MOTSTÅNDETS CHILE 1986-1987, en Antologi (1)

MOTSTÅNDETS CHILE 1986-1987, en Antologi (1)

FASCISM ÄR HUNGER, FASCISM ÄR TERROR, FASCISM ÄR KRIG! skrev den sovjetiske poeten Karachentsev Petr Yakovlevich, 1941, samma år som hans land överfölls av den tyska fascismen som i dess nationalchauvinistiska form påstods vara nationalsocialism, utformad av Adolf Hitler.

Men det var allt annat än ”socialism” ty bakom den tyska fascismen stod de mäktiga industri- och finansgrupperna så som storkoncernerna Krupp och Siemens, finansiärer av den tyska fascismen.

I Chile, som jag hade anlänt till redan 1980 var Yakovlevichs ord om fascismen en verklighet. Kriget mot det arbetande chilenska folket inleddes den 11 september 1973 då militären grep makten och störtade den folkvalda vänsterregeringen Salvador Allende i en blodig statskupp, formellt och utåt sett ledd av general Augusto Pinochet Ugarte.

Men bakom honom stod samma sociala klass och samhällssektorer som de som stod bakom Hitler i hans ”Kamp” för att lägga beslag på den tidens handel- och världsmarknad i konfrontation mot dåtidens maktcentrum som England, Frankrike och USA.

Men den verkliga fienden utgjordes då av Sovjetunionen, den första nationen som hade överlevt interventioner av de 14 främsta och största imperialistiska stormakterna 1918-1922 och som byggde fundamentet för socialismen. Sovjetunionen var Hitlerfascismens främsta och strategiska angreppsmål, vilket Hitler bekräftade i sitt ideologiska verk, ”Mein Kamp”!

I dag ser vi hur USA:s president Donald Trump helt öppet, skamlöst och i våld mot internationell rätt försöker genomföra en liknande statskupp mot Venezuela, Kuba och Nicaragua. Inga medel skys i den ”KAMPEN”.

1986-1987 genomförde jag en reportageresa som utgick från norra Chile, vid gränsen mot Peru, till Mapucheindianernas centrum i södra Chile, kring staden Temuco. För dagens generation som bara har läst, kanske endast fragmentariskt om den 17 år långa militärdiktaturen, kommer här ett antal reportage från de åren som jag tror kan vara av intresse för dagens generation.

Det är offren, de stridslystna antifascistiska underjordiska kämparna och de som var beredda att offra sitt eget liv för att bygga ett Nytt Chile som får komma till tals. Fackföreningsledarna, de underbara kvinnorna som i fattigområdena som aldrig förlorade sitt leende trots hungern och repressionen de och deras barn fick utstå.

Deras liv och kamp är konkreta exempel som bidrar till att reducera den historielöshet som nyliberalismen och de som förfäktat den falska versionen om ”ideologiernas bankrutt” som delvis har lyckats att penetrera stora delar av dagens unga generation. Vittnesmålen bör vara både en tankeställare som en varning för vad fascismen representerar. Chile är ett konkret exempel.

Antologin ”Offren, kampen och drömmen om ett Nytt Chile” skrev jag 1986-1987 men publicerades aldrig i bokform. Motiven är flera. Men framför allt på grund av att det politiska temat sällan passar bokförlagen och att författaren själv inte passar in i det litteratära etablissemanget. Men här kommer den, och kanske den också kommer i digital upplaga.

Tegucigalpa, Honduras, 22 maj, 2020

Dick Emanuelsson

I morgon kommer nästa kapitel från ”Chile 1986-1987”: 

”EFTER 1200 LIK FANN JAG MIN MAN!”.

ATHENAS DEDES ALVAREZ tillhör Föreningen för de Anhöriga till de Avrättade och vittnar om hennes sökande efter sin man på Nationalstadion efter den 11 september 1973.

FÖRORD:

12 SEPTEMBER 1973; två flygbladsutdelare i aktivitet vid Sörviksporten vid Uddevallavarvet. Två personer från två olika partier. Den ene socialdemokrat, den andre kommunist.

Men deras budskap är gemensamt denna dag, en vecka innan de viktiga riksdagsvalet i Sverige; deras klassbröder i Chile behöver varvsarbetarnas stöd och solidaritet. Pinochets militärkamarilla slaktar arbetare, bönder och studenter. Borgerskapet i Chile jublar och deras hämndlystnad hyser inga gränser.

Kommunisten var skrivaren av dessa rader. Klasskänslan, bitterheten och vreden över den militära statskuppen den 11 september 1973 i Chile, den var gemensam mellan socialdemokraten och skrivaren. Under ett fackföreningsmöte beslutade ett enhälligt möte i Uddevallavarvets verkstadsklubb med 2000 medlemmar att skänka en timlön till den chilenska landsorganisationen CUT:s kampfond. Behovet var skriande i Chile och den historiska nödvändigheten av att inleda den underjordiska kampen mot militärdiktaturen i Chile var en realitet. Varvsarbetarnas beslut var ett vackert och illustrativt exempel på den internationella arbetarsolidariteten, precis som under i kampen för den spanska republiken 1936-1939.

1980 reste jag till Chile första gången. Landet var enligt chilenarna förändrat. Borta var de sociala reformerna och chilenarnas utvidgade demokrati som den störtade och mördade president Salvador Allende och folkregeringen hade slagits för och infört. Nu härskade hunger, arbetslöshet och terror, samma terror som under och efter militärkuppen.

I juli 1983 återkom jag till ett Chile som höll på att resa sig. Inte för den sista striden, men bara det faktum att folket motsatte sig militärens order och till och med gjorde dolt och öppet motstånd, var ett stort steg framåt i kampen för att störta militärregimen. Den 4 september 1983, årsdagen för Allendes valseger 1970, vallfärdade hela familjer till kyrkogården i Viña del Mar, där militären först hade begravt den mördade Allende. Chiles nationalhjälte hyllades och knutna nävar höjdes när nationalsången sjöngs. Skräcken hade släppt, tio år efter kuppen.

I december 1986, drygt tre månader efter att Pinochet hade utsatts för ett väpnat bakhåll från milisgruppen FPMR som skakade såväl diktaturen som USA-ambassaden, arkitekten bakom statskuppen 1973, rullade jag över gränsen från Peru till staden Arica, i norra Chile där mina svärföräldrar och svågrar arbetade och levde.

Terrorklimatet från 1973 var tillbaka. Men det fanns en avgörande skillnad. Drygt 13 år efter kuppen hade folket skapat organisationer som kunde stå emot attackerna från den chilenska fascismens representanter. Och folket kämpade. Jag minns särskilt ett minnes- och hyllningsmöte i Santiago för byggandsarbetarledare som hade avrättats eller försvunnit. Till mötet hade förbundet inbjudit Jano Jara, brorson till den avrättade Victor Jara som också hade varit byggnadsarbetare. På träbänkarna jublade arbetarna när Jano Jara sjöng om gerillakampen i El Salvador, Guatemala och försvaret av Revolutionen i Nicaragua som hade segrat fyra år tidigare, men framför allt om den kommande folkliga segern i Chile i kampen för störtandet av diktaturen.

Från den stund där Janos farbror sköts ihjäl av en kulsprutesalva på Nationalstadion den 18 september 1973, hade situationen förändrats radikalt. Kampvilja och enhet mot diktaturen var ledstjärnan. Samtidigt hade den sociala och ekonomiska situationen förvärrats dramatiskt, vilket de kommande reportagen ger vittnesbörd om.

Innehållet i ”Offren, Kampen och Drömmen om ett Nytt Chile” utgörs av vittnesmål från kampens Chile. Flertalet av artiklarna har publicerats i den då autentiska dagstidningen Norrskensflamman. Men även fackförbundspressen publicerade flera reportage.

När det här förordet skrivs, har nyheten släppts, om att den militäre rektorn på Universidad de Chile, tvingats avgå. I över två månader har studenter, lärare och anställda strejkat, ockuperat och stridit mot Pinochets styrkor. De första stegen mot ”SEGERN” är tagna.

Stockholm 30 november 1987

Dick Emanuelsson