Motståndets Chile 1986-1987 (15): Lärarkårens kamp mot kommunalisering, morden och hungern

I en blixtaktion har hundratals lärare samlats och demonstrerar framför presidentpalatset La Moneda, där diktatorn general Agusto Pinochet satt vid tillfället. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Motståndets Chile 1986-1987 (15)

Av Dick Emanuelsson

Lärarkårens kamp mot kommunalisering, morden och hungern

LÄRARKÅREN I CHILE såg inte bara sina ekonomiska, sociala och organisatoriska rättigheter fragmenteras när den fascistiska militärkuppen verkställdes den 11 september 1973. Inledningen på en ”kommunalisering” 1987 var det första steget och resultatet av den nyliberala författningen från 1980 där Staten fråntog sig ansvaret för utbildningen och lade ut detta på de olika kommunerna.

Det är en parallell till Sverige. 1989 bevakade jag SFL:s (Svenska Facklärarförbundet) kongress där den dåvarande skolministern Göran Persson lovordade en ”kommunalisering av skolan”. I dag ser vi resultatet i form av en fragmentering och en klasspolitik som i praktiken privatiserar och slår sönder den enhetliga skolan. Såväl Chile som Sverige hade en solid grund för den allmänna utbildningen innan nyliberalerna satte igång sin offensiv för att ”amerikanisera” både utbildning som sjukvård.

I dagens Chile existerar i praktiken inte en allmän gratis utbildning, som ska vara en mänsklig rättighet. Den högre utbildningen är näst intill omöjlig att nå för arbetarbarnen. Studenterna klavbinds till bankerna för resten av livet om de har tagit lån för att finansiera sina studier.

Därför inleddes protesterna från högstadieeleverna, de så kallade ”Pingvinerna” 2006. De fick förstärkning 2008 och 2009 när de universitetsstuderande anslöt sig i hundratusentals och krävde att de transnationella gruvbolagen, som kammade hem miljarder dollar från den chilenska kopparn, skulle finansiera en bra och gratis utbildning i Chile.

Men låt oss gå tillbaka till januari 1987, då den chilenska lärarkåren också demonstrerade, framför det presidentpalats som Pinochet lät bomba 1973 men som nu ockuperades av diktatorn.

Tegucigalpa 2020-06-04

Studenter vid den juridiska fakulteten i Santiago demonstrerar mot militärdiktaturens i juli 1983, det året då de stora massprotesterna inleddes som oftast dränktes i blod. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Fascisterna skar halsen

av de tre lärarna Manuel Guerrero,

Santiago Nattino och Jose Parada

De kom mitt på ljusan dag den 28 mars 1985 och grep Santiago. Dagen efter greps Manuel i lärarförbundets lokaler. Den 30 mars kidnappades Jose Parada. Den dagen påträffades de tre med halsarna avskurna. Dödsskvadronen 11:e September hade återigen slagit till!

De tre kom att gå under beteckningen ”De halshuggna” i Chile. De tre var inte bara lärare utan även framstående medlemmar i det chilenska kommunistpartiet.

Den allmänna opinionen var skakad och folk var indignerade. Kyrkan rasade och till och med militärer uttryckte sitt förakt för brottet.

De skyldiga för mordet på Santiagolärarnas ordförande utpekades inom de halvmilitära karabinjära styrkorna. Men ingen av de skyldiga har dömts. De som greps och som utpekades med klara bevis, släpptes istället. Så fungerar den chilenska ”rättvisan” i Pinochets tappning.

"Vi ska erövra demokratin och införa rättvisa", en
hyllning till fackföreningsledaren bland Chiles lärare,
Manuel Guerrero, mördad av diktaturen.

MANUEL GUERRERO BODDE flera år i Sverige som flykting. Men längtan efter Chile blev för stark och han beslöt att återvända. Ett år senare mötte han den fasanfulla döden.

I Sverige bor hans första fru kvar. Sin andra fru, som han träffade i Sverige var gravid då Manuel mördades. Manuel visste inte om detta. Sju månader senare föddes hans son. Huwana Madera bar på en fortsättning av Manuel.

DET HAR NU GÅTT TVÅ ÅR sedan mordet på Manuel och hans två kamrater. Lärarna fortsätter striden i hans spår. Diktaturen har inte lyckats skrämma lärarkåren till passivitet. Tvärtom. De 25 000-30 000 avskedade lärarna demonstrerar dagligen mot regimens utbildningspolitik som den kallar för ”kommunalisering”. Och de möts av karabinjärer och militärer. Samtidigt känner de att de har hela det chilenska folkets stöd i ryggen.

LÄRARNA
HUNGRAR

Det är fruktansvärt varmt och rökigt i lokalen. Stolarna räcker inte till och folk ställer sig efter väggarna. Man skall diskutera vilka åtgärder man skall ta till för att protestera mot de massiva avskedandena. På mötet, som öppnas av Sofia Colodro, ordförande för AGECH i Santiago, meddelas att enbart i huvudstaden har mer än 5 000 lärare sparkats. Och detta är bara början.

Talare efter talare står upp och berättar om hur det är på deras skolor, hur de fått ta emot rekommenderade brev från kommunen om avsked, hur många som går i ångest och väntar på sparken.

Vittnesmålen varvas med stöduttalanden som kommit in. Alla politiska partier utom extremhögern uppmanar lärarna att slå tillbaka. Från de politiska fångarna som deltog i attentatet mot diktatorn den 7:e september kommer det också hälsningar. Det väcker jubel bland bänkarna. Kampandan höjs succesivt.

