CHILE, Motståndet 1986-87, en Antologi: Mapuchefolket återtar sin jord men möts av kulspruteeld (10). Motståndets Chile 1986-1987

Ledningen för AD-MAPU, mapuchefolkets organisation tillsammans med sina bröder och systrar på väg att ta tillbaka sina historiska marker, skogar och floder i södra Chile. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Motståndets Chile 1986-1987 (10)

Av Dick Emanuelsson

Mapuchefolket återtar sin jord men möts av kulspruteeld

DEN HISTORISKA RÄTTEN för mapuchebefolkningen i södra Chile har pågått ända sedan den spanska kolonialismen erövrade större delen av vad som skulle bli Republiken Chile. Men det fanns regioner som spanjorerna aldrig lyckades ta en total kontroll och de löd under mapucheindianerna.

När jag anlände till staden Temuco, i södra Chile som är ett centrum för mapuchefolket är optimismen och kampandan hög. Fyra månader innan hade Pinochets bilkortege utsatts för ett väpnat bakhåll som skakade diktatorn och regimen. Även mapucheindianerna anklagas av godsägare och militärregimen för att förfoga över miliskommandon i sin historiska kamp för att ta tillbaka den jord, skog och floder som detta ursprungsfolk får sin utkomst ifrån.

Med organisationen AD-MAPU:s ordförande JOSE SANTOS MILLAO och sju andra mapucheledare var vi på väg i mars 1987 till ett antal bosättningar där kampen har stått och står som hårdast.

TEGUCIGALPA 2020-05-30

MAPUCHEFOLKET ÅTERTAR SIN JORD!

– Vi skall slåss för jorden om jag så skall dö. Den tyranniske hunden måste skjutas bort! Om inte kristdemokraterna hade förrått folket hade Allende aldrig störtats.

Det säger den gamle mannen med en outgrundlig vrede.

Den 15:e november förra året kom hundra karabinjärer, beväpnade med kulsprutor och ville ”diskutera” med mapucheindianerna i regionen Lumaco, i södra Chile i det som är mapuchefolkets vagga.

– Men sanningen är den att de ville splittra oss. Var och en skulle bruka sin egen jord, sa de. Men den gubben gick vi inte på.

Den 76-årige mannen kisar med ögonen och har något illmarigt i blicken.

– Är ni hungriga, frågar han?

Jose Santos Millao, ordförande för mapucheindianernas organisation, svarar ja och den gamle mannen går bort mot en skock hönor. Han väljer ut den bästa och med en svingande rörelse ett halvt varv går hönan över till de sälla jaktmarkerna.

En trekvart senare serverar hans fru en underbar soppa. Men köttet i hönan har ungefär samma legering som stålet i en modern pansarvagn.

– Ursäkta om hönan är lite hård. Men det gäller ju att spara tid, säger den gamle och kisar mot solen som värmer liksom soppan.

Medlemmarna i Llo Lols bosättning har kämpat mot fascismen och landägarna under lång tid. Myndigheterna har försökt att splittra dem för att senare lämna över jorden till storgodsägarna. Det har kommit till sammanstötningar där åtta av dess medlemmar och många karabinjärer har sårats. När man inte kan locka mapuchefolket att skriva på krediter, pension med mera sätter man in de väpnade styrkorna.

– Jag vill inte ha krediter. Jag vill att de lämnar våra marker i fred, säger den gamle vredgat. Och vi skall slåss för jorden om jag så skall dö på kuppen.

Mapuchefolket lever av jorden och där skogen är ett historiskt inslag. FOTO: DICK EMANUELSSON.

VI SITTER OCH ÄTER under hans veranda. Det är obeskrivligt vackert men samtidigt bland det fattigaste jag sett under tre reportageresor i Chile. Det finns ingen el. Vattnet tar man upp ur ett hål tjugo meter från boningshuset. Barnen går klädda i paltor, barfota och lider av kronisk bronkit. Förmodligen har de alla skabb, loppor samt svåra kariesskador. Den romantiska föreställningen om att indianer lever i samklang med naturen, att de trivs utan det civiliserade samhällets bekvämligheter, har inte något som helst med verkligheten att göra.

För de gamle mannen som en dag tänkte åka till Santiago, men som drack upp respengarna i Nueva Imperial, den lilla staden 20 km längre bort, handlar det i första hand om rätten till jorden. Jorden vill han i likhet med alla mapucheindianer bruka kollektivt. Det är en livsnödvändighet för mapuchefolket. Det är detta som Pinochet vill slå sönder.

Men mot sig har generalen ett organiserat och kampvilligt folk som har sagt; ”Vi har slagits i tre hundra år. Spanjorerna lyckades aldrig besegra oss. Det kommer heller inte Pinochet göra!”

