Santiagos internationella flygplats: Chiles militärdiktator tar emot Juan Pablo II, påve 1987. |
Motståndets
Chile 1986-1987 (12)
KRISTNA
OCH MARXISTER (1-2)
Religionen kanske inte alltid är ”ett
opium för folket”
Av
Dick Emanuelsson
UNDER
HELA 1970- OCH 80-TALET pågick en politisk
”väckelse” bland många unga präster i Latinamerika. Det hade börjat med
Medellinkonferensen 1968. Därefter fortsatte den så kallade ”Befrielseteologin”
att få allt större fotfäste, en rörelse till vilken många präster anslöt sig.
CAMILO
TORRES, präst i Colombia som 1966 ansåg
att kampen borde lyftas ytterligare en nivå i brist på demokratiskt utrymme,
anslöt sig till den colombianska gerillarörelsen ELN (Ejercito de Liberacion Nacional). Han är än i dag en personlighet,
avskydd av kyrkans reaktionära prelater men ses som ett föregångsexempel för
präster med ett socialt och politiskt patos. En kort tid efter att Torres hade
anslutit sig till gerillan dödades han av armén i ett bakhåll.
EFTER
DEN MILITÄRA STATSKUPPEN i Chile behåll
visserligen hierarkin i den katolska kyrkan sin kontroll över biskopsråd och
andra kyrkliga organ. Men många av de viktigaste biskoparna, som den älskade
kardinalen Raul Silva Henriquez
konfronterade mer eller mindre öppet militärregimen.
Kyrkan skapade ”Vicaria de Solidaridad”, en av de viktigaste solidaritetsorganisationerna
som fungerade som en dåtidens viktigaste människorättsorganisation i Chile. Dit
gick utsatta chilenare som förföljdes eller som hade anhöriga som hade
”försvunnit” i fascisternas klor.
Nedanstående är ett antal reportage och
artiklar från inledningen av 1987 som jag har delat upp i två delar. De
illustrerar en kyrka som av verkligheten i Chile mer eller mindre blev ett
viktigt stöd i kampen för de mänskliga rättigheterna och avslöjandena av
militärdiktaturens bestialiteter. Hundratals olika publikationer, rapporter och
direkta anklagelser mot Pinochetregimen kunde publiceras tack vare en kyrka som
insåg sin plikt mot sin nästa.
Till Chile kom också ett stort antal
utländska präster som direkt på plats i fattigområdena vill göra en insats,
inte bara som ”Guds utsände”, utan som ett direkt stöd för det kämpande
chilenska folkets kamp mot diktaturen. En av dem var André Jarlan, fransk präst som älskades av de fattiga i det av
kommunistpartiets dominerade bostadsområdet ”La Victoria”. Han mördades av
diktaturens utsända när han satt med Bibeln och på ett papper hade skrivit:
”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad
de göra”.
"Om jag skulle tvingas välja mellan brödet och friheten, skulle jag välja friheten för att kämpa för brödet". FOTO: DICK EMANUELSSON. |
REGIMEN
ATTACKERAR
KYRKANS
”RÖDA”
”När man anklagade Jesus, hänvisade man
till lagen. Jesus i sin mästerlighet var mycket hård i sin kritik mot dem som
lever på lagen. Han kallade den för gravliknande rapp.”
Orden uttalades av Monseñor Precht från Santiagos biskopsdöme efter att läkaren Ramiro Olivares hade gripits av CNI
(den hemliga politiska polisen, direkt under Pinochets kontroll). Olivares
verkar sedan flera år i den katolska kyrkans hjälporganisation Vicaria de
Solidaridad. Bakgrunden är följande:
Måndagen den 28:e april 1986 anlände en
person till Vicarians lokaler som uppgav sig heta Hugo Gomez Peña. Han sade att
han hade blivit skottskadad vid en plats där det hade utbrutit en skottväxling
mellan karabinjärer och civilpersoner. I Vicarians arkiv fann man att han hade
blivit mordhotad två gånger men att han aldrig hade begått något brott.
Gomez omhändertogs av Olivares som
rekommenderade honom att bege sig till en annan klinik eftersom Vicarians
resurser inte räckte för de skador han hade. Gomez uttalade rädsla för att
gripas varför han fick en remiss till `la Clinica Chiloe´, en remiss som var
helt korrekt och ganska vanlig.
På eftermiddagen blev det känt att en karabinjär
hade dödats vid ett rån mot ett bageri i samma kvarter som Gomez sade sig ha
blivit skottskadad. I det läget tog Vicarians advokat Gustavo Villalobos
kontakt med Gomez som återigen förnekade att till att han hade haft något med
rånet att göra. Denne ville nu lämna kliniken men hade inga kläder eftersom
hans anhöriga hade tagit dom för att de skulle tvättas. Olivares och Villalobos
inhandlade kläder till Gomez, en vanlig handling vid den här typen av känsliga fall.
Samtidigt sade de att Gomez skulle komma tillbaka till Vicarian dagen efter för
att göra en formell juridisk anmälan samt för att undersökas av Olivares.
När polisundersökningarna visade att
Gomez hade besökt Chiloekliniken blev denna brutalt besökt av karabinjärerna
som arresterade två läkare och en undersköterska. Doktor Olivares och
Villalobos anmälde sig frivilligt hos polisen. De fängslades och isolerades. De
överlämnades till 3:e militära åklagarmyndigheterna i Santiago som handhar fall
som gäller den så kallade antiterroristlagen.
Detta är upptakten till ett fall som
hela Chile talar om i dag. Det handlar inte så mycket om Gomez, Olivares eller
Villalobos. I stället handlar det om Vicarians ställning. Dess moraliska rätt
och skyldighet att ta sig an fall och personer som är offer för den statliga
terrorismen som existerar sedan 1973 i Chile.
"FRIHET FÖR VÅR KAMRAT, RAMIRO OLIVARES", en enkel affisch där siffrorna ändrades dag för dag. FOTO: DICK EMANUELSSON |
JAG
HADE PERSONLIGEN MÖJLIGHET se vad denna statsterrorism kan betyda. När ungdomar
protesterade i arbetar området Pudahuel i slutet av 1983, sköts en flicka på
nära håll av en karabinjär. Inte mindre än 26 hagelkulor trängde in i kroppen.
Det kom att bli svenska läkare som opererade bort de flesta haglen, inte
chilenska läkare. Orsaken till det är att flickan inte vågade besöka sjukhuset
i Santiago eftersom hon omedelbart skulle anmälas av karabinjären som är
stationerad på sjukhuset för att registrera skottskador. I stället bars hon av
kamrater till områdets lilla kapell där hon fick första hjälpen. Dagarna
efteråt lämnade hon Chile och fick vård i Sverige. Vicarian är ett andhål som
regimen vill täppa igen och tysta. Det gör det nu med argumentet att det är ett
”tillhåll för terrorister”.
FOTO: DICK EMANUELSSON |
I augusti 1986 upptäcktes en stor
vapenarsenal som tillhörde milisrörelsen Patriotiska
Fronten Manuel Rodriguez, FPMR. I september samma år utförde samma organisation
det väpnade bakhållet mot diktatorn. Till dessa händelser utsågs militäråklagaren Fernando Torres. Han
har också kommit att bli ansvarig för fallet Gomez.
Den katolska kyrkan uppfattar det som
en förolämpning att fallet med doktor Olivares kopplas ihop med de två nämnda
fallen.
Solidariteten med Vicarian och den
anhållne är total. Det chilenska folket är medvetet om, att om regimen lyckas
få prejudikat på att läkare eller präster skall tumma på sin rätt,
tystnadsplikt och skyldighet, innebär det ett hårt slag mot alla de som
förföljs i Chile.