Efter en dryg timma fattar man beslut om att dagen efter samlas vid Nationalbiblioteket. Där skall man lämna över böcker. Det är en symbolisk handling. Böckerna är för lärarna ”verktyg” och de behöver man enligt diktaturen inte längre. Därefter skall man marschera till utbildningsministeriet. På vägen dit passerar man förbi Pinochets palats.

Efter mötet träffar jag Ximena, Maria Rojas och Marta Tapia från den fattiga förstaden Conchali. De är indignerade.

– För att kunna sparka oss lärare har man ökat elevantalet från 40 till 50 elever i varje klass. Lärare med en annan uppfattning än regimen sparkas först. Rektorerna har frågat om politisk tillhörighet. Jag har upprepade gånger blivit mordhotad, säger Marta Tapia, ordförande för AGECH i Conchali.

De andra instämmer.

– Större delen av lärarna protesterar mot avskedandena. En grupp har förhållit sig neutral men stöder oss nu för de drabbas själva, säger Ximena.

Hur reagerar då eleverna?

– De vaknade till ordentligt under 1986. De strejkade mot att deras skolor såldes ut till privata intressen. Flera arresterades.

– Flera elever har också slutat. De tvingas hjälpa till med försörjningen av sina familjer. Du kan förmodligen inte förstå det här, men fattigdomen är extrem. Många elever svimmar i skolorna på grund av undernäring och hunger.

 Lärarinnorna berättar om regimens undersökningar som manipulerats på ett häpnadsväckande sätt.

– I vår kommun har vi en 60-procentig arbetslöshet. Resten arbetar på PEM- och POJH (ett slags AK-arbete, reds. anm.) De tjänar 3000 resp. 5000 pesos i månaden (ca 125 resp. 175 kr). Det är omöjligt att leva på en sådan lön. Familjerna och i synnerhet barnen drabbas fruktansvärt av denna politik. 99 procent av barnen har skabb, loppor och annan ohyra. 80 procent har svåra kariesskador, säger Marta.

Och hon överdriver inte. På detta skall man lägga till barnprostitutionen där 9-10-åriga flickor bjuder ut sig för en spottstyver.

De avskedade lärarna tjänar sannerligen inga förmögenheter. En lön på 15-20 000 pesos (ca 550-600 kr) är en normal lön. När de nu tvingas ut i massarbetslöshet är framtiden än mer oviss. En del får jobb i de privatiserade skolorna för en lön på 10 000 pesos, andra är svartlistade för all framtid.

Vad skall lärarna ta sig till nu? Vad tror de om framtiden?

– Liksom hela vårt folk, måste vi ta strid. Som du hörde av mötet skall vi demonstrera i morgon Ett annat beslut är att sätta upp soppkök i de olika stadsdelarna. Även vi lärare börjar känna av hungern i vårt land. Och vi kommer inte ge oss förrän det blir en djupare förändring, säger kvinnorna från Conchali där mer än 380 lärare hade sparkats i början av februari, offer för en utbildningspolitik och militärdiktatur som satt djupa spår i Chile.

De halvmilitära karabinjärerna dyker upp.FOTO: DICK EMANUELSSON

LÄRARNA TOG
PINOCHET PÅ ”SÄNGEN”

Det blev den första öppna manifestationen sedan attentatet mot Pinochet den 7:e september 1986. Hundra avskedade lärare samlades exakt klockan tolv på trappan till Nationalbiblioteket. De hade för dagen tillverkat en banderoll med texten: NEJ TILL AVSKEDANDE AV LÄRARE!

Parollen var undertecknad av de fackliga lärarorganisationerna AGECH och Colegio de Profesores, lärarkollegiet.

Efter tal och skanderande av slagord lämnade lärarna sina böcker i en kartong på trappan. Det var en symbolisk handling över Pinochets utbildningspolitik. En avskedad lärare behöver inte sitt ”verktyg” i dagens Chile.

Och så inleddes demonstrationen. Man gick kvarter efter kvarter med siktet på utbildningsministeriet. Och det var inte vilken väg som helst. De skulle komma att passera självaste Pinochet i det bombade presidentpalatset, som hade restaurerats 1980.

När demonstrationståget närmade sig gågatan Paseo Ahumada började lärarna att titta nervöst på varandra. Här står det alltid minst en kravallpiket med 8-10 karabinjärer och en buss med minst 20 till. Men inget hände.

På sin marschväg under middagstid var Santiagos centrum överfyllt med folk. Och de visade vad de tyckte om lärarnas protest; ”Fortsätt kämpa mot tyrannen”, ropade de applåderande.

När man närmade sig presidentpalatset La Moneda, samma palats som Pinochet lät bomba den 11:e september 1973 och mörda Salvador Allende, visste lärarna att man kommit till ett avgörande ögonblick. Härifrån fanns ingen återvändo. Här skall det finnas karabinjärer. Lärarna började ropa sina slagord. Inget hände. Man passerade parken framför presidentpalatset och hade nu bara ett halvt kvarter kvar till ministeriet. På balkongen hos Pinochet kom de ut funktionärer som undrade vad som stod på. Det är få demonstranter som under tretton år av militärt styre har lyckats med konststycket att demonstrera förbi diktatorn. Men lärarna tycks ha tagit karabinjärerna fullständigt på sängen.

– Va´ fan, dom måste sova middag, sa en av lärarna.

En funktionär på utbildningsministeriet insåg däremot vad som var i görningen och låste snabbt igen de stora koloniala järngrindarna.

