Motståndets Chile 1986-1987: Kvinnorna mobiliserar mot diktatorn (9)

Ruth Tirado med några av sina tolv barn som hon är ensam med att fostra efter att hennes man avlidit. Hon är medlem av det chilenska Byggnadsarbetarförbundets ledning och döljer inte sitt förakt för militärdiktaturen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Motståndets Chile 1986-1987 (9)

Av Dick Emanuelsson

Kvinnorna mobiliserar mot diktatorn

DE ÖPPNA PROTESTERNA inleddes mot diktaturen den 8 mars 1980, efter drygt sex år med ”kyrkogårdslugn” i Chile. Tusentals kvinnor från det chilenska kommunistpartiet konfronterade de överraskade karabinjärerna i Santiago som kallades ut för att slå ned demonstrationen, denna internationella kampdag för arbetande kvinnor över hela planeten.

Demonstrationen sådde ett frö som växte sig allt starkare under de kommande tre åren, framförallt i fattigområdena där arbetarklassen var koncentrerad. Med när den ekonomiska krisen, som exploderade 1982, då den fasta växelkursen & peson i förhållande till dollarn släpptes fri drabbades också den chilenska medelklassen av krisen som också blev en kris för militärregimen. Kampen mot militärdiktaturen breddades vilket uttrycktes i de nationella protestdagarna som inleddes efter en uppmaning av det chilenska gruvarbetarförbundet i mars 1983.

Tolvbarnsmamman som är en

fackledare inom chilenska Byggnads

Jag hade träffat henne kvällen innan på Byggnadsarbetarförbundets lokaler i centrala Santiago. En liten kvinna med ett vackert leende och glimten i ögat. Jag gissade att hon var i början av 50-års- åldern. Men de många rynkorna var inte resultatet av åren utan vittnade mer om en arbetarkvinnas kamp och uppoffringar för sin familj och sociala klass. RUTH TIRADO hade också tillvunnit sig sina manliga kamraters förtroende på den sista kongressen och valts in i förbundsstyrelsen. Där leder hon förbundets kvinnosektion.

Men man bedrar sig om man tror att Ruth endast sysslar med kvinnofrågor. Ruth syns lika mycket ute på arbetsplatserna och agiterar och organiserar som männen som står i ledningen för förbundet. Och en sak är glasklar; för såväl männen som kvinnorna är Pinochet fienden Nummer 1!

Kvinnorollen går i arv och långt ner i åldrarna, som hos flickorna på den sydliga ön Chiloe, i Chile mycket känd för sina textiler och hantverk. Under militärdiktaturen har denna roll förstärkts. FOTO: DICK EMANUELSSON, 1980.

NÄR JAG SKALL TRÄFFA henne i hemmet i bostadsområdet Santa Helena i den proletära kommunen La Cisterna tar ett av hennes tolv barn emot mig.

– Du är tidig, säger hon och småskrattar. Du vet ju att vi chilenare ställer klockan en timma efter. Men sätt dig så skall jag göra kaffe.

Flickorna i 6-7-årsåldem fnittrar då de upptäcker mig. För dem är en ljushårig utlänning en attraktion som man inte ser varje dag. Särskilt inte i Santa Helena där sextio procent av alla män är arbetslösa, där knark, sniffning och alkoholmissbruk och barnprostitution är allvarliga problem.

När Ruth kommer, springer flickorna henne till mötes. Av de tolv barnen är tio flickor. Det är konstigt, men de fattiga har alltid en tendens att få fler flickor än män. På något sätt är det, att de som har det djävligt också skall ha det bokstavligt. Inte så att jag har något speciellt emot det andra könet. Tvärtom. Men i ett latinamerikanskt land är det oftast en belastning att få en flicka. Det är mannen som jobbar och som försörjer familjen. Eller...?

– Nja, säger Ruth lite kluvet. Under demokratin och Allende var det kanske så. Men knappast nu. Mannen blir knäckt av arbetslösheten och då är det faktiskt vi kvinnor som får agera både psykolog som arbetskraft. Psykolog för mannen som fått sin manliga stolthet förnärmad. Arbetskraft genom att gå ut på gatan och sälja vad som går att sälja. Och dessutom kämpar vi numera i första ledet mot tyrannen. Som du ser, är våra arbetsuppgifter knappast betydelselösa...

OCH DET ÄR EN OTVIVELAKTIG sanning. De män som har arbete har ofta en mycket låg lön. Kvinnan måste använda sin fantasi och tusen knep för att få hushållskassan att gå ihop.

– Vi arbetarkvinnor som deltar i facket säljer olika textil eller hantverk. Pengarna samlas ihop kollektivt till förbundets aktiviteter.