Konflikten mellan kyrkan och regimen
infaller vid en tidpunkt då regimen vill förbättra sitt ansikte internationellt
genom att upphäva undantagstillståndet i flertalet provinser. Den infaller
också tre månader innan Påven skall besöka Chile. Att Pinochet skulle ta någon
större hänsyn till utomstående protester, det har historien visat att så inte
är fallet. Men i katolska kyrkan har han i dag efter många konflikter på sikt
en farlig fiende.
Januari
1987
VEMS
KYRKA, OLIGARKINS
ELLER
”DE FATTIGAS KYRKA”?
Det knackade på dörren. Prästen bad om
ursäkt och reste sig. Utanför stod en man i 60-årsåldern. Trasiga kläder och
skor, skäggig och utmärglad.
– Padre, ni har möjligtvis inte en bit
bröd?
– Jovisst, vänta ett slag.
Prästen gick in i sin bostad och kom strax ut
med något som såg ut som en painriche.
Den gamle mannen tog emot brödet och kysste
prästens händer.
– Här fick du ytterligare ett bevis på
den statliga terrorismen, sa prästen när han satte sig igen.
JAG
HADE SETT FRAM emot den här intervjun med ”El Padre”, som folket kallar
sina församlingspräster i Latinamerika. Den religiösa väckelse och de nya
politiska ställningstagande som många katoliker i ledande position har tagit,
ställer utan tvivel de revolutionära krafterna inför stora prov; går det att
samarbeta med personer, institutioner och krafter som i filosofisk mening har
en annan åskådning? Om svaret är ja, inställer sig den andra frågan; kring vad
och hur långt?
Kring dessa frågeställningar hade jag
försökt att förbereda mig inför samtalet med ”El Padre”. Han ville inte
framträda med sitt riktiga namn på grund av konstanta mordhot och repressalier.
Han ansågs vara en så kallad ”Cura Rojo”, en röd präst som regimen betraktar
som ”kommunister”. Och som sådan lever han under ständigt hot. Exempel saknas
inte. André Jarlan, präst i La
Victoria i Santiago mördades 1984, flera kyrkor och bostäder till röda präster
har bränts ned medan andra som Peter Guido våldtogs av CNI och tvingades lämna
Chile.
I stället för en intervju i lugn och
ro, blev det varken hackat eller malet. ”El Padre” avbröts ideligen av
telefonsamtal eller människor som knackade på dörren. Den halvtimme jag hade
till förfogande blev två och en halv.
Kanske denna tid blev ett levande
exempel på vilka nya uppgifter som kyrkan ställts inför och framför allt ”De
Fattigas Kyrka”. För här handlar det sannerligen inte om att i första hand
bikta sig eller andra rent teologiska aktiviteter. Här handlar det i stället om
att vara en samhällets stöttepelare där samhället sviker. För de arbetslösa, de
hungrande, de som fängslats, som torterats. Under de två och en halv timma vårt
samtal varade, var det just dessa människor som kom för råd och hjälp. Alla var
långtifrån katoliker i detta fattiga område.
Den ideologiska strid marxister
utkämpat och naturligtvis fortfarande utkämpar på de filosofiska planet med
kyrkan, har kommit att koncentrerats till själva kyrkan. ”Befrielseteologin”
har skapat hårda konfrontationer mellan revolutionära och de så kallade fundamentalistiska
prästerna. Om detta handlar nästa kapitel.
"KRISTNA
och MARXISTER i förening, en kraft i REVOLUTIONEN"! står det på
muralmålningen. FOTO: DICK EMANUELSSON.