Lärarna tejpade lite fumligt och nervöst upp sin pappbanderoll på porten och ropade ut lite slagord. Två minuter senare dök en polispiket upp med en våldsam fart och med ursinne slets banderollen ner.

Blickarna från karabinjärerna svepte vredgat över platsen och vi journalister gjorde en taktisk reträtt för att undgå bli slagna eller få våra kameror sönderslagna.

Lärarna var nöjda. De hade lyckats med mer än vad de hade föresatt sig.

Förmodligen fick karabinjärerna sitt livs utskällning. Reprimanderna blev nog också sanktionerade från högsta nivå, ty dagen efter fanns det en karabinjär utposterad var tionde meter i Santiagos centrum. Det räckte att man hade blivit tagen på sängen en gång av de uppkäftiga lärarna.

Lärare och ledningen för lärarförbundets AGECH i Valparaiso och Viña del Mar, alla har blivit avskedade.FOTO: DICK EMANUELSSON

MASSAVSKEDANDE
AV LÄRARE

– Regimen har fråntagit sig ansvaret för utbildningen med det falska argumentet att det måste existera en fri utbildning. Deras mål har varit att överlämna detta samhällsansvar till privata affärsintressen. Och nu sluts cirkeln.

Det säger Jorge Pavez, ordförande i AGECH, Chiles lärarförbund. Sammanlagt vill Pinochets utbildningsminister Gatete avskeda inte mindre än 28 000 lärare. Regimen menar att det finns 40 000 lärare för mycket i Chile, en siffra som Pavez naturligtvis bestrider.

När ”kommunaliseringen” inleddes 1981, övergick 80 procent av de statliga skolorna på grund- och gymnasienivå till kommunerna. Samtidigt minskade staten de ekonomiska anslagen. Följden blev att kommunerna inte hade råd att fortsätta driva någon utbildning. Denna övertogs av privata intressen, oftast i maskopi med kommunala tjänstemän som är utsedda av regimen, eller pensionerade militärer. Kostnaderna ökade dramatiskt. I motsvarande grad försämrades utbildning och läromaterial.

Nu sluts cirkeln. 1987 skall 96 procent av de statliga skolorna ha övergått till privata händer.

– Det är en politik i enlighet med den Internationella Valutafondens recept och krav. Den offentliga sektorn skall minimeras, säger Pavez. Alla i Chile har tagit avståndet mot beslutet, utom regimen naturligtvis.

– Man har reducerat utgifterna på det bekvämaste sättet genom att avskeda lärare med 25 års erfarenhet, eller längre. Det är sammanlagt 14 000 personer det handlar om. Pavez understryker också att alla dessa lärare har yrkestitel, något som utbildningsministern inte vill kännas vid.

Nu är det inte bara lärare på grund- och gymnasieskolan som drabbas. Lärare, docenter, administrativ och annan personal på universiteten drabbas av minskade anslag och sparkas på löpande band.

I Chile existerar det två lärarförbund. AGECH bildades 1981 som ett uttryck för det missnöje som rådde inom Colegio de Profesores, lärarkollegiet. Ledarna var militärer som utsetts från utbildningsministeriet som i sin tur är utsett av Pinochet.

AGECH fick en flygande start. Tusentals lärare anslöt sig. Den politiska bredden är också stor, allt från kristdemokrater till kommunister finns representerade i ledningen.

Om AGECH är en renodlad facklig organisation, är kollegiet motsatsen. De innehar försäkringsbolag, pensionsfonder, sjukhus och till och med semesterhem. Men korruptionen och den vertikala strukturen på denna var utbredd. AGECH:s grundande fungerade som en pånyttfödelse för kollegiet. 1985 tvingades det fram val för att välja en ledning, första gången sedan militärkuppen. I stort sett alla militärer rensades ut. Samtidigt inleddes samtal och konkret samarbete med AGECH. Och det är det vi ser resultatet av idag. Nu kämpar man gemensamt mot regimens massiva avskedande.

Platon lär en gång ha sagt att ”det finns ingen utbildning utan rättvisa”. I Chiles fall stämmer detta bokstavligen. Ingen tror att den nuvarande utbildningspolitiken kan förändras med Pinochet vid makten. Vad lärarnas organisationer strävar efter är att lindra de värsta konsekvenserna. Men det är en ojämn strid.

– Lärarna har sedan 1973 drabbats av en reallönesänkning på sextio procent. Av de 30-40 000 lärarna i Santiago är 7 000 arbetslösa och, understryker Pavez, det är innan de massiva avskedandena har inletts.

Om man kan tala om positiva effekter som dessa beslut har inneburit kan man säga att lärare, elever och föräldrar nu strider gemensamt. Den tidigare splittringen mellan lärarna är som bortblåst, ty hungern och arbetslösheten drabbar alla.

– Men vi kämpar parallellt för demokratin, säger Sofia Colodro, ordförande för AGECH i Santiago. Hon är avskedad sedan ett år liksom hela ledningen för AGECH.

– I dag genomförde vi en stillsam demonstration vid Plaza de Armas . Vi bestämde oss för att inte ropa några slagord utan helt tyst gå och dela ut ett flygblad till folk som satt på bänkarna. Fyra av AGECH:s och kollegiets ledare greps. Det visar att vårt arbete måste sträcka sig längre än enbart protestera mot arbetslösheten, understryker Sofia.

– Men de skrämmer oss inte, säger Pavez. Vi är inte ensamma. Studenterna kommer den 28:e april att utlysa en allmän mobilisering och protest mot regimens utbildningspolitik. De kräver i likhet med oss bara sin rätt. Vi vet att vi för en ojämn kamp men vi har också de politiska partierna och fackföreningsrörelsen bakom oss. Och läraren som ställs på gatan, han har inget att förlora längre.