MAPUCHEFOLKETS

ORGANISATION AD-MAPU

AD-MAPU finns organiserade i stort sett i varje bosättning, eller `comunidad´, som de kallas på spanska. Okunnigheten om mapuchefolket i Chile är slående. Det är få som känner till om den fruktansvärda massakern 1934 då tiotusentals mapuches kämpade till slutet mot president Allessandri den 1:e. Med i döden förde de med sig 100-tals karabinjärer och militärer. Floden Bio Bio fylldes av lik från mapucheindianer och soldater. Parollen var: ”Hellre dö upprätt än på knä”!

Många av de journalister i Santiago som hade fått nys om massakern, hindrades från att ta sig in i mapucheområdena. Mapuchefolket begick också det taktiska felet att inte alliera sig med sina bundsförvanter hos arbetar- och bondeklassen i Chile. Den läxan har man lärt sig under Pinochet.

1978 fanns det ca 2 066 bosättningar mellan den 8-10:e regionen i södra Chile på en yta av 375 000 hektar. Då stiftade Pinochet den s.k. 2568-lagen som gick ut på att splittra bosättningarna. 1983 hade 1365 bosättningar splittrats och tusentals mapucheindianer blev utan jord. Detta skapade en explosiv situation samtidigt som diktatorn försökte skapa en parallell organisation.

I sammanstötningar med ordningsmakten dödades sju personer. När folk inte frivilligt ville skriva under myndigheternas lagfarter, tog man till våld.

Maria Lucy Traipe och Ana Maria Llao Llao med en skiss på AD-MAPU:s organisatoriska struktur. FOTO: DICK EMANUELSSON.

På AD-MAPU:s kontor i Temuco kunde jag själv bevittna hur förtvivlade människor hade hemsökts av karabinjärer och ingenjörer från det chilenska ”Väg och vatten” som mätte upp deras landområden. När medlemmarna i ”Llo Lol” vägrade skriva på protokollen för delningen, skrev myndigheterna helt sonika själva på dem med förfalskade namn. Kontrakten skickades iväg till alla femtio medlemmarna som i sin tur blev förbannade. Och de vände sig till AD-MAPU som försvarar deras intressen.

Hur ser då den organisatoriska strukturen ut i en bosättning?

– En områdeskommitté består av tre till sex bosättningar, säger ANA MARIA LLAO LLAO, medlem av den nationella styrelsen.

– De utser en ordförande, vice ordförande, sekreterare och kassör. Områdeskommittén väljer ombud till kongressen som i sin tur väljer en ledning på nio personer.

– Kamraterna som var här nyss var oroliga över de falska lagfarter myndigheterna hade utfärdat. Regimen försöker sabotera arbetet på alla sätt. De här kamraterna har förlorat tre arbetsdagar i resor som kostar dem mycket.

– Pinochet sa vid ett tillfälle att det räckte om en person ville lämna kollektivet. Därefter har han sagt att alla måste vara överens. Detta skapar förvirring samtidigt som man med olika frestande anbud om hus, pension och krediter försöker splittra och slå sönder vårt arbete och organisation. Men vi står mer enade än någonsin. AD-MAPU fyller en livsavgörande roll för vårt folks existens, slutar Ana Maria.

”MARRI CHI HEU”!

VI SKALL SEGRA TIO GÅNGER!

Militärkuppen den 11:e september 1973 var ett hårt slag för Mapuchefolket. Inte nog med att deras ledare kördes över bosättningarna i helikopter, bundna med rep i fötterna och hängande utanför. Vad värre var, är det faktum att de förlorade sina marker. Dessa återlämnades till de forna storgodsägarna, oftast utlänningar som i fallet Lonkoyan och Hueiko Chico.

Till dessa två bosättningar överlämnades 3 000 hektar till mapucheindianerna i enlighet med Allendes jordreform. 1976 tog det slut. Då återlämnades markerna, djuren och alla de maskiner man förfogade över, till en italiensk jordägare vid namn Pantano.

1984 tröt tålamodet. Man bestämde sig för att återerövra jorden eller dö i strid. Misären och förnedringen hade nått den absoluta smärtgränsen för länge sedan. Nu fick det vara nog!

Mapuchefolkets traditionella försvarsvapen, stenslungan. Här i försvar mot militärens och karabinjärernas attacker. FOTO: PUNTO FINAL.

VID DE NATIONELLA protestdagarna i juli 1986 året slog man till.

”Beväpnade” med sina ”suecas” gick de in på sina gamla marker och helt sonika förklarade dem befriade. Godsägaren såg sin chans. Han förklarade sig välvillig till att mapucheindianerna övertog marken. Men han hade vissa villkor.

