Skottet gick in i nacken och dödade den franske prästen André Jarlan omedelbart. |
Motståndets Chile
1986-1987 (13)
”FADER, FÖRLÅT DEM,
TY DE VETA ICKE VAD DE GÖRA”
Dick Emanuelsson
KRISTNA
OCH MARXISTER (2-2)
Mordet
på den franske prästen Andre Jarlan den 4:e september 1984 i det fattiga men
oerhört stridbara bostadsområdet La Victoria i huvudstaden Santiago, sände en
chockvåg genom det chilenska samhället. Och i synnerhet de präster som hade
vigt sitt liv för att ”tjäna sin nästa”, och i fallet Chile, delta i kampen mot
diktaturen.
”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad
de göra”,
hade Jarlan skrivit på ett papper som låg bredvid Bibeln som sakta färgades röd
av blodet från den franske prästens huvud som hade genomborrats av en kula från
det fascistiska mordkommandot som denna kväll hade trängt i La Victoria och
beskjutit den tunna träväggen som inte stoppade kulan som trängde in i kraniet
på den präst som kände sig som en av La Victorias fattiga invånare. Mordet på André
Jarlan snarare stärkte än skrämde stridbarheten hos La Victorias invånare när
jag anlände i början av 1987.
I den vita cirkeln trängde kulan in genom de tunna brädorna i husfasaden. Bakom denna satt den franske prästen. FOTO: DICK EMANUELSSON.
”Döden nådde André
Jarlan,
präst i La
Victoria, under bönen”
”Vi befinner oss i den främsta linjen, som
vittne eller direkta aktörer”!
”Känslorna kokar. Just nu protesteras det
i varje stadsdel. I protesten den 14:e augusti sårades i La Victoria 35
människor. För att förstå omfattningen av ungdomarnas vrede fortsatte många
striden trots blyet i kroppen. Bland de sårade hade en 54 hagelkulor enbart i
ett ben. En annan hade 200 kulor i hela kroppen (...) Folk lider fruktansvärt.
Och som konsekvens av vårt prästämbete, befinner vi oss i den främsta linjen,
som vittne eller direkta aktörer”!
Så
skrev André Jarlan Pourcel i sitt
sista brev till sin familj i Frankrike, stämplat den 20 augusti 1984. Två
veckor senare gick han ett ännu värre öde till mötes, döden.
Att
folk skjuts i Chile är ingen nyhet. Men att man i detta katolska land till och
med ger sig på präster, visar på regimens svaghet och desperation.
Invånarna
i La Victoria är mer revolutionärer än katoliker, sa någon under min vistelse i
denna stridbara `poblacion´, ett fattigt arbetarområde. Men respekten för de
tre franska prästerna var enorm, just på grund av att de förstod och stred för
sina församlingsbor. Och de tog samma, om inte större risker, än dessa. De blev
en vagel i ögat på regimen, en vagel som man ville ha bort.
Jarlan
var 44 år när han i februari 1983 anlände till Chile. Hans avsikt var att tjäna
de fattiga. Snabbt vann han befolkningens stöd.
PÅ MORGONEN DEN 4:e september 1984,
forslades Hernan Barrales till
prästernas hus. Han befann sig i ett medvetslöst tillstånd. Han ingick i en
grupp av drogmissbrukare som Jarlan ledde för att rehabiliteras. Han var
skjuten i ryggen av karabinjärerna. Han togs om hand av Pierre Dubois, Jarlan och hälsovårdsgruppen. De desinfekterade
honom och ringde efter en ambulans. Dubois tog med honom i sin stationsvagn,
märke Renault, till sjukhuset när inte ambulansen kom.
När
Dubois kom tillbaka, gick han upp till andra våningen i huset där de tre
prästerna bodde.
–
Det såg ut som han låg och sov över bordet. Då upptäckte jag var kulan hade
gått in och gått ut. Han hade bibeln framför sig. Döden nådde honom under
bönen, berättar Dubois.
André Jarlan är ett med invånarna i La Victoria som på denna muralmålning hyllar honom. "Aldrig ensam och för att veta och kunna måste vi vara förenade"!FOTO: DICK EMANUELSSON. |
BREDVID DEN
UPPSLAGNA BIBELN med psalmerna 128 och 129, hade Jarlan skrivit några ord på
ett papper; ”Fader, förlåt dem, ty de
veta icke vad de göra”.