När jag går ner i tunnelbanan för att ta tåget hem, står det en gammal man och säljer citroner. Om halsen har han hängt en skylt med texten: ”Avskedad lärare - hjälp mig! Min familj svälter”!

Motståndets Chile 1986-1987 (14): Byggnadsarbetareförbundet som arbetarklassens förtrupp

Ett bygge i Santiago 1987. FOTO: DICK EMANUELSSON

Motståndets Chile 1986-1987 (14)

Dick Emanuelsson

Fascismen slog sönder arbetarklassens organiserade försvar men förhindrade inte kampen

DEN CHILENSKA ARBETARKLASSENS främsta försvarsorganisation, facket, slogs vid militärkuppen sönder. Det var en förutsättning för att Chile skulle bli det experimentfält för den ekonomiska modell, NYLIBERALISMEN som hade utarbetats av ”Chicago Boys”, en ekonomisk tankesmedja ledd av Milton Friedman i USA.

Den chilenska militärens bajonetter var garantin för inledningen av det nyliberala laboratoriets arbete i Chile. Dess rön utvecklades senare av statschefer så som Ronald Reagan, Margret Thatcher med flera. Som en bekräftelse på den upp-och-ner-på-vända politiken tilldelades Friedman Nobels ekonomipris i Blå Hallen i Stockholm men möttes av protester, både inne i Blå Salen som av tusentals indignerade demonstranter på Stockholms gator.

CUT var en landsorganisationen och en klassorganisation värd namnet. Inom denna LO fanns olika fackförbund och bland dem det starka Gruvarbetareförbundet, Hamnarbetareförbundet och Byggnadsarbetareförbundet, med flera.

Med den fascistiska författningen som utarbetades och beslutades i en sken-folkomröstning 1980 infördes också en ny arbetsmarknadslag som gav arbetsgivarsidan en mer eller mindre oinskränkt makt. Men det var också detta år som protesterna successivt växte i styrka mot diktaturen.

När jag anlände till Santiago i början av 1987 gick jag runt på flera olika byggarbetsplatser i Santiago där dess tunnelbanesystem byggdes ut. Arbetarna berättade om svåra arbetsförhållanden, moderna slavlöner och sociala villkor som var helt undermåliga. Många var också de stridbara byggnadsarbetarledare som hade mördats av militärdiktaturen. För att hylla dem sjöng Jano Jara, Victor Jaras brorson en kväll i ett mer eller mindre underjordiskt möte.

Tegucigalpa 2020-06-03

Confederación Nacional de Trabajadores de la Construcción (CNTC)

ARBETARKLASSENS

FÖRTRUPP

Under en hel dag och en halvt underjordisk aktivitet på kvällen med Victor Jaras brorson, orienterade Sergio Troncoso, ordförande i Chiles mäktiga Byggnadsarbetarförbund om den komplicerade kampen för hans medlemmar.

– Det chilenska byggnadsarbetarförbundet är en klassorganisation som har kämpat outtröttligt under 52 år. Många av dess ledare avrättades eller ”försvann under och efter den fascistiska statskuppen 1973. 1980 erövrade det återigen sin juridiska legalitet. Det är svårt att finna något annat fackförbund vars medlemmar har drabbats så hårt av den nyliberala politiken som just byggnadsarbetarna. Från att ha haft cirka 200.000 medlemmar inom byggnadsindustrin, finns det i dag cirka 125 000. Många är arbetslösa långa tider. I vissa provinser som till exempel Bio Bio, Malleco, med flera är det en hundraprocentig arbetslöshet.

– Det är inte så att det inte behövs bostäder i vårt land. Enligt officiell statistik behöver mer än 1,1 miljon människor en bostad. Men för regimen och byggbolagen är det mer lukrativt att satsa på annan verksamhet. Med den här regimen har också utsugningen av byggnadsarbetarna nått en absolut topp. En genomsnittslön på 307-340 pesos per dag (cirka 12-13 kr, reds anm.) är en realitet. Våra förtroendemän jagas med hjälp av karabinjärerna. Men byggnadsarbetarna har mer än en gång visat att det inte går att köra med dem hur som helst.             o

SERGIO TRONCOSO SKRÄDER INTE orden när han tar emot i de enkla förbundslokalerna. Han är ordförande för det fackförbund som vänner och fiender till demokratin betecknar som den chilenska arbetarklassens förtrupp. Otal är de gånger som han fängslats, relegerats och torterats av diktaturens hantlangare. Men han skräms inte. Det har förbundets ledare aldrig gjort. Och medlemmarna har också valt de mest konsekventa att representera dem.

Trots förföljelsen, finns det organisationer från den peruanska gränsen i norr till Eldslandet i söder. De organiserade och ledande medlemmarna tvingas nästan föra en underjordisk kamp för att inte bli sparkade och isolerade från sina kamrater. Det krävs mycket taktik i det fackliga arbetet.

Förbundets ledning är för all framtid svartlistade hos arbetsgivarna.

– Åtminstone så länge diktatorn sitter kvar, säger Sergio och ler.

Men i Chile skulle verkligen alla kunna arbeta.

– I arbetarområdena bor det 3-4 familjer i ett enda hus. Och det är sannerligen inte hus i den vanliga bemärkelsen, säger Sergio, utan små träskjul med två eller tre rum. I många bostadsområden har det bildats kommittéer av arbetslösa, bostadslösa som inte har en bostad som kämpar för denna rättighet. I Chile har man ockuperat mycket mark. Det vill säga man har ockuperat mark, slagit ner några stolpar och ett tält och så småningom börjat uppföra det som skall föreställa ett hus. Men militärdiktaturen har inte sett detta med blida ögon. Det har kommit till hårda konfrontationer, med dödsoffer och skadade. Vårt folk är desperat.