– De 2000 hektar som återstår vill Pantano överlämna gratis. Men kruxet är att han har en stor skuld till Nationalbanken. Hur skulle vi kunna betala den, säger Guillermo Curin Melén, ordförande för bosättningarnas medlemmar.

– Nej, vi har den historiska rätten till marken och vi har inlett det rättmätiga återtagandet. Det skall inte få en enda peso av oss, understryker han bestämt.

– När vi väl är i klorna på bankerna, kan de diktera villkoren. Vi går inte i den fällan som slutar med att vi blir arrendatorer över vår egen mark.

Beslutsamheten hos mapucheindianerna går inte att ta miste på.

Just på denna plats rasade fruktansvärda strider mot den spanska kolonialismen. Här förskansade sig deras store ledare Caupalican med 8000 mapuchekrigare år 1553. De stred till sista man. De vägrade skriva under någon som helst fredspakt som betydde att de skulle förlora 10 miljoner hektar.

Och dagens mapucheindianer har sett sig bli allt mer inträngda på allt mindre yta i den 8:e till 10:e regionen i södra Chile. Nu slår de tillbaka. De har inget att förlora. Nu mer än någonsin gäller: ”Marri Che Heu”– Vi skall segra tio gånger!

”ÄVEN HÄSTARNA VILL

KASTA PINOCHET UR SADELN”!

Den 11:e februari 1984 hittades liket av Manuel Melin Pehuen på trappan till AD-MAPUS lokaler. Han hade kallblodigt mördats av ACHA – Chiles Antikommunistiska Allians. På kroppen hade man placerat en text: ”Manuel blev den förste”.

Tidigt en lördagsmorgon kom jag till samma lokaler. Tillsammans med hela den nationella ledningen för AD-MAPU skulle vi besöka två bosättningar där medlemmarna hade återtagit jorden vid de nationella protestdagarna i juli 1986.

Dagen till ära hade Jose Santos Millao, AD-MAPU:s ordförande blivit efterlyst. Inrikesminister Garcia krävde ett straff på fem år för Millaos medverkan i Medborgarförsamlingens upprop om protest i juli 1986.

– Vi får se hur långt vi kommer, sa han lugnt.

AD-MAPU:s ledning 1987 med Jose Santos Millao i centrum.FOTO: DICK EMANUELSSON.

VI VAR NIO PERSONER SOM packade sig in i den lilla transitbussen. När vi hade rest i nära två timmar dök plötsligt två karabinjärer upp i den lilla byn Lumaco. Alla drog efter andan och vi förberedde oss på besvärligheter.

– Vad fan säger vi! sa chauffören som inte tillhörde AD-MAPU?

– Dra vilken vals som helst, sa de andra.

Chauffören drog ned rutan och såg påtagligt nervös ut.

– Kör ni mot Purén, frågade en av karabinjärerna?

– Ja, sa chauffören nervöst.

Nu kräver väl de att vi skall legitimera oss, tänkte jag som ensam ”gringo”. Vad skall JAG säga? Hur skall jag förklara att jag sitter här med hela den nationella ledningen för AD-MAPU och dessutom med en av de mest efterlysta folkledarna i Chile?

– Om ni ser tre hästar på vägen, så var bussiga och se till att de kommer tillbaka, bad karabinjärerna.

Jag såg hur ansiktsuttrycken på kamraterna lättade märkbart. För min egen del slutade fjärilarna att fladdra omkring i magen.

– Naturligtvis, sa chauffören. Vi skall se till att de kommer tillbaka.

Vi körde över bron och kom ut ur byn.

De första orden som fälldes var:

– Nu vill till och med hästarna kasta Pinochet och hans anhang ur sadeln.

KAMRATERNA VAR INTE enbart oroliga för Millao. Mötet med de två bosättningarna skulle äga rum vid sidan om vägen ute i det fria. Man ville helt enkelt inte ha dit karabinjärerna. Så när hästarna skymtades tio kilometer från Lumaco i full galopp, körde vi om dom och bromsade in. Chauffören och vi andra gick ur och började kasta sten på hästarna för att förmå dem att vända. Och det gjorde de men bara för att försöka komma tillbaka igen.

Till slut gav de upp och stannade. Lördagsmorgonen hade blivit händelserik. Och det var en lämplig paus för att göra naturbehov som faktiskt kändes onormalt trängande.

I morgon:

PÅ STORMÖTE HOS MAPUCHEFOLKET

– Mai Mai, säger de ankommande. Det betyder ”hej” på mapuchespråk. Jag hade förmånen som få andra journalister att få medverka på ett möte med flera mapuchebosättningar.

I morgon kan du läsa om hur mapuchefolket fattar beslut, om en mapucheindian som svävade mellan liv och död under fyra månader efter att militären hade avlossat en kulsprutesalva i magen och kampen för sociala rättigheter.

LÄS MER: