Motståndets Chile 1986-1987 (13): ”Döden nådde André Jarlan, präst i La Victoria, under bönen”

Skottet gick in i nacken och dödade den franske prästen André Jarlan omedelbart.

Motståndets Chile 1986-1987 (13)

”FADER, FÖRLÅT DEM, TY DE VETA ICKE VAD DE GÖRA”

Dick Emanuelsson

KRISTNA OCH MARXISTER (2-2)

Mordet på den franske prästen Andre Jarlan den 4:e september 1984 i det fattiga men oerhört stridbara bostadsområdet La Victoria i huvudstaden Santiago, sände en chockvåg genom det chilenska samhället. Och i synnerhet de präster som hade vigt sitt liv för att ”tjäna sin nästa”, och i fallet Chile, delta i kampen mot diktaturen.

”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”, hade Jarlan skrivit på ett papper som låg bredvid Bibeln som sakta färgades röd av blodet från den franske prästens huvud som hade genomborrats av en kula från det fascistiska mordkommandot som denna kväll hade trängt i La Victoria och beskjutit den tunna träväggen som inte stoppade kulan som trängde in i kraniet på den präst som kände sig som en av La Victorias fattiga invånare. Mordet på André Jarlan snarare stärkte än skrämde stridbarheten hos La Victorias invånare när jag anlände i början av 1987.

I den vita cirkeln trängde kulan in genom de tunna brädorna i husfasaden. Bakom denna satt den franske prästen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

”Döden nådde André Jarlan,

präst i La Victoria, under bönen”

”Vi befinner oss i den främsta linjen, som vittne eller direkta aktörer”!

”Känslorna kokar. Just nu protesteras det i varje stadsdel. I protesten den 14:e augusti sårades i La Victoria 35 människor. För att förstå omfattningen av ungdomarnas vrede fortsatte många striden trots blyet i kroppen. Bland de sårade hade en 54 hagelkulor enbart i ett ben. En annan hade 200 kulor i hela kroppen (...) Folk lider fruktansvärt. Och som konsekvens av vårt prästämbete, befinner vi oss i den främsta linjen, som vittne eller direkta aktörer”!

Så skrev André Jarlan Pourcel i sitt sista brev till sin familj i Frankrike, stämplat den 20 augusti 1984. Två veckor senare gick han ett ännu värre öde till mötes, döden. 

Att folk skjuts i Chile är ingen nyhet. Men att man i detta katolska land till och med ger sig på präster, visar på regimens svaghet och desperation.

Invånarna i La Victoria är mer revolutionärer än katoliker, sa någon under min vistelse i denna stridbara `poblacion´, ett fattigt arbetarområde. Men respekten för de tre franska prästerna var enorm, just på grund av att de förstod och stred för sina församlingsbor. Och de tog samma, om inte större risker, än dessa. De blev en vagel i ögat på regimen, en vagel som man ville ha bort.

Jarlan var 44 år när han i februari 1983 anlände till Chile. Hans avsikt var att tjäna de fattiga. Snabbt vann han befolkningens stöd.

PÅ MORGONEN DEN 4:e september 1984, forslades Hernan Barrales till prästernas hus. Han befann sig i ett medvetslöst tillstånd. Han ingick i en grupp av drogmissbrukare som Jarlan ledde för att rehabiliteras. Han var skjuten i ryggen av karabinjärerna. Han togs om hand av Pierre Dubois, Jarlan och hälsovårdsgruppen. De desinfekterade honom och ringde efter en ambulans. Dubois tog med honom i sin stationsvagn, märke Renault, till sjukhuset när inte ambulansen kom.

När Dubois kom tillbaka, gick han upp till andra våningen i huset där de tre prästerna bodde. 

– Det såg ut som han låg och sov över bordet. Då upptäckte jag var kulan hade gått in och gått ut. Han hade bibeln framför sig. Döden nådde honom under bönen, berättar Dubois.

André Jarlan är ett med invånarna i La Victoria som på denna muralmålning hyllar honom. "Aldrig ensam och för att veta och kunna måste vi vara förenade"!FOTO: DICK EMANUELSSON.