Vad det gäller arbetslösheten pekar Troncoso också på de stora möjligheter det finns att bygga kraftverk.

– I Chile har vi mycket floder samt behov av elkraft. Förutom den dramatiska bostadsfrågan, skulle denna typ av byggverksamhet skapa många jobb för våra medlemmar. Men för kapitalisterna är det ingen lukrativ affär. Se bara på överklassområden i Las Condes, Providencia, La Reina, där man producerar lyxlägenheter. Men med den ekonomiska krisen finns det många tomma lägenheter även här.

SERGIO TRONCOSO, ordförande för Chiles Byggnadsarbetareförbund. På planket har någon skrivit: "FRIHET FÖR TRONCOSO"! Denne har fängslats ett oräkneligt gånger. . FOTO: DICK EMANUELSSON

ALLENDE STARTADE MÅNGA byggnadsprojekt som skulle tjäna folket. Ett av dessa var det stora sjukhuset vid la Pan Americana. ”Arbetarnas Sjukhus”, som det skulle döpas till avslutades aldrig. Juntan satte stopp för detta jättebygge som står som ett monumentalt exempel på regimens inhumana inställning. I stället för att bygga ut den fria och statliga sjukvården, har det satts upp 100-tals privata kliniker runt hela Santiago. Sjukvård är endast ett privilegium för de rika. På de statliga sjukhusen måste man i dag till och med ta med sig lakan och läkemedel.

Ett annat exempel på framtidssatsningar som Allende inledde var byggandet av tunnelbanan. Den invigdes ett år senare och militärerna försökte ta åt sig äran.

Och nu bygger man till några stationer. Men hur är förhållandet för de som bygger detta?

– Vid stationen Rio Mapocho arbetar 800 arbetare i tvåskift. De jobbar 12 timmar i sträck inklusive lördagar. Det betyder alltså 60 timmar i veckan! För detta får de 22.000-25000 pesos (770-840 kr, reds. anm.) i månaden. Och de är bland de bäst betalda.

·         Enligt regimen skall man under 1987 bygga hela 60 000 lägenheter. Det är den högsta siffran som någonsin ställts i Chile. Är det bara luftslott?

– Nejdå, de kommer säkert att klara det. Men vad är det för sorts lägenheter, säger Sergio?

– Jo, det är en liten plätt på 18-24 m² där 5-10-barnsfamiljer skall bo. Man slår upp de här husen på några dagar. Men vad har man i dom? En toalettstol, men inget mer. Inget golv, inga tapeter, el- eller köksutrustning. Köket flyter ihop med toalett och vardagsrum. Inga väggar, bara draperier skiljer dem åt!

– Under Allenderegeringen var standardnormen 48 m². Det visar ytterligare på skillnaderna.

ARBETAR- OCH FACKFÖRENINGSRÖRELSEN i Chile står inför stora uppgifter. Men den fackliga splittringen mellan olika mer eller mindre tvivelaktiga landsorganisationer favoriserar endast regimen. Byggnadsarbetarförbundet tillhör de som är pådrivande i att skapa en enda central.

Sergio:

– Denna central måste karaktäriseras av antifascism, antiimperialism, antioligarkisk för att historien inte skall upprepas. Vi vill inte ha en LO som i England där man splittras på yrkesbasis. Eller Italien där man organiseras efter ideologisk eller religiös uppfattning. Vi märker naturligtvis vilket ramaskri dessa planer har väckt hos diktaturen och dess medlöpare. Just därför stimuleras vi att fortsätta arbetet.

HECTOR CUEVAS,

LEGENDARISK ARBETARLEDARE

En av den chilenska arbetarrörelsens mest legendariska personer, Hector Cuevas, var inte närvarande då han valdes till Byggnadsarbetarförbundets ordförande. Den 5:e november 1984, under pågående kongress, ringdes Cuevas upp i sin bostad i DDR där han levde i exil och en utsedd delegat meddelade:

”Kamrat! Byggnadsarbetarna, församlade till kongress, har beslutat återvälja er till ordförande för de närmaste två åren”!

Cuevas som under 70- och början av 80-talet hade varit en orädd vagel i ögat på diktaturen, förpassades från Chile den 3 december 1982. Dagen innan hade han talat på ett möte på Plaza Artesanos där de församlade ställde fyra krav:

• En garanterad minimilön

• Slut på arbetslösheten

• Rätt för dem som tvingats i exil att återvända

• Uppklarande av fallen för de 1100 försvunna!

Efter tio minuter ingriper de halvmilitära styrkorna och griper Cuevas. Men hans kamrater befriar honom.

Han slogs blodig av säkerhetspolisen då de stormade byggnadsarbetarnas lokaler dagen efter och sattes på första plan från Chile.

I början av januari 1985 får Cuevas besked av sin läkare att han inte har långt kvar. Då börjar den sista etappen i hans liv; återvändandet till Chile, kosta vad det kosta vill. I Chile är det enorm opinion som kräver att han skall få rätt att återvända. Till slut ger regimen med sig och han återvänder triumfartat. Han träffar sina gamla klassbröder. Strax efteråt dör Cuevas fysiskt, men inte andligt.

