända. Ett år senare mötte han den fasanfulla döden.

I Sverige bor hans första fru kvar. Sin andra fru, som han träffade i Sverige var gravid då Manuel mördades. Manuel visste inte om detta. Sju månader senare föddes hans son. Huwana Madera bar på en fortsättning av Manuel.

DET HAR NU GÅTT TVÅ ÅR sedan mordet på Manuel och hans två kamrater. Lärarna fortsätter striden i hans spår. Diktaturen har inte lyckats skrämma lärarkåren till passivitet. Tvärtom. De 25 000-30 000 avskedade lärarna demonstrerar dagligen mot regimens utbildningspolitik som den kallar för ”kommunalisering”. Och de möts av karabinjärer och militärer. Samtidigt känner de att de har hela det chilenska folkets stöd i ryggen.

LÄRARNA
HUNGRAR

Det är fruktansvärt varmt och rökigt i lokalen. Stolarna räcker inte till och folk ställer sig efter väggarna. Man skall diskutera vilka åtgärder man skall ta till för att protestera mot de massiva avskedandena. På mötet, som öppnas av Sofia Colodro, ordförande för AGECH i Santiago, meddelas att enbart i huvudstaden har mer än 5 000 lärare sparkats. Och detta är bara början.

Talare efter talare står upp och berättar om hur det är på deras skolor, hur de fått ta emot rekommenderade brev från kommunen om avsked, hur många som går i ångest och väntar på sparken.

Vittnesmålen varvas med stöduttalanden som kommit in. Alla politiska partier utom extremhögern uppmanar lärarna att slå tillbaka. Från de politiska fångarna som deltog i attentatet mot diktatorn den 7:e september kommer det också hälsningar. Det väcker jubel bland bänkarna. Kampandan höjs succesivt.

Efter en dryg timma fattar man beslut om att dagen efter samlas vid Nationalbiblioteket. Där skall man lämna över böcker. Det är en symbolisk handling. Böckerna är för lärarna ”verktyg” och de behöver man enligt diktaturen inte längre. Därefter skall man marschera till utbildningsministeriet. På vägen dit passerar man förbi Pinochets palats.

Efter mötet träffar jag Ximena, Maria Rojas och Marta Tapia från den fattiga förstaden Conchali. De är indignerade.

– För att kunna sparka oss lärare har man ökat elevantalet från 40 till 50 elever i varje klass. Lärare med en annan uppfattning än regimen sparkas först. Rektorerna har frågat om politisk tillhörighet. Jag har upprepade gånger blivit mordhotad, säger Marta Tapia, ordförande för AGECH i Conchali.

De andra instämmer.

– Större delen av lärarna protesterar mot avskedandena. En grupp har förhållit sig neutral men stöder oss nu för de drabbas själva, säger Ximena.

Hur reagerar då eleverna?

– De vaknade till ordentligt under 1986. De strejkade mot att deras skolor såldes ut till privata intressen. Flera arresterades.

– Flera elever har också slutat. De tvingas hjälpa till med försörjningen av sina familjer. Du kan förmodligen inte förstå det här, men fattigdomen är extrem. Många elever svimmar i skolorna på grund av undernäring och hunger.

Lärarinnorna berättar om regimens undersökningar som manipulerats på ett häpnadsväckande sätt.

– I vår kommun har vi en 60-procentig arbetslöshet. Resten arbetar på PEM- och POJH (ett slags AK-arbete, reds. anm.) De tjänar 3000 resp. 5000 pesos i månaden (ca 125 resp. 175 kr). Det är omöjligt att leva på en sådan lön. Familjerna och i synnerhet barnen drabbas fruktansvärt av denna politik. 99 procent av barnen har skabb, loppor och annan ohyra. 80 procent har svåra kariesskador, säger Marta.

Och hon överdriver inte. På detta skall man lägga till barnprostitutionen där 9-10-åriga flickor bjuder ut sig för en spottstyver.

De avskedade lärarna tjänar sannerligen inga förmögenheter. En lön på 15-20 000 pesos (ca 550-600 kr) är en normal lön. När de nu tvingas ut i massarbetslöshet är framtiden än mer oviss. En del får jobb i de privatiserade skolorna för en lön på 10 000 pesos, andra är svartlistade för all framtid.

Vad skall lärarna ta sig till nu? Vad tror de om framtiden?

– Liksom hela vårt folk, måste vi ta strid. Som du hörde av mötet skall vi demonstrera i morgon Ett annat beslut är att sätta upp soppkök i de olika stadsdelarna. Även vi lärare börjar känna av hungern i vårt land. Och vi kommer inte ge oss förrän det blir en djupare förändring, säger kvinnorna från Conchali där mer än 380 lärare hade sparkats i början av februari, offer för en utbildningspolitik och militärdiktatur som satt djupa spår i Chile.