BREDVID DEN UPPSLAGNA BIBELN med psalmerna 128 och 129, hade Jarlan skrivit några ord på ett papper; ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”.

Nyheten om Jarlans död orsakade ett ramaskri, inte bara i Chile utan över hela världen. 100-tals stearinljus tändes på gatorna i La Victoria. Inrikesminister Sergio Onofre Jarpa, samme man som hade kallat ut 18.000 militärer under protesten i augusti 1983 som sköt ihjäl 28 människor, utsåg Hernan Correa de la Cerda till undersökningsåklagare.

Denne igångsatte ett verkligt mullvadsarbete som nitade fast en patrull på 21 tungt beväpnade karabinjärer som de skyldiga. En av dessa var korpral Leonel Povea Quildran, den som hade avlossat skottet.

Chile var överraskat. Skulle det vara möjligt att kunna döma en skyldig från de väpnade styrkorna? Svaret kom efter sju månader; Povea frisläpptes mot en borgen av 100 kr och är sedan dess fri.

BEGRAVNINGEN AV JARLAN formades till en av de största demonstrationer Santiago skådat. Tysta och allvarliga tågade hundratusentals chilenare med invånarna från La Victoria och de två andra franska prästerna i spetsen till katedralen på Plaza de Armas. När de passerade förbi justitiedepartementet ropade de; ”Justicia, Justicia, Queremos Justicia”, vi kräver rättvisa, rättvisa. . .

Men någon rättvisa blev det inte, som i så många andra fall. Trots att tre journalister, Timothy Frasca från USA, som bandade skotten, den franske Bernard Mathieu som stod i skottlinjen och den chilenske reportern Gilberto Palacio, alla vittnade om händelsen tillsammans med en rad andra invånare, så gick de skyldiga fria.

Istället igångsatte den officiella pressen en kampanj som gick ut på att vänstern hade mördat prästen för att, som El Mercurio skrev, på så sätt ”ha en minnesreferens för att skapa oro”.

Den värsta tidningen, La Nacion gick ut i ännu värre anklagelser. Den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez (FPMR), kidnappade helt sonika vice direktören Sebastiano Bertolone den 18:e december och krävde att hans tidning skulle publicera en kommuniké och bild. När detta var gjort, frigavs han den 25:e december utanför den mördades Jarlans bostad, oskadd.

André Jarlan, målad i La Victorias kulturhus. FOTO: DICK EMANUELSSON.

BILDEN SOM PUBLICERADES, föreställde Bertolone i mitten, omgiven av två beväpnade medlemmar av FPMR. Dessa bar varsin tjeckisk k-pist, typ nio millimeter, samma kaliber som Jarlan hade skjutits med.

Genast utnyttjade den regimstyrda pressen detta faktum. Men efter en tid övergav man versionen. Man hade förlöjligat sig själva.

TVÅ ÅR SENARE; KVÄLLEN DEN 7:e september 1986 exploderade La Victoria i glädjescener. ”PINOCHET ÄR DÖD”! ropade folk, som dansade på gatorna. Äntligen hade Jarlan och andra mördade kamrater fått hämnd!

Men glädjen dämpades en aning efter att Pinochet visade sig i teve och med darrande stämma förklarade att han överlevt bakhållet, utfört av ett kommando från FPMR. Bara handen hade skadats.

Dagen efter, den 8:e, kom de, de grönklädda. Pierre Dubois, Jaime Lancelot och Daniel Caruette drogs ur sitt hus och ”kastades som potatissäckar upp på flaket på en militär last bil, under ett regn av slag och sparkar”, som ett vittne berättade.

De tre franska prästerna utvisades tillbaka till Frankrike där de togs emot av Danielle Mitterand, presidentens fru.

Framför det lilla kapellet, som prästerna så många gånger hade predikat och mobiliserat invånarna att ta kamp, hade någon placerat en skylt med följande text:

”Pierre, Jaime och Daniel; Ingen kan slita er bort ur våra hjärtan! De kan föra bort prästerna, men de kan inte föra bort det som ni lärde oss”!