Begravningen utformas till en enorm hyllning och en protest mot diktaturen. Karabinjärerna attackerar ursinnigt. När kistan förs in i sitt cementfack, är den omsvept av tårgas. Men hans kamrater hyllar honom värdigt, trotsande slag och tårgas genom att sjunga Internationalen.

DDR-filmarna Heynowski/Schuman gjorde våren 1986 en videotape på Cuevas liv som är djupt rörande. Under min vistelse fick vi också bekräftelse på att videon verkligen är inne i Chile. Och den väcker starka känslor.

Hector Cuevas talar på strejkmötet i Colbun Machicura.

STREJKEN I

COLBUN MACHICURA

DEN MEST UPPMÄRKSAMMADE strejken under den chilenska militärdiktaturens historia är strejken på det franska kraftverksbygget Colbun Machicura 1978. 1473 arbetare strejkade i 82 dagar!

Hector deltog i strejken, ledde den, instruerade och organiserade arbetarna. Mot sig hade de modiga arbetarna en arbetsmarknadslagstiftning som sa att man bara fick strejka i högst 59 dagar, såvida inte arbetsgivarna var överens om att förlänga den (SIC!).

Att överhuvudtaget nämna ordet strejk var under de första åren efter militärkuppen tabu och livsfarligt. Samma år hade juntan förklarat åtta av de mest kampvilliga fackförbunden illegala. Målet var att splittra och slå sönder den fackliga rörelsen. Innan hade man avrättat och låtit arbetarledare ”försvinna”. Men när detta ändå inte hjälpte olagligförklarade man dem.

Man kan säga att de chilenska byggnadsarbetarna gick i spetsen för den enorma och allmänna protestvåg som inleddes i maj 1983. När det Nationella Arbetarkommandot skapades 9 januari 1983, var just byggnadsarbetarna en av initiativtagarna. Det är inte utan att de är stolta över sin historia. Och strejken vid Colbun Machicura, den vann de både över de franska arbetsgivarna, en fascistisk lagstiftning och regimen.

Jano Jara, Victor Jaras brorson sjunger som en hyllning till Hector Cuevas. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Byggjobbare i Santiagos tunnelbana:

”VI HAR INGA RÄTTIGHETER”,

BARA SKYLDIGHETER"!

DE SKRATTAR NÄR jag frågar om de har omklädningsrum.

– Det här vårt omklädningsrum, säger byggnadsarbetaren och gör en svepande rörelse med armen över vad vi i Sverige skulle beteckna som ett skjul eller bod.

– Här klär vi om, här äter vi och här ställer vi in våra cyklar så att ingen fattig djävel snor dom från oss. Duscha? Det gör vi med en slang ute på bygget.

Ingen kan missta sig på sarkasmen i hans ord. De andra nickar instämmande och ler. Det här är Chile 1987 och det är byggnadsarbetarnas situation.

– Arbetarna i det här landet har inga rättigheter. Bara skyldigheter. Vi tjänar mellan 470 pesos till 1000 pesos om dagen beroende på om du är praktikant, hantlangare eller Maestro. 1000 pesos är ca 35 kr.

– Hur skall du kunna mätta fyra barn med en sådan lön när enbart bussen tar mellan 100-200 pesos per dag. Och klaga det kan vi inte för då ger de oss sparken på stående fot. Då kan du riskera att anklagas för att vara ”extremist, marxist”. Kontakterna mellan arbetsgivarna och polisen är också alldeles utmärkta.

Arbetarna blir ivriga och börjar tala i munnen på varandra.

– Det är livsfarligt att vara med i facket. Och ännu farligare att starta någon fackklubb på bygget.

– I dag kostar ett kilo kött 700-1000 pesos. 1973, under Allende kostade det 80 pesos. Under åtta år har lönen legat still. Du kan själv se vad vi äter; tomater som är billiga nu på sommarmånaderna, bröd som kostar 100 pesos per kg, sallad eller tunn soppa som vi gör på ett ben. Tro inte att vi har råd att äta kött!

Byggnadsarbetarnas "omklädningsrum, matsal och garage. Duscha det gör vi på bygget med en slang". FOTO: DICK EMANUELSSON.

OCH ARBETARNA ÖVERDRIVER inte. De har inte bara förlorat i reallönevärde. De har också förlorat en rad andra förmåner som gratis arbetskläder, skor, handskar, rese- och matersättning (som starkt miniminerats, reds. anm.), verktygsersättning, semester och arbetslöshetsersättning, den sociala tryggheten vid sjukdom och olycksfall, med mera. Listan kunde göras längre.

– För att ta del av regeringens arbetslöshetsersättning måste du jobba oavbrutet i två år. Vilken byggnadsarbetare gör det i dagens Chile? Ingen! Jag har jobbat i en månad nu. Dessförinnan gick jag utan jobb i ett halvår. Det här bygget, liksom de flesta, ger jobb bara i tre månader, sedan får jag förmodligen gå i ett halvår till eller mer, säger en av arbetarna.

– De som av någon underlig anledning skulle få understöd, säger en annan, får 4 000 pesos (140 kr). Det kan ingen leva på.

De chilenska byggnadsarbetarna exploateras hänsynslöst. De arbetar från kl. 07.30 till 18.00, inklusive lördagar!

Det råder också en stor okunnighet om de få rättigheter som trots allt finns. Men i praktiken vågar ingen av jobbarna påpeka detta. Det är oftast fruarna till byggnadsarbetarna som får ta den uppgiften

– Igår var det en kille som fick en planka i huvudet från fem meters höjd. Han kommer att ligga på sjukhuset i minst tre veckor. Han får 75 % i ersättning men vistelsen kommer att stå honom dyrt.