De halvmilitära karabinjärerna dyker upp.FOTO: DICK EMANUELSSON

LÄRARNA TOG
PINOCHET PÅ ”SÄNGEN”

Det blev den första öppna manifestationen sedan attentatet mot Pinochet den 7:e september 1986. Hundra avskedade lärare samlades exakt klockan tolv på trappan till Nationalbiblioteket. De hade för dagen tillverkat en banderoll med texten: NEJ TILL AVSKEDANDE AV LÄRARE!

Parollen var undertecknad av de fackliga lärarorganisationerna AGECH och Colegio de Profesores, lärarkollegiet.

Efter tal och skanderande av slagord lämnade lärarna sina böcker i en kartong på trappan. Det var en symbolisk handling över Pinochets utbildningspolitik. En avskedad lärare behöver inte sitt ”verktyg” i dagens Chile.

Och så inleddes demonstrationen. Man gick kvarter efter kvarter med siktet på utbildningsministeriet. Och det var inte vilken väg som helst. De skulle komma att passera självaste Pinochet i det bombade presidentpalatset, som hade restaurerats 1980.

När demonstrationståget närmade sig gågatan Paseo Ahumada började lärarna att titta nervöst på varandra. Här står det alltid minst en kravallpiket med 8-10 karabinjärer och en buss med minst 20 till. Men inget hände.

På sin marschväg under middagstid var Santiagos centrum överfyllt med folk. Och de visade vad de tyckte om lärarnas protest; ”Fortsätt kämpa mot tyrannen”, ropade de applåderande.

När man närmade sig presidentpalatset La Moneda, samma palats som Pinochet lät bomba den 11:e september 1973 och mörda Salvador Allende, visste lärarna att man kommit till ett avgörande ögonblick. Härifrån fanns ingen återvändo. Här skall det finnas karabinjärer. Lärarna började ropa sina slagord. Inget hände. Man passerade parken framför presidentpalatset och hade nu bara ett halvt kvarter kvar till ministeriet. På balkongen hos Pinochet kom de ut funktionärer som undrade vad som stod på. Det är få demonstranter som under tretton år av militärt styre har lyckats med konststycket att demonstrera förbi diktatorn. Men lärarna tycks ha tagit karabinjärerna fullständigt på sängen.

– Va´ fan, dom måste sova middag, sa en av lärarna.

En funktionär på utbildningsministeriet insåg däremot vad som var i görningen och låste snabbt igen de stora koloniala järngrindarna.

Lärarna tejpade lite fumligt och nervöst upp sin pappbanderoll på porten och ropade ut lite slagord. Två minuter senare dök en polispiket upp med en våldsam fart och med ursinne slets banderollen ner.

Blickarna från karabinjärerna svepte vredgat över platsen och vi journalister gjorde en taktisk reträtt för att undgå bli slagna eller få våra kameror sönderslagna.

Lärarna var nöjda. De hade lyckats med mer än vad de hade föresatt sig.

Förmodligen fick karabinjärerna sitt livs utskällning. Reprimanderna blev nog också sanktionerade från högsta nivå, ty dagen efter fanns det en karabinjär utposterad var tionde meter i Santiagos centrum. Det räckte att man hade blivit tagen på sängen en gång av de uppkäftiga lärarna.

Lärare och ledningen för lärarförbundets AGECH i Valparaiso och Viña del Mar, alla har blivit avskedade.FOTO: DICK EMANUELSSON

MASSAVSKEDANDE
AV LÄRARE

– Regimen har fråntagit sig ansvaret för utbildningen med det falska argumentet att det måste existera en fri utbildning. Deras mål har varit att överlämna detta samhällsansvar till privata affärsintressen. Och nu sluts cirkeln.

Det säger Jorge Pavez, ordförande i AGECH, Chiles lärarförbund. Sammanlagt vill Pinochets utbildningsminister Gatete avskeda inte mindre än 28 000 lärare. Regimen menar att det finns 40 000 lärare för mycket i Chile, en siffra som Pavez naturligtvis bestrider.

När ”kommunaliseringen” inleddes 1981, övergick 80 procent av de statliga skolorna på grund- och gymnasienivå till kommunerna. Samtidigt minskade staten de ekonomiska anslagen. Följden blev att kommunerna inte hade råd att fortsätta driva någon utbildning. Denna övertogs av privata intressen, oftast i maskopi med kommunala tjänstemän som är utsedda av regimen, eller pensionerade militärer. Kostnaderna ökade dramatiskt. I motsvarande grad försämrades utbildning och läromaterial.

Nu sluts cirkeln. 1987 skall 96 procent av de statliga skolorna ha övergått till privata händer.

– Det är en politik i enlighet med den Internationella Valutafondens recept och krav. Den offentliga sektorn skall minimeras, säger Pavez. Alla i Chile har tagit avståndet mot beslutet, utom regimen naturligtvis.

– Man har reducerat utgifterna på det bekvämaste sättet genom att avskeda lärare med 25 års erfarenhet, eller längre. Det är sammanlagt 14 000 personer det handlar om. Pavez understryker också att alla dessa lärare har yrkestitel, något som utbildningsministern inte vill kännas vid.