Ruth och hennes kvinnliga kamrater arbetar inte på något bygge av olika skäl. Framför allt arbetslösheten. Tidigare fanns det kvinnor på byggena som städade, arbetade i matsalarna eller som silade sand och grävde upp lera vid floderna. Men inte under Pinochet. Då skall kvinnans plats vara i köket. Men det accepterar vi inte, säger Ruth bestämt och fortsätter:

– Eftersom det är livsfarligt att vara fackligt aktiv eller enbart organiserad, sätter arbetsgivarna vilka löner som helst. Kvinnornas roll blir då, att gå till arbetsgivaren och klaga på lönen, lägga fram petitionslistor från alla fruarna till de som jobbar på bygget.

I DET CHILENSKA BYGGNADS finns det sammanlagt 15 kvinnoavdelningar som sysslar med denna och andra uppgifter.

– En av dessa, och du kanske reagerar, det är att lära kvinnorna i arbetarområdena första hjälpen. Det är arbetarklassen som går i första ledet mot diktaturen och det är de som får ta smällarna. För att undgå registreras av polisen på sjukhusen, tar kvinnorna hand om dem när de såras vid protesterna mot regimen. Det här är ingen lek. Det är blodigt allvar. Varje dag trappar regimen upp våldet.

– En annan av de uppgifter kvinnorna tagit på sig är att tala med de kvinnor som inte deltar på något sätt i facket. Oftast är det mannen som hindrar henne. Det är en svår fråga. Vi vill inte ha några motsättningar till mannen. Men vi vill lära dem förstå vikten av att deras fruar står sida vid sida med dem i kampen, att de också kan bidra till att förändra situationen. Mannen inser detta efter en stunds diskussion. Argumenten är så övertygande i det här landet. Och när mannen gett klarsignal är det en smal sak att övertyga kvinnan.

– Nu, säger Ruth, håller vi på och förbereder 8:e mars som alla kvinnor med sin värdighet i behåll här i Chile skall fira. Byggnads skall hålla ett eget möte några dagar innan det stora officiella som alla väntar skall bli startsignalen för kampen mot Pinochet 1987. Förra året, då vi arbetarkvinnor gick ut på gatorna, möttes vi av det iskalla våldet från en vältränad våldsapparat. Regimen gör ingen skillnad mellan kvinnor och män. Och det vet vi.

RUTH, 49 ÅR MED TOLV BARN, änka efter att hennes man dött, en kvinna som trots det helvete hon genomlidit, en situation hon delar med miljoner chilenska kvinnor, deppar inte. Hon har vigt sitt liv för arbetarklassen sak. Hon uppmuntrar i stället sina döttrar, varav tre stycken 14, 15 och 17 år har fängslats vid olika protester då de delat ut flygblad, rest brinnande barrikader eller ropat slagord mot karabinjärerna, att fortsätta kampen.

April 1987

Norra Chile:

”VI KVINNOR HAR ORGANISERAT OSS”

– Kvinnorna har blivit mer medvetna och jag tror, utan att förfalla till feminism, att kvinnorna har kämpat hårdare än männen mot den här diktaturen. Men vår kamp förs inte mot mannen, som feministerna i den utvecklade kapitalistiska världen, utan mot Tyrannen. Ty det är på grund av hans diktatur som vi lever som vi gör.

Orden kommer som piskrapp och ingen kan undgå att förstå innebörden och vreden bakom. Men så har kvinnorna i hela Chile också anledning att känna vrede över den situation general Pinochet har försatt dem i.

– Det finns inga jobb för våra män. Kvinnorna måste ut på gatan och sälja krimskrams, piroger, sötsaker eller tigga. En del har tur och blir hembiträden där de får mat och några pesos som räcker till bussen. Men herregud, när pengarna till maten ändå inte räcker, när småflickorna tvingas prostituera sig för att kunna överleva, då måste vi sätta stopp för detta! Därför har vi organiserat oss och andra kvinnor här i Arica.

Staden ARICA ligger längst upp i norra
Chile, vid gränsen mot Peru och Bolivia.

YOLANDA BADILLA OCH DOLLY CINA representerar MODEMU, den Demokratiska Kvinnorörelsen i Arica i norra Chile och de håller just nu på för fullt och förbereder den internationella kvinnodagen den 8 mars 1987.