Om inte arbetarna har några möjligheter att uttrycka sina protester på byggena, så gör de det desto mer i sina bostadsområden.

– Vi bor alla i fattiga poblaciones (arbetarförstäder, reds. anm.). Där går det hett till när vi protesterar. Då tar vi igen den förnedring som vi utsätts för på arbetsplatserna, slutar byggnadsarbetarna.

Vladimir, 4 år:

”MILITÄREN HAR

FÄNGSLAT MIN PAPPA”

Vladimir, 4,  med mamma Cecilia
Lopez. FOTO: DICK EMANUELSSON

DEN 3:e NOVEMBER 1986 valdes armeraren Adan Urbano, 27, till Byggnadsarbetarförbundets ledning av delegater från hela landet som samlats till kongress. Det rådde undantagstillstånd i Chile och alla offentliga möten eller samlingar var förbjudna.

Men Adan var inte närvarande. Han torterades i stället i CNI:s lokaler, anklagad för att ha burit sprängstubin. Några kilometer från Adans bostad hade diktatorn utsatts för ett attentat nästan exakt två månader innan av FPMR. Med en hårsmån undkom tyrannen och igångsatte jakten på all opposition. Adan var en av dom som råkade illa ut.

Livet har efter den 2:a oktober 1986 radikalt förändrats för Cecilia Lopez, 24, och hennes fyraårige son Vladimir Urbano. Då greps hennes man, Adan. Men hon är inte utan erfarenhet på det området.

– Vi började sällskapa 1980. l:a maj 1981 greps han då Byggnadsarbetarförbundet höll ett av de första öppna mötena i Chile. Han utsattes för elchocker och annan tortyr. Jag och min svägerska ville besöka honom men vägrades. Anklagelsen? För att ”ha stört den allmänna ordningen”. I tjugo dagar hölls han fängslad.

1982 gifte de sig. Han valdes till olika fackliga uppdrag i Puente Alto, som är beläget strax utanför Santiago vid foten av Anderna.

Liksom andra ungdomar har Adan knappast upplevt demokratin. Däremot har de skolats under kampen. Adan är ett resultat av detta. I arbetarområdena har de på nära håll sett när karabinjärerna ryckt ut för att brutalt slå ned protester. Dessa intryck kan ingen tortyr eliminera.

Den 2:a september 1986 fängslades Adan för att ha medverkat på ett möte utlyst av Asamblea de Civilidad, medborgarrättsförsamlingen. Och så var det åter dags den 2:a oktober, samma år. Cecilia:

– De anklagade honom för att inneha ”explosiva ämnen”. Men anklagelsen är falsk. Den 6:e oktober kom CNI och gjorde en razzia i vårt hem. De hittade bara någon facklig affisch och flygblad samt ett exemplar av tidskriften Analisis som säljs i alla kiosker i Chile, säger Cecilia och fortsätter:

– Vi undertecknade CNI:s protokoll över de nämnda sakerna. Därefter, understryker Cecilia, har CNI själva skrivit till ”vapen”.

– Den fackliga samordningen `Arbetarkommandot´, vars ledning Adan tillhör i Puente Alto, har skickat brev till domaren där de klart säger att Adan inte är vad regeringen brukar kalla för ”extremist”.

 Cecilia är oroad över sin mans hälsotillstånd.

– Han har torterats med elchocker. Jämfört med tortyren 1981 är den nu mer sofistikerad. Trots det säger han att han mår bättre. Arbetet i Kommittén för de politiska fångarna har höjt humöret, säger Cecilia och visar upp en rad vackra tygtavlor som är väldigt typiska arbeten från de politiska fångarna. En av dessa är tillägnad hans son Vladimir.

Vad säger han om pappa är i fängelse?

– Jag längtar efter min pappa som militären har tagit, säger han på min fråga. Och han är stolt över den fina tavla hans pappa har gjort. Det är stor skillnad på de hårda armeringsjärnen och sytråd.

Hur klarar sig då Adans familj?

– För det första bor vi inte längre kvar i vårt lilla hus. Det vågar vi inte. De anhöriga har råkat illa ut många gånger i det här landet.

– För det andra får vi hjälp av den kyrkliga hjälporganisation FASIC med 4000 pesos (ca 140 kr, reds. anm.) i månaden. Av Röda Korset får vi ett matpaket en gång i månaden.

VICENTE ATENCIO,

”försvunnen” byggnadsarbetarledare

Vicente Atencio, byggnadsarbetare,
parlamentsledamot och gripen
och "försvunnen" efter statskuppen.

– Vicente gav sitt liv för arbetarklassen. Som kommunist var han väl medveten om riskerna. Men det skrämde honom inte. Och han tog konsekvenserna av sitt ställningstagande.

I staden Arica, längst upp i norra Chile vid gränsen mot Peru och Bolivia träffar jag Pedro Atencio, ordförande i stadens och länets avdelning för Byggnadsarbetarförbundet. Pedro är bror med Vicente. Vi skriver är, eftersom kroppen av hans bror ännu inte är överlämnad till hans familj. Pedro hoppas fortfarande i likhet med anhöriga till 2500 andra chilenare som ”försvunnit”. Men hos Pedro är hoppet mer eller mindre släckt.

– Det har gått 11 år efter hans försvinnande. I fem år hade jag hopp, men efter 11 år. . . Nej, säger Pedro och skakar på huvudet.

– Titta på de tre kamraterna som fick sina halsar avskurna. Alla vet vilka de ansvariga är, inklusive åklagare och domare. Men icke! Hur skall vi kunna förvänta oss rättvisa av denna diktatur, säger Pedro indignerat.