Nu är det inte bara lärare på grund- och gymnasieskolan som drabbas. Lärare, docenter, administrativ och annan personal på universiteten drabbas av minskade anslag och sparkas på löpande band.

I Chile existerar det två lärarförbund. AGECH bildades 1981 som ett uttryck för det missnöje som rådde inom Colegio de Profesores, lärarkollegiet. Ledarna var militärer som utsetts från utbildningsministeriet som i sin tur är utsett av Pinochet.

AGECH fick en flygande start. Tusentals lärare anslöt sig. Den politiska bredden är också stor, allt från kristdemokrater till kommunister finns representerade i ledningen.

Om AGECH är en renodlad facklig organisation, är kollegiet motsatsen. De innehar försäkringsbolag, pensionsfonder, sjukhus och till och med semesterhem. Men korruptionen och den vertikala strukturen på denna var utbredd. AGECH:s grundande fungerade som en pånyttfödelse för kollegiet. 1985 tvingades det fram val för att välja en ledning, första gången sedan militärkuppen. I stort sett alla militärer rensades ut. Samtidigt inleddes samtal och konkret samarbete med AGECH. Och det är det vi ser resultatet av idag. Nu kämpar man gemensamt mot regimens massiva avskedande.

Platon lär en gång ha sagt att ”det finns ingen utbildning utan rättvisa”. I Chiles fall stämmer detta bokstavligen. Ingen tror att den nuvarande utbildningspolitiken kan förändras med Pinochet vid makten. Vad lärarnas organisationer strävar efter är att lindra de värsta konsekvenserna. Men det är en ojämn strid.

– Lärarna har sedan 1973 drabbats av en reallönesänkning på sextio procent. Av de 30-40 000 lärarna i Santiago är 7 000 arbetslösa och, understryker Pavez, det är innan de massiva avskedandena har inletts.

Om man kan tala om positiva effekter som dessa beslut har inneburit kan man säga att lärare, elever och föräldrar nu strider gemensamt. Den tidigare splittringen mellan lärarna är som bortblåst, ty hungern och arbetslösheten drabbar alla.

– Men vi kämpar parallellt för demokratin, säger Sofia Colodro, ordförande för AGECH i Santiago. Hon är avskedad sedan ett år liksom hela ledningen för AGECH.

– I dag genomförde vi en stillsam demonstration vid Plaza de Armas . Vi bestämde oss för att inte ropa några slagord utan helt tyst gå och dela ut ett flygblad till folk som satt på bänkarna. Fyra av AGECH:s och kollegiets ledare greps. Det visar att vårt arbete måste sträcka sig längre än enbart protestera mot arbetslösheten, understryker Sofia.

– Men de skrämmer oss inte, säger Pavez. Vi är inte ensamma. Studenterna kommer den 28:e april att utlysa en allmän mobilisering och protest mot regimens utbildningspolitik. De kräver i likhet med oss bara sin rätt. Vi vet att vi för en ojämn kamp men vi har också de politiska partierna och fackföreningsrörelsen bakom oss. Och läraren som ställs på gatan, han har inget att förlora längre.

När jag går ner i tunnelbanan för att ta tåget hem, står det en gammal man och säljer citroner. Om halsen har han hängt en skylt med texten: ”Avskedad lärare - hjälp mig! Min familj svälter”!

tisdag 2 juni 2020

Motståndets Chile 1986-1987 (13): ”Döden nådde André Jarlan, präst i La Victoria, under bönen”

Skottet gick in i nacken och dödade den franske prästen André Jarlan omedelbart.

Motståndets Chile 1986-1987 (13)

”FADER, FÖRLÅT DEM, TY DE VETA ICKE VAD DE GÖRA”

Dick Emanuelsson

KRISTNA OCH MARXISTER (2-2)

Mordet på den franske prästen Andre Jarlan den 4:e september 1984 i det fattiga men oerhört stridbara bostadsområdet La Victoria i huvudstaden Santiago, sände en chockvåg genom det chilenska samhället. Och i synnerhet de präster som hade vigt sitt liv för att ”tjäna sin nästa”, och i fallet Chile, delta i kampen mot diktaturen.

”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”, hade Jarlan skrivit på ett papper som låg bredvid Bibeln som sakta färgades röd av blodet från den franske prästens huvud som hade genomborrats av en kula från det fascistiska mordkommandot som denna kväll hade trängt i La Victoria och beskjutit den tunna träväggen som inte stoppade kulan som trängde in i kraniet på den präst som kände sig som en av La Victorias fattiga invånare. Mordet på André Jarlan snarare stärkte än skrämde stridbarheten hos La Victorias invånare när jag anlände i början av 1987.

I den vita cirkeln trängde kulan in genom de tunna brädorna i husfasaden. Bakom denna satt den franske prästen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

”Döden nådde André Jarlan,

präst i La Victoria, under bönen”

”Vi befinner oss i den främsta linjen, som vittne eller direkta aktörer”!