Nyheten
om Jarlans död orsakade ett ramaskri, inte bara i Chile utan över hela världen.
100-tals stearinljus tändes på gatorna i La Victoria. Inrikesminister Sergio Onofre Jarpa, samme man som hade
kallat ut 18.000 militärer under protesten i augusti 1983 som sköt ihjäl 28
människor, utsåg Hernan Correa de la Cerda till undersökningsåklagare.
Denne
igångsatte ett verkligt mullvadsarbete som nitade fast en patrull på 21 tungt
beväpnade karabinjärer som de skyldiga. En av dessa var korpral Leonel Povea
Quildran, den som hade avlossat skottet.
Chile
var överraskat. Skulle det vara möjligt att kunna döma en skyldig från de
väpnade styrkorna? Svaret kom efter sju månader; Povea frisläpptes mot en
borgen av 100 kr och är sedan dess fri.
BEGRAVNINGEN AV
JARLAN formades
till en av de största demonstrationer Santiago skådat. Tysta och allvarliga
tågade hundratusentals chilenare med invånarna från La Victoria och de två
andra franska prästerna i spetsen till katedralen på Plaza de Armas. När de
passerade förbi justitiedepartementet ropade de; ”Justicia, Justicia, Queremos Justicia”, vi kräver rättvisa,
rättvisa. . .
Men
någon rättvisa blev det inte, som i så många andra fall. Trots att tre
journalister, Timothy Frasca från
USA, som bandade skotten, den franske Bernard
Mathieu som stod i skottlinjen och den chilenske reportern Gilberto Palacio, alla vittnade om
händelsen tillsammans med en rad andra invånare, så gick de skyldiga fria.
Istället
igångsatte den officiella pressen en kampanj som gick ut på att vänstern hade
mördat prästen för att, som El Mercurio skrev, på så sätt ”ha en minnesreferens
för att skapa oro”.
Den
värsta tidningen, La Nacion gick ut i ännu värre anklagelser. Den Patriotiska
Fronten Manuel Rodriguez (FPMR), kidnappade helt sonika vice direktören
Sebastiano Bertolone den 18:e december och krävde att hans tidning skulle
publicera en kommuniké och bild. När detta var gjort, frigavs han den 25:e
december utanför den mördades Jarlans bostad, oskadd.
André Jarlan, målad i La Victorias kulturhus. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
BILDEN SOM
PUBLICERADES, föreställde
Bertolone i mitten, omgiven av två beväpnade medlemmar av FPMR. Dessa bar
varsin tjeckisk k-pist, typ nio millimeter, samma kaliber som Jarlan hade
skjutits med.
Genast
utnyttjade den regimstyrda pressen detta faktum. Men efter en tid övergav man
versionen. Man hade förlöjligat sig själva.
TVÅ ÅR SENARE;
KVÄLLEN DEN 7:e september 1986 exploderade La Victoria i
glädjescener. ”PINOCHET ÄR DÖD”! ropade folk, som dansade på gatorna. Äntligen
hade Jarlan och andra mördade kamrater fått hämnd!
Men
glädjen dämpades en aning efter att Pinochet visade sig i teve och med darrande
stämma förklarade att han överlevt bakhållet, utfört av ett kommando från FPMR.
Bara handen hade skadats.
Dagen
efter, den 8:e, kom de, de grönklädda. Pierre Dubois, Jaime Lancelot och Daniel
Caruette drogs ur sitt hus och ”kastades som potatissäckar upp på flaket på en
militär last bil, under ett regn av slag och sparkar”, som ett vittne
berättade.
De
tre franska prästerna utvisades tillbaka till Frankrike där de togs emot av
Danielle Mitterand, presidentens fru.
Framför
det lilla kapellet, som prästerna så många gånger hade predikat och mobiliserat
invånarna att ta kamp, hade någon placerat en skylt med följande text:
”Pierre, Jaime och Daniel; Ingen kan
slita er bort ur våra hjärtan! De kan föra bort prästerna, men de kan inte föra
bort det som ni lärde oss”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.