– Mötet skall vi hålla i El Parque Brasil som är den populäraste parken i Arica. Vi kommer att genomföra småmöten i hela parken i stället för ett enda stort. Av erfarenhet vet vi att det kommer att avslutas snabbt av de ”grönklädda”. Vi kommer ropa slagord, ta gatorna i besittning, trots, understryker kvinnorna, att vi vet att CNI, säkerhetspolisen, har sitt högkvarter endast två kvarter därifrån. Förra året samlades cirka 500 personer i parken. Det låter lite. Men då skall man tänka på att förföljelsen drabbar urskillningslöst, både män, kvinnor och barn. Och kvinnorna får ett dra ett tungt lass i de chilenska familjerna. Yolanda:

– Den ekonomiska situationen har medfört att vi har stora sociala problem. Jag nämnde att arbetslösheten är hög, att det förekommer barnprostitution. Men det är också ett faktum, att fängelserna är fulla av ungdomar som har knarkat, sniffat eller på andra sätt försökt fly från verkligheten. Våra män känner sig värdelösa. De har förlorat sina jobb och de tar detta hårdare än kvinnorna och super ofta ner sig.

– Vår uppgift är här, fyller Dolly in, att tala både med kvinnorna och männen så att de kan dela på hemmets uppgifter. Och många män har faktiskt kommit över sina machokänslor. De gör idag de uppgifter kvinnan hade på heltid innan hon tvingades ut för att försörja familjen. Men många äktenskap klarar inte och splittras.

I SAMBAND MED 8:E MARS inleds också skolterminen. Till denna måste alla chilenska familjer skaffa skor, skjorta och uniformer till sina barn. För en fattig familj är det enorma utgifter. Yolanda:

– Trots att det finns en lag som säger att man kan få bidrag till detta, fungerar den inte i praktiken. Det kommer vi ta upp på 8:e mars. Det saknas också medel till skolmaterial. Sjukvården är ett annat exempel som bara de rika har råd med. Som vi mödrar ser det finns det inget som helst perspektiv med den här regimen. Perspektiv för framtiden har vi bara då diktaturen är störtad. Den kampen är gemensam med männen.

Varje skolår innebär stora kostnader för varje fattig familj där barnen ska utrustas med skoluniformer, skor, skolböcker och diverse utrustning. Den halvliter mjölk som vänsterregeringen under Salvador Allende utspisade varje skolbarn MED 1970-1973 drogs in av militärregimen när den hade störtat folkfrontsregeringen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Arica är idag i praktiken en död stad med 170.000 invånare. Det finns egentligen bara jobb i fiskemjölsindustrin samt en liten gruva utanför staden. Tidigare sjöd den av liv; bilindustri, verkstäder,  byggnadsarbeten och turism.

Dolly:

– Folk var uppe redan klockan fem eller sex. Unidad Populars regering ingav ett verkligt hopp för de fattiga. Det skapades ett särskilt familjeministerium. Detta inrättade bland annat semesterhem för fattiga familjer. Där kunde de vara 15 dagar till en mycket låg kostnad. Regeringen försökte också dra in kvinnorna i produktionen. På den tiden fanns det få hembiträden. Med fascismen och arbetslösheten har antalet ökat otroligt och lönen har minskat i samma takt.

– JAP-kommittéerna, tillägger Yolanda, var också organ där kvinnorna spelade en avgörande roll. Dessa kontrollerade att det inte försiggick något hamstring eller sabotage med livsmedel eller andra viktiga försörjningsvaror som kom till affärsinnehavarna. Här i Arica smugglades det enorma kvantiteter till Peru, som ligger 25 km från Arica. På marknaden i Tacna fanns det allt ifrån chilenska skor till TV-apparater.

– Staten subventionerade också mycket för oss, berättar Dolly. Kyckling, till exempel var mycket billig och kostade bara hälften av det verkliga priset. Det är idag endast en dröm, eller som en väninna sa till mig; ”jag föredrar att stanna kvar i sängen hela dagen när jag inte har någon mat. På så sätt kräver kroppen mindre av mig”. Och det är grym sanning, men en del av vardagen.

– Med vår ”svarta” chilenska humor brukar vi ibland säga att vi ”kastar i allt i kastrullen på morgonen så ser vi hur långt det räcker under dagen”, säger Dolly och småler lite sarkastiskt.

– Och alla dessa uppgifter lastas i första hand på kvinnorna. Det är därför som en överväldigande majoritet av kvinnorna har allt att vinna på att kasta Pinochet över bord. Vi vet att återuppbyggnaden av Chile kommer att vara mycket tuff. Men i kampen mot regimen har vi härdats. Vi misströstar inte, slutar de båda kvinnorna.

Januari 1987

 

Ett typiskt hus i en "poblacion", fattigt bostadsområde i Chile.
FOTO: DICK EMANUELSSON.