”Känslorna kokar. Just nu protesteras det i varje stadsdel. I protesten den 14:e augusti sårades i La Victoria 35 människor. För att förstå omfattningen av ungdomarnas vrede fortsatte många striden trots blyet i kroppen. Bland de sårade hade en 54 hagelkulor enbart i ett ben. En annan hade 200 kulor i hela kroppen (...) Folk lider fruktansvärt. Och som konsekvens av vårt prästämbete, befinner vi oss i den främsta linjen, som vittne eller direkta aktörer”!

Så skrev André Jarlan Pourcel i sitt sista brev till sin familj i Frankrike, stämplat den 20 augusti 1984. Två veckor senare gick han ett ännu värre öde till mötes, döden.

Att folk skjuts i Chile är ingen nyhet. Men att man i detta katolska land till och med ger sig på präster, visar på regimens svaghet och desperation.

Invånarna i La Victoria är mer revolutionärer än katoliker, sa någon under min vistelse i denna stridbara `poblacion´, ett fattigt arbetarområde. Men respekten för de tre franska prästerna var enorm, just på grund av att de förstod och stred för sina församlingsbor. Och de tog samma, om inte större risker, än dessa. De blev en vagel i ögat på regimen, en vagel som man ville ha bort.

Jarlan var 44 år när han i februari 1983 anlände till Chile. Hans avsikt var att tjäna de fattiga. Snabbt vann han befolkningens stöd.

PÅ MORGONEN DEN 4:e september 1984, forslades Hernan Barrales till prästernas hus. Han befann sig i ett medvetslöst tillstånd. Han ingick i en grupp av drogmissbrukare som Jarlan ledde för att rehabiliteras. Han var skjuten i ryggen av karabinjärerna. Han togs om hand av Pierre Dubois, Jarlan och hälsovårdsgruppen. De desinfekterade honom och ringde efter en ambulans. Dubois tog med honom i sin stationsvagn, märke Renault, till sjukhuset när inte ambulansen kom.

När Dubois kom tillbaka, gick han upp till andra våningen i huset där de tre prästerna bodde.

– Det såg ut som han låg och sov över bordet. Då upptäckte jag var kulan hade gått in och gått ut. Han hade bibeln framför sig. Döden nådde honom under bönen, berättar Dubois.

André Jarlan är ett med invånarna i La Victoria som på denna muralmålning hyllar honom. "Aldrig ensam och för att veta och kunna måste vi vara förenade"!FOTO: DICK EMANUELSSON.

BREDVID DEN UPPSLAGNA BIBELN med psalmerna 128 och 129, hade Jarlan skrivit några ord på ett papper; ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”.

Nyheten om Jarlans död orsakade ett ramaskri, inte bara i Chile utan över hela världen. 100-tals stearinljus tändes på gatorna i La Victoria. Inrikesminister Sergio Onofre Jarpa, samme man som hade kallat ut 18.000 militärer under protesten i augusti 1983 som sköt ihjäl 28 människor, utsåg Hernan Correa de la Cerda till undersökningsåklagare.

Denne igångsatte ett verkligt mullvadsarbete som nitade fast en patrull på 21 tungt beväpnade karabinjärer som de skyldiga. En av dessa var korpral Leonel Povea Quildran, den som hade avlossat skottet.

Chile var överraskat. Skulle det vara möjligt att kunna döma en skyldig från de väpnade styrkorna? Svaret kom efter sju månader; Povea frisläpptes mot en borgen av 100 kr och är sedan dess fri.

BEGRAVNINGEN AV JARLAN formades till en av de största demonstrationer Santiago skådat. Tysta och allvarliga tågade hundratusentals chilenare med invånarna från La Victoria och de två andra franska prästerna i spetsen till katedralen på Plaza de Armas. När de passerade förbi justitiedepartementet ropade de; ”Justicia, Justicia, Queremos Justicia”, vi kräver rättvisa, rättvisa. . .

Men någon rättvisa blev det inte, som i så många andra fall. Trots att tre journalister, Timothy Frasca från USA, som bandade skotten, den franske Bernard Mathieu som stod i skottlinjen och den chilenske reportern Gilberto Palacio, alla vittnade om händelsen tillsammans med en rad andra invånare, så gick de skyldiga fria.

Istället igångsatte den officiella pressen en kampanj som gick ut på att vänstern hade mördat prästen för att, som El Mercurio skrev, på så sätt ”ha en minnesreferens för att skapa oro”.

Den värsta tidningen, La Nacion gick ut i ännu värre anklagelser. Den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez (FPMR), kidnappade helt sonika vice direktören Sebastiano Bertolone den 18:e december och krävde att hans tidning skulle publicera en kommuniké och bild. När detta var gjort, frigavs han den 25:e december utanför den mördades Jarlans bostad, oskadd.

André Jarlan, målad i La Victorias kulturhus. FOTO: DICK EMANUELSSON.

