”EFTER 1200 LIK FANN JAG MIN MAN!” (2)

MOTSTÅNDETS CHILE 1986-1987 (2)

Athenas Dedes Alvarez  tillhör Föreningen för de Anhöriga till de Avrättade och i följande intervju berättar hon om den smärtsamma upplevelsen att finna kroppen av hennes man i något av omklädningsrummen på Nationalstadion, dagarna efter militärkuppen.

Enligt den så kallade “Rettigkommissionen”, som skapades 1990 under den första civila samlingsregeringen, ledd av Patricio Aylwin hade 31.686 personer blivit offer för militärdiktaturen. Av dem avrättades 2125 människor, 1102 chilenare greps och ”försvann” i händerna på diktaturen medan 28.459 fall hade torterats.

Athenas Dedes Alvarez´ man var ett av offren. Den 2 april 1987 träffade jag henne i Santiago de Chile.

”EFTER 1200 LIK FANN JAG MIN MAN!”

– Klarar ni verkligen av att gå in?

– Ja, jag har varit på bårhuset vid andra tillfällen, svarade jag.

– Men det här är inte som vid andra tillfällen, fortsatte kvinnan.

– Vi får väl se, svarade jag och gick in.

– Och det var annorlunda. I rummen var liken staplade från golv till tak. Man var tvungen att gå försiktigt för att inte trampa på dem.

– I källaren fanns kropparna som var färdiga att överlämnas till de anhöriga enligt listan utanför stadion. Där fann jag min man, Manuel. Han stod på den femte listan vilket betyder att 1200 landsmän hade gått samma öde till mötes som han innan, d.v.s. avrättats på samma plats som Påven skall ”tala med Chiles ungdom”, Nationalstadion.

Varför rota i tragiska och gamla händelser, kanske någon tycker? Varför riva upp gamla sår? För det kampen i Chile framåt?

Frågeställningarna skulle kunna staplas på varandra om det inte var för att Påven idag skall hålla en mässa just på den plats som tusentals chilenare hölls fängslade, torterades och avrättades.

Jag träffade många fotbollstokiga chilenare i Santiago som vägrar att sätta sin fot på Nationalstadion. För dem har platsen en symbolisk betydelse. De behöver inte ha någon anhörig som Athenas Dedes Alvarez som tillhör Föreningen för de Anhöriga till de Avrättade för att reagera.

Denna förening motsätter sig inte besöket även om jag i samtalet med Athenas får intrycket att valet av plats kanske inte är det mest smakfulla. Vad föreningen vill, är ett uppklarande, att sanningen skall fram och att rättvisa och straff skall utverkas mot bödlarna.

Athenas man greps den 16:e september 1973. Han fördes till polisstationen på San Isidrogatan och därefter till Nationalstadion. När han passerade grinden sa officeraren ”den här är redan klar”, vilket betydde att han var färdig att arkebuseras. Den 18:e september sköts han med ett nackskott. På bårhuset stod det i dödsattesten att han hittats död i staden. De övriga döda från stadion hade samma utlåtande.

– Vi fick reda på att han gripits den 16:e, säger Athenas. Jag glömmer aldrig de enorma människomassor som samlades på Avenida Grecia och Maraton. Det var anhöriga till dem som befann sig inne i stadion. Efter några dagar kom en lista där det sas att han var död och fanns på bårhuset.

För Athenas började nu en mardrömslik tillvaro.

– När vi fick reda på att han var död, gick vi till bårhuset på morgonen den 21:e september. De döda var där upptagna på elva listor med vardera 30 namn på varje, det vill säga 330 personer sammanlagt. På eftermiddagen kom det upp nya listor.

– Vi gick dit på morgonen och på eftermiddagen. Men det fanns inget den 21:a eller på morgonen den 22:a september. På eftermiddagen hade hans namn kommit upp men kroppen kunde inte utlämnas förrän dagen efter, den 23:e.

Vad betydde det, frågar jag Athenas?

– Jo, att regimens tal om att det i hela Chile bara dödades 35 personer i strider mellan ordningsmakten och olika grupper är helt fel. Summerar man listorna framkommer det att det sammanlagt var minst 1200 personer som överlämnades på bårhuset fram till den 23:e september.

Inte nog med att man mördade tusentals chilenare vid kuppen. Av de anhöriga som skulle ta hand om kropparna, Fick bara en komma in. Athenas tvekade inte.

– Är ni kapabel, frågade mig den kvinnliga tjänstemannen?

– Ja, sa jag. Jag har varit på bårhuset vid andra tillfällen, sa jag.

– Men det här är inte som vid andra tillfällen, fortsatte kvinnan.

– Vi får se, sa jag och gick in.

– I rummen var kropparna staplade från golv till tak. Man var tvungen att gå försiktigt för att inte trampa på dem.

Athenas ansikte avslöjar inte en rörelse.

I källaren fanns de lik som kunde överlämnas. Där fanns Manuel.

– Hans ögon var öppna och ansiktet hade ett leende som ungefär uttryckte: ”Ni dödar mig, men bakom mig Finns det andra”. Jag tror att det var så han ville säga i ögonblicket de avrättade honom.

Manuel var medlem av Chiles Socialistiska Parti sedan 1955. 1961 gifte han sig med Athenas. De Fick fyra barn varav två är i livet. Ett barn, deras flicka på fem år, dödades vid en attack mot president Allende. När Allende segrade i presidentvalet började Manuel att arbeta på Intendenturen i Santiago. När han avrättades hade han uppnått 36 år.

– Dagen efter kuppen ville jag att Manuel skulle begära asyl på någon av ambassaderna. Men han vägrade. Hans plats var i Chile tillsammans med arbetarna, som Allende hade sagt.

– Efter några dagar av hans död berättade jag för mina barn vad som hade hänt. Jag försökte förklara för dem att de inte fick kommentera något för någon eftersom de kunde råka illa ut. Den äldste som var tio år fällde en tår. På den yngre föll det kanske två tårar. De förstod mycket väl den fruktansvärda situationen.

Athenas och hennes barn tvingades fly Chile i april 1974. I november 1983 återvände hon. Hur känns det att återigen uppleva samma terrorklimat 1987 som hon upplevde 1973?

– Det känns hemskt att känna denna hopplöshet och vanmakt när de skyldiga till exempel för de av karabinjärerna antända ungdomarna släpps fria.

– Men vi är och skall vara ståndaktiga att stå emot attackerna för rättvisa och straff åt de skyldiga.

– Alla vi som har fått anhöriga avrättade på stadion lever i skräck. Inte ens i exil levde vi i trygghet. Men vi försöker stödja varandra. Vi vill också uppmana alla de i exil som har vittnesmål att anmäla dessa till vår kommitté.

Vad tror då Athenas om Påvens besök? Kan han bringa någon klarhet över de tusentals avrättade chilenarna som mördades vid kuppen, enligt Amnestys siffror?

– Vi har skickat brev till honom med vittnesmål och fakta över fallen. Med eller utan Påven fortsätter vi vårt mödosamma arbete, säger Athenas som inte verkar vara särskilt hoppfull över besökets resultat. Och den uppfattningen delar hon med de flesta chilenare.

Barnen till de avrättade har inte fått någon harmonisk uppväxt, tillägger Athenas.

– De har tvingats att mogna alltför tidigt.

Är det oundvikligt att känna hat mot mördarna?

– Vi känner inget hat, det är min personliga mening. Vad vi kräver är endast att sanningen och rättvisan skall segra.

– Det får inte bli som i våra grannländer där de skyldiga fått amnesti av regeringarna.

Kommer Athenas och tusentals andra anhöriga till de avrättade att nå fram med sitt budskap till Påven idag när han skall tala på den plats som blev exekutionsplats för så många chilenare de ödesdigra dagarna i september 1973? Kommer Påven att ta konfrontation med tyrannen då han personligen talar med honom? Dessa frågor får vi kanske svar på inom kort. En sak är i varje fall klar. En dag kommer de skyldiga att ställas till svars för sina handlingar.

2 april 1987, samma dag som Påven anlände till Chile.