KRISTNA
OCH MARXISTER
Religionen kanske inte alltid är ”ett
opium för folket”
Chile befinner sig utan tvekan i en
speciell situation som man inte tidigare har upplevt. Till och med präster
mördas. Andra har utvisats. Kyrkans advokater fängslas för ”samröre med
terrorister”. Många människor ser kyrkan som det sista hoppet. Vilka är de
omedelbara uppgifterna för dig som präst? Och går det att samarbeta med
marxister kring dessa uppgifter? frågade jag jesuitprästen framför mig i staden
Arica, 25 kilometer till den peruanska gränsen och en timmas bilresa till den
bolivianska gränsen.
– Det finns många gemensamma
arbetsuppgifter för marxister och kristna. I första hand kring de mänskliga
rättigheterna. Många kristna accepterar och använder också den marxistiska
metoden då de analyserar samhällsutvecklingen.
– Självklart har det funnits och
fortfarande finns det misstänksamhet från både kommunister och kristna mot
varandra om syftet och målen. Men utan tvekan har det skett ett reellt
närmande, framför allt i praktisk mening. Många kommunister har uttryckt saken
som så, att religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”. Den
pådrivande faktorn i denna process har varit befrielseteologin.
– Om den har fungerat för att närma
kristna till marxister har den haft en motsatt verkan bland vissa religiösa
ledare, inklusive Vatikanen. En av Påvens utsända, den västtyske biskopen
Ratzinger, kritiserade Befrielseteologin hårt. Den konflikt som seglade upp för
drygt ett år sedan, bilades av Påven själv efter att han hade tagit del av de
interna diskussionerna. Det var först och främst biskoparna i Brasilien men
också biskop Gutierrez från Peru som var de framträdande talesmännen för
befrielseteologin.
– De brasilianska biskoparna kallades
till Vatikanen för interna samtal. I arton timmar diskuterade man. I maj 1986
skickade Påven dem ett brev där han underströk att befrielseteologin var en
nödvändighet i en ny etapp för den katolska kyrkan.
Den chilenska militärjuntan i september 1983, tio år efter den fascistiska statskuppen. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
- Hur kan man förstå Påvens förändrade inställning? Den har ju inte alltid varit vad den blev, enligt brevet?
– Påven har levt i Polen och kämpat mot
marxisterna och för de mänskliga rättigheterna, säger ”El Padre” och småler
samtidigt lite ironiskt.
– Denna erfarenhet har han mekaniskt
fört över på resten av världen. Men han har ändå insett realiteterna i
Latinamerika där kommunister och kristna kämpar sida vid sida.
– För att återvända till din första
fråga är våra uppgifter, vid sidan om vår uppmärksamhet för de mänskliga
rättigheterna och diktaturens störtande. Det är ett långsiktigt mål. Här i
Arica, verkar kommunister, socialister eller andra som säger sig vara
marxister, kristdemokrater och kristna tillsammans i kommissionen för de
mänskliga rättigheterna. Det har varit ett arbete utan större friktioner. Men
den senaste tiden har kristdemokraterna avgränsat sig från kommunistpartiet.
Det är helt klart att bakom denna förändring ligger USA. De strävar efter att
isolera kommunisterna från resten av oppositionen.
– Inom kyrkans olika institutioner
verkar också marxister såsom Vicaria de Solidaridad och Vicaria Obrera. I
tidskriften `Mensaje´ återfinns också marxister. De som hårdast attackerar den
katolska kyrkan idag är den yttersta högern. Den inser betydelsen av enhet mot
diktaturen och exempel på deras angrepp känner du själv till.
·
Sedan 1973 har
regimen fördömts för sina brott mot de mänskliga rättigheterna såsom mord, halshuggningar,
ungdomar som bränts till döds. Mot denna omänskliga och brutala politik har
folket organiserat sig, framför allt i arbetarområdena. Nu finns det de som
säger att man skall fördöma våldet, oavsett varifrån det kommer, underförstått
också folkets eget försvar. Vilken är din inställning?
En demonstrant har slagits
ned och blodig
av halvmilitära karabinjära
styrkor i de
första öppna protesterna 1983.
FOTO: DICK EMANUELSSON.
|
– Historien har alltid legitimerat
försvaret av familjen. Det finns olika former av våld. Kyrkan har sagt, att den
värsta formen av våld är den statliga terrorismen. Den inkluderar inte bara det
fysiska våldet som en regim kan utsätta sina medborgare för, utan också
arbetslöshet, tvånget att leva i misär, inga resurser till barnens skolundervisning.
Det vill säga allt som ett ojämlikt samhälle kan uppvisa. För att övervinna
våldet måste kampen för ett rättvist samhälle segra. När vi säger att vi är
anhängare av fred och försoning betyder det inte under några som helst
omständigheter en fred vilken som helst. När några chilenska biskopar för ett
tag sedan uttalade sig ”mot våldet var det än kommer ifrån”, fick de heller
inte mycket respons, varken från kyrkan eller folket.
– Å andra sidan fördömer vi det
oansvariga våldet, eller som vi chilenare säger ”Mártires por guevón”,
självpåtagna martyrer. Jag hyser all respekt för dessa som kämpar för en
rättvis sak, men som förfelar målet. Det legitima våldet måste vara effektivt
och målinriktat. Vad det gäller en allmän väpnad kamp mot diktaturen skulle
detta innebära ett kollektivt självmord.
– I stället är jag anhängare av att man
hittar en rationell utväg, även om det verkar långsökt mot denna regim. Men jag
tror fortfarande inte att vi har utnyttjat alla kampmetoder för att göra landet
omöjligt att regera för regimen.
·
Många fattiga i
Chile sätter stort hopp till Påvens kommande besök i april. Inga fördömanden,
varken nationellt eller internationellt har förmått Pinochet att ändra sin
politik. Vilken karaktär kommer besöket att ha? Är det överhuvudtaget riktigt
att Påven besöker Chile när man samtidigt vet att det kommer att utnyttjas av
diktaturen?
– Du kommer kanske ihåg att Påven
besökte Filippinerna och Haiti månaderna innan tyrannerna störtades. Men det är
riktigt att flera biskopar har varit emot besöket just av den anledningen att
det kommer att utnyttjas. Förhoppningen står till att det skall kanaliseras på
ett sätt som ökar folkets kamplust och medvetenhet. Katolska kyrkans Tv-kanal
kommer att sända alla tal som naturligtvis kommer att censureras på olika
ställen. Regimens kanal är av logiska skäl ljum att sända. Vad det gäller
Pinochet kommer han inte att närvara. Orsaken är också logisk; folk skulle i
närvaro av Påven börja ropa; ”Se va a
caer – han kommer att störtas”. I en sådan situation skulle naturligtvis
Pinochet få svårigheter att skicka in sina karabinjärer bland folket. Däremot
kommer Påven besöka Pinochet som han gjort med alla tyranner.
Januari
1987, två månader innan Påvens besök.
I
MORGON:
Fascisternna
mördar den belgiske prästen André Jarlan medan han läste bibeln. Skottet gick
in i nacken och dödade.
LÄS MER:
söndag 31 maj
2020
Motståndets Chile 1986-1987 (11): Hos
Mapuchefolket i södra Chile: Han svävade mellan liv och död i fyra månader!
lördag 30 maj 2020
Mapuchefolket
återtar sin jord men möts av kulspruteeld (10). Motståndets Chile 1986-1987
fredag
29 maj 2020
torsdag
28 maj 2020
Bakhållet
mot “Chiles Hitler” och en spektakulär flykt från högriskfängelset
onsdag
27 maj 2020
måndag
25 maj 2020
måndag
25 maj 2020
SÄKERHETSPOLISEN
INJEKTERADE PATRICIA FÖR ATT ”TALA” (5)
söndag
24 maj 2020
lördag
23 maj 2020
fredag
22 maj 2020
fredag
22 maj 2020
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.