BILDEN SOM PUBLICERADES, föreställde Bertolone i mitten, omgiven av två beväpnade medlemmar av FPMR. Dessa bar varsin tjeckisk k-pist, typ nio millimeter, samma kaliber som Jarlan hade skjutits med.

Genast utnyttjade den regimstyrda pressen detta faktum. Men efter en tid övergav man versionen. Man hade förlöjligat sig själva.

TVÅ ÅR SENARE; KVÄLLEN DEN 7:e september 1986 exploderade La Victoria i glädjescener. ”PINOCHET ÄR DÖD”! ropade folk, som dansade på gatorna. Äntligen hade Jarlan och andra mördade kamrater fått hämnd!

Men glädjen dämpades en aning efter att Pinochet visade sig i teve och med darrande stämma förklarade att han överlevt bakhållet, utfört av ett kommando från FPMR. Bara handen hade skadats.

Dagen efter, den 8:e, kom de, de grönklädda. Pierre Dubois, Jaime Lancelot och Daniel Caruette drogs ur sitt hus och ”kastades som potatissäckar upp på flaket på en militär last bil, under ett regn av slag och sparkar”, som ett vittne berättade.

De tre franska prästerna utvisades tillbaka till Frankrike där de togs emot av Danielle Mitterand, presidentens fru.

Framför det lilla kapellet, som prästerna så många gånger hade predikat och mobiliserat invånarna att ta kamp, hade någon placerat en skylt med följande text:

”Pierre, Jaime och Daniel; Ingen kan slita er bort ur våra hjärtan! De kan föra bort prästerna, men de kan inte föra bort det som ni lärde oss”!

måndag 1 juni 2020

Motståndets Chile 1986-1987 (12): Religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”

Santiagos internationella flygplats:
Chiles militärdiktator tar emot Juan Pablo II, påve 1987.

Motståndets Chile 1986-1987 (12)

KRISTNA OCH MARXISTER (1-2)

Religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”

Av Dick Emanuelsson

UNDER HELA 1970- OCH 80-TALET pågick en politisk ”väckelse” bland många unga präster i Latinamerika. Det hade börjat med Medellinkonferensen 1968. Därefter fortsatte den så kallade ”Befrielseteologin” att få allt större fotfäste, en rörelse till vilken många präster anslöt sig.

CAMILO TORRES, präst i Colombia som 1966 ansåg att kampen borde lyftas ytterligare en nivå i brist på demokratiskt utrymme, anslöt sig till den colombianska gerillarörelsen ELN (Ejercito de Liberacion Nacional). Han är än i dag en personlighet, avskydd av kyrkans reaktionära prelater men ses som ett föregångsexempel för präster med ett socialt och politiskt patos. En kort tid efter att Torres hade anslutit sig till gerillan dödades han av armén i ett bakhåll.

EFTER DEN MILITÄRA STATSKUPPEN i Chile behåll visserligen hierarkin i den katolska kyrkan sin kontroll över biskopsråd och andra kyrkliga organ. Men många av de viktigaste biskoparna, som den älskade kardinalen Raul Silva Henriquez konfronterade mer eller mindre öppet militärregimen.

Kyrkan skapade ”Vicaria de Solidaridad”, en av de viktigaste solidaritetsorganisationerna som fungerade som en dåtidens viktigaste människorättsorganisation i Chile. Dit gick utsatta chilenare som förföljdes eller som hade anhöriga som hade ”försvunnit” i fascisternas klor.

Nedanstående är ett antal reportage och artiklar från inledningen av 1987 som jag har delat upp i två delar. De illustrerar en kyrka som av verkligheten i Chile mer eller mindre blev ett viktigt stöd i kampen för de mänskliga rättigheterna och avslöjandena av militärdiktaturens bestialiteter. Hundratals olika publikationer, rapporter och direkta anklagelser mot Pinochetregimen kunde publiceras tack vare en kyrka som insåg sin plikt mot sin nästa.

Till Chile kom också ett stort antal utländska präster som direkt på plats i fattigområdena vill göra en insats, inte bara som ”Guds utsände”, utan som ett direkt stöd för det kämpande chilenska folkets kamp mot diktaturen. En av dem var André Jarlan, fransk präst som älskades av de fattiga i det av kommunistpartiets dominerade bostadsområdet ”La Victoria”. Han mördades av diktaturens utsända när han satt med Bibeln och på ett papper hade skrivit:

”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”.

"Om jag skulle tvingas välja mellan brödet och friheten, skulle jag välja friheten för att kämpa för brödet". FOTO: DICK EMANUELSSON.

REGIMEN ATTACKERAR

KYRKANS ”RÖDA”

”När man anklagade Jesus, hänvisade man till lagen. Jesus i sin mästerlighet var mycket hård i sin kritik mot dem som lever på lagen. Han kallade den för gravliknande rapp.”

Orden uttalades av Monseñor Precht från Santiagos biskopsdöme efter att läkaren Ramiro Olivares hade gripits av CNI (den hemliga politiska polisen, direkt under Pinochets kontroll). Olivares verkar sedan flera år i den katolska kyrkans hjälporganisation Vicaria de Solidaridad. Bakgrunden är följande:

Måndagen den 28:e april 1986 anlände en person till Vicarians lokaler som uppgav sig heta Hugo Gomez Peña. Han sade att han hade blivit skottskadad vid en plats där det hade utbrutit en skottväxling mellan karabinjärer och civilpersoner. I Vicarians arkiv fann man att han hade blivit mordhotad två gånger men att han aldrig hade begått något brott.

Gomez omhändertogs av Olivares som rekommenderade honom att bege sig till en annan klinik eftersom Vicarians resurser inte räckte för de skador han hade. Gomez uttalade rädsla för att gripas varför han fick en remiss till `la Clinica Chiloe´, en remiss som var helt korrekt och ganska vanlig.

På eftermiddagen blev det känt att en karabinjär hade dödats vid ett rån mot ett bageri i samma kvarter som Gomez sade sig ha blivit skottskadad. I det läget tog Vicarians advokat Gustavo Villalobos kontakt med Gomez som återigen förnekade att till att han hade haft något med rånet att göra. Denne ville nu lämna kliniken men hade inga kläder eftersom hans anhöriga hade tagit dom för att de skulle tvättas. Olivares och Villalobos inhandlade kläder till Gomez, en vanlig handling vid den här typen av känsliga fall. Samtidigt sade de att Gomez skulle komma tillbaka till Vicarian dagen efter för att göra en formell juridisk anmälan samt för att undersökas av Olivares.

När polisundersökningarna visade att Gomez hade besökt Chiloekliniken blev denna brutalt besökt av karabinjärerna som arresterade två läkare och en undersköterska. Doktor Olivares och Villalobos anmälde sig frivilligt hos polisen. De fängslades och isolerades. De överlämnades till 3:e militära åklagarmyndigheterna i Santiago som handhar fall som gäller den så kallade antiterroristlagen.

Detta är upptakten till ett fall som hela Chile talar om i dag. Det handlar inte så mycket om Gomez, Olivares eller Villalobos. I stället handlar det om Vicarians ställning. Dess moraliska rätt och skyldighet att ta sig an fall och personer som är offer för den statliga terrorismen som existerar sedan 1973 i Chile.

"FRIHET FÖR VÅR KAMRAT, RAMIRO OLIVARES", en enkel affisch där siffrorna ändrades dag för dag. FOTO: DICK EMANUELSSON

JAG HADE PERSONLIGEN MÖJLIGHET se vad denna statsterrorism kan betyda. När ungdomar protesterade i arbetar området Pudahuel i slutet av 1983, sköts en flicka på nära håll av en karabinjär. Inte mindre än 26 hagelkulor trängde in i kroppen. Det kom att bli svenska läkare som opererade bort de flesta haglen, inte chilenska läkare. Orsaken till det är att flickan inte vågade besöka sjukhuset i Santiago eftersom hon omedelbart skulle anmälas av karabinjären som är stationerad på sjukhuset för att registrera skottskador. I stället bars hon av kamrater till områdets lilla kapell där hon fick första hjälpen. Dagarna efteråt lämnade hon Chile och fick vård i Sverige. Vicarian är ett andhål som regimen vill täppa igen och tysta. Det gör det nu med argumentet att det är ett ”tillhåll för terrorister”.

FOTO: DICK EMANUELSSON

I augusti 1986 upptäcktes en stor vapenarsenal som tillhörde milisrörelsen Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez, FPMR. I september samma år utförde samma organisation det väpnade bakhållet mot diktatorn. Till dessa händelser utsågs militäråklagaren Fernando Torres. Han har också kommit att bli ansvarig för fallet Gomez.

Den katolska kyrkan uppfattar det som en förolämpning att fallet med doktor Olivares kopplas ihop med de två nämnda fallen.

Solidariteten med Vicarian och den anhållne är total. Det chilenska folket är medvetet om, att om regimen lyckas få prejudikat på att läkare eller präster skall tumma på sin rätt, tystnadsplikt och skyldighet, innebär det ett hårt slag mot alla de som förföljs i Chile.

Konflikten mellan kyrkan och regimen infaller vid en tidpunkt då regimen vill förbättra sitt ansikte internationellt genom att upphäva undantagstillståndet i flertalet provinser. Den infaller också tre månader innan Påven skall besöka Chile. Att Pinochet skulle ta någon större hänsyn till utomstående protester, det har historien visat att så inte är fallet. Men i katolska kyrkan har han i dag efter många konflikter på sikt en farlig fiende.

Januari 1987

VEMS KYRKA, OLIGARKINS

ELLER ”DE FATTIGAS KYRKA”?

Det knackade på dörren. Prästen bad om ursäkt och reste sig. Utanför stod en man i 60-årsåldern. Trasiga kläder och skor, skäggig och utmärglad.

– Padre, ni har möjligtvis inte en bit bröd?

– Jovisst, vänta ett slag.

Prästen gick in i sin bostad och kom strax ut med något som såg ut som en painriche.

Den gamle mannen tog emot brödet och kysste prästens händer.

– Här fick du ytterligare ett bevis på den statliga terrorismen, sa prästen när han satte sig igen.

Den mördade franske prästen André Jarlan, på en av det stridbara bostadsområdets muralmålningar. Han ses som en jämbördig kämpe med tre andra folkhjältar; El Che, Victor Jara och Salvador Allende, fyra martyrer mördade av Imperiets lokala lakejer. FOTO: DICK EMANUELSSON.

JAG HADE SETT FRAM emot den här intervjun med ”El Padre”, som folket kallar sina församlingspräster i Latinamerika. Den religiösa väckelse och de nya politiska ställningstagande som många katoliker i ledande position har tagit, ställer utan tvivel de revolutionära krafterna inför stora prov; går det att samarbeta med personer, institutioner och krafter som i filosofisk mening har en annan åskådning? Om svaret är ja, inställer sig den andra frågan; kring vad och hur långt?

Kring dessa frågeställningar hade jag försökt att förbereda mig inför samtalet med ”El Padre”. Han ville inte framträda med sitt riktiga namn på grund av konstanta mordhot och repressalier. Han ansågs vara en så kallad ”Cura Rojo”, en röd präst som regimen betraktar som ”kommunister”. Och som sådan lever han under ständigt hot. Exempel saknas inte. André Jarlan, präst i La Victoria i Santiago mördades 1984, flera kyrkor och bostäder till röda präster har bränts ned medan andra som Peter Guido våldtogs av CNI och tvingades lämna Chile.

I stället för en intervju i lugn och ro, blev det varken hackat eller malet. ”El Padre” avbröts ideligen av telefonsamtal eller människor som knackade på dörren. Den halvtimme jag hade till förfogande blev två och en halv.

Kanske denna tid blev ett levande exempel på vilka nya uppgifter som kyrkan ställts inför och framför allt ”De Fattigas Kyrka”. För här handlar det sannerligen inte om att i första hand bikta sig eller andra rent teologiska aktiviteter. Här handlar det i stället om att vara en samhällets stöttepelare där samhället sviker. För de arbetslösa, de hungrande, de som fängslats, som torterats. Under de två och en halv timma vårt samtal varade, var det just dessa människor som kom för råd och hjälp. Alla var långtifrån katoliker i detta fattiga område.

Den ideologiska strid marxister utkämpat och naturligtvis fortfarande utkämpar på de filosofiska planet med kyrkan, har kommit att koncentrerats till själva kyrkan. ”Befrielseteologin” har skapat hårda konfrontationer mellan revolutionära och de så kallade fundamentalistiska prästerna. Om detta handlar nästa kapitel.

"KRISTNA och MARXISTER i förening, en kraft i REVOLUTIONEN"! står det på muralmålningen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

KRISTNA OCH MARXISTER

Religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”

Chile befinner sig utan tvekan i en speciell situation som man inte tidigare har upplevt. Till och med präster mördas. Andra har utvisats. Kyrkans advokater fängslas för ”samröre med terrorister”. Många människor ser kyrkan som det sista hoppet. Vilka är de omedelbara uppgifterna för dig som präst? Och går det att samarbeta med marxister kring dessa uppgifter? frågade jag jesuitprästen framför mig i staden Arica, 25 kilometer till den peruanska gränsen och en timmas bilresa till den bolivianska gränsen.

– Det finns många gemensamma arbetsuppgifter för marxister och kristna. I första hand kring de mänskliga rättigheterna. Många kristna accepterar och använder också den marxistiska metoden då de analyserar samhällsutvecklingen.

– Självklart har det funnits och fortfarande finns det misstänksamhet från både kommunister och kristna mot varandra om syftet och målen. Men utan tvekan har det skett ett reellt närmande, framför allt i praktisk mening. Många kommunister har uttryckt saken som så, att religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”. Den pådrivande faktorn i denna process har varit befrielseteologin.

– Om den har fungerat för att närma kristna till marxister har den haft en motsatt verkan bland vissa religiösa ledare, inklusive Vatikanen. En av Påvens utsända, den västtyske biskopen Ratzinger, kritiserade Befrielseteologin hårt. Den konflikt som seglade upp för drygt ett år sedan, bilades av Påven själv efter att han hade tagit del av de interna diskussionerna. Det var först och främst biskoparna i Brasilien men också biskop Gutierrez från Peru som var de framträdande talesmännen för befrielseteologin.

– De brasilianska biskoparna kallades till Vatikanen för interna samtal. I arton timmar diskuterade man. I maj 1986 skickade Påven dem ett brev där han underströk att befrielseteologin var en nödvändighet i en ny etapp för den katolska kyrkan.

Den chilenska militärjuntan i september 1983, tio år efter den fascistiska statskuppen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Hur kan man förstå Påvens förändrade inställning? Den har ju inte alltid varit vad den blev, enligt brevet?

– Påven har levt i Polen och kämpat mot marxisterna och för de mänskliga rättigheterna, säger ”El Padre” och småler samtidigt lite ironiskt.

– Denna erfarenhet har han mekaniskt fört över på resten av världen. Men han har ändå insett realiteterna i Latinamerika där kommunister och kristna kämpar sida vid sida.

– För att återvända till din första fråga är våra uppgifter, vid sidan om vår uppmärksamhet för de mänskliga rättigheterna och diktaturens störtande. Det är ett långsiktigt mål. Här i Arica, verkar kommunister, socialister eller andra som säger sig vara marxister, kristdemokrater och kristna tillsammans i kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Det har varit ett arbete utan större friktioner. Men den senaste tiden har kristdemokraterna avgränsat sig från kommunistpartiet. Det är helt klart att bakom denna förändring ligger USA. De strävar efter att isolera kommunisterna från resten av oppositionen.

– Inom kyrkans olika institutioner verkar också marxister såsom Vicaria de Solidaridad och Vicaria Obrera. I tidskriften `Mensaje´ återfinns också marxister. De som hårdast attackerar den katolska kyrkan idag är den yttersta högern. Den inser betydelsen av enhet mot diktaturen och exempel på deras angrepp känner du själv till.

· Sedan 1973 har regimen fördömts för sina brott mot de mänskliga rättigheterna såsom mord, halshuggningar, ungdomar som bränts till döds. Mot denna omänskliga och brutala politik har folket organiserat sig, framför allt i arbetarområdena. Nu finns det de som säger att man skall fördöma våldet, oavsett varifrån det kommer, underförstått också folkets eget försvar. Vilken är din inställning?

En demonstrant har slagits ned och blodig

av halvmilitära karabinjära styrkor i de

första öppna protesterna 1983.

FOTO: DICK EMANUELSSON.

– Historien har alltid legitimerat försvaret av familjen. Det finns olika former av våld. Kyrkan har sagt, att den värsta formen av våld är den statliga terrorismen. Den inkluderar inte bara det fysiska våldet som en regim kan utsätta sina medborgare för, utan också arbetslöshet, tvånget att leva i misär, inga resurser till barnens skolundervisning. Det vill säga allt som ett ojämlikt samhälle kan uppvisa. För att övervinna våldet måste kampen för ett rättvist samhälle segra. När vi säger att vi är anhängare av fred och försoning betyder det inte under några som helst omständigheter en fred vilken som helst. När några chilenska biskopar för ett tag sedan uttalade sig ”mot våldet var det än kommer ifrån”, fick de heller inte mycket respons, varken från kyrkan eller folket.

– Å andra sidan fördömer vi det oansvariga våldet, eller som vi chilenare säger ”Mártires por guevón”, självpåtagna martyrer. Jag hyser all respekt för dessa som kämpar för en rättvis sak, men som förfelar målet. Det legitima våldet måste vara effektivt och målinriktat. Vad det gäller en allmän väpnad kamp mot diktaturen skulle detta innebära ett kollektivt självmord.

– I stället är jag anhängare av att man hittar en rationell utväg, även om det verkar långsökt mot denna regim. Men jag tror fortfarande inte att vi har utnyttjat alla kampmetoder för att göra landet omöjligt att regera för regimen.

· Många fattiga i Chile sätter stort hopp till Påvens kommande besök i april. Inga fördömanden, varken nationellt eller internationellt har förmått Pinochet att ändra sin politik. Vilken karaktär kommer besöket att ha? Är det överhuvudtaget riktigt att Påven besöker Chile när man samtidigt vet att det kommer att utnyttjas av diktaturen?

– Du kommer kanske ihåg att Påven besökte Filippinerna och Haiti månaderna innan tyrannerna störtades. Men det är riktigt att flera biskopar har varit emot besöket just av den anledningen att det kommer att utnyttjas. Förhoppningen står till att det skall kanaliseras på ett sätt som ökar folkets kamplust och medvetenhet. Katolska kyrkans Tv-kanal kommer att sända alla tal som naturligtvis kommer att censureras på olika ställen. Regimens kanal är av logiska skäl ljum att sända. Vad det gäller Pinochet kommer han inte att närvara. Orsaken är också logisk; folk skulle i närvaro av Påven börja ropa; ”Se va a caer – han kommer att störtas”. I en sådan situation skulle naturligtvis Pinochet få svårigheter att skicka in sina karabinjärer bland folket. Däremot kommer Påven besöka Pinochet som han gjort med alla tyranner.

Januari 1987, två månader innan Påvens besök.

I MORGON:

Fascisternna mördar den belgiske prästen André Jarlan medan han läste bibeln. Skottet gick in i nacken och dödade.

LÄS MER:

söndag 31 maj 2020

Motståndets Chile 1986-1987 (11): Hos Mapuchefolket i södra Chile: Han svävade mellan liv och död i fyra månader!

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/motstandets-chile-1986-1987-11-hos.html

lördag 30 maj 2020