VICENTE IGNACIO ATENCIO CORTEZ kom till Arica 1956 från Los Andes, beläget öster om Santiago. Han var en vanlig arbetare, partilös. Han började arbeta på ett kraftverksbygge på högplatån mot Bolivia. Under ett år var han där utan att komma ner och när han kom ner hade höjden behållit åtskilliga kilon av den tidigare bastante byggjobbaren. Hans utbildning sträckte sig till 5:e klassen, ett vanligt arbetarbarns öde.

– Här i Arica kom han i kontakt med en man vid namn José Osornio, en politiskt medveten och organiserad kommunist. Denne drog in Vicente i den politiska och sociala kampen. Det dröjde inte länge förrän han fick uppdrag, både i facket, hyresgästföreningen och i partiet, berättar Pedro.

1958 blev han sekreterare i stadens byggavdelning. Den hade då cirka 3.000 byggnadsarbetare i Arica som var under stark expansion. Under hela 1960-talet kämpade han också som ledare i hyresgästföreningen i det fattiga området där han hade sitt enkla hus och för att invånarna skulle erhålla rätten till marken. Den kampen vann de.

– Kamraterna hade stort förtroende för Vicente som blev medlem av både den regionala styrelsen, (ungefär landstinget, reds. anm.) samt borgmästare i Arica. Han fick alltid kvalificerad majoritet i första valomgången.

Vicente Atencio med sin familj.

PEDRO ATENCIO ÖVERDRIVER INTE. Hans brors popularitet resulterade senare i att han valdes till parlamentsledamot från Arica under två perioder. Två år hade gått av hans andra mandatperiod då militärkuppen kom.

– Han befann sig i Santiago där han gick under jorden den första tiden. Det sägs att han hölls gömd av en karabinjär. Vicente hade många vänner och via dessa vänner kom han över ett ID- kort. Det fick de som kom levande ut från Nationalstadion, säger Pedro och fortsätter:

– Han började arbeta på ett bageri och inledde omedelbart den underjordiska kampen. Det sägs att han deltog i centralkommitténs fackliga utskott.

Den 11:e augusti greps Vicente och fem dagar senare Pedro.

– Jag visste inte, säger Pedro, att min bror hade gripits i Santiago. Jag befann mig i Arica där jag greps tillsammans med sju andra kamrater och fördes till staden Iquique.

Pedro fördes senare till staden Antofagasta för att slutligen komma till Santiago och det fruktade koncentrationslägret Tres Alamos. Under hela tiden torterades de med el-chocker och bindlar för ögonen.

– I Tres Alamos fick jag reda på att min bror gripits och försvunnit.

Pedro löpte inte samma öde som sin bror. Men Vicentes familj skulle få lida av terrorn. Men som konsekventa förkämpar för demokratin, vacklade de aldrig inför diktaturen.

– Min svägerska deltog i den första hungerstrejken i Chile för att få klarhet i sin mans försvinnande. Den varade i 16 dagar. Därefter relegerades min brorson till ön Chiloe, (400 mil söderut från Arica med ett klimat som är fullständigt främmande för nordbor, reds. anm.) efter att som Tekniska Universitetets studentordförande tagit strid för studenternas intressen. När han återvände, berättar Pedro, bildade han en kommitté för de studenter som relegerats och de inledde en hungerstrejk i den centrala katedralen I Santiago. Men eftersom prästen inte var åt vårt håll, kallade han på karabinjärerna. Pojken, trogen sin fars ideal, fortsatte hungerstrejken i fängelset.

Pedro Atencio med fru och barnbarn.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

MEN REPRESSIONEN MOT de övriga i familjen fortsatte. Pedro:

– Den minsta dottern efterlystes av regimen och sökte sin tillflykt till CEPAL, den latinamerikanska ekonomiska organisationen med diplomatisk immunitet. Där förhandlade man fram en uppgörelse med regimen för att flickan kunde resa till Sverige. Tillsammans med den yngste brodern reste de iväg och i dag bor de i exil. Den äldste pojken har benhårt vägrat att lämna Chile. Om de vill ha bort honom, kommer de tvingas göra samma som de gjorde med hans far för hans plats är här i kampens Chile.

Vad tror Pedro om den chilenska rättvisan efter vad de har gjort med hans bror, han själv och deras familjer?

– Mycket enkelt; störta diktaturen. För medan Pinochet är kvar vid makten skapas ingen som helst rättvisa. Jag hade fortfarande hopp om att få återse min bror då fem år gått. Men efter elva, nej.

Vilka konsekvenser, vilka följder kan man som fackföreningsledare och dessutom kommunist råka ut för under denna regim?

– Det är svårt att leva i en diktatur. Personligen har jag fängslats fem gånger och relegerats till södra Chile. Man är ständigt bevakad. Som fackföreningsledare går man ibland långa tider utan jobb.

Men Pedro deppar inte.

– Å andra sidan har Byggnadsförbundet alltid varit ett förbund som slagits på klasskampens grund. Kommunisterna har alltid valts till framträdande poster på alla nivåer.

– Min fru, fortsätter Pedro om den lilla och tunna kvinnan bredvid honom, har varit ett ovärderligt stöd i mitt liv. Utan henne och det moraliska stöd hon gett mig, hade kampen visserligen fortsatt men varit svårare. Även henne har förföljelsen drabbat. Tillsammans med 30 andra kvinnor fängslades hon förra året under en demonstration på 8:e mars. Men hon vacklar inte. Gå med henne i morgon så skall du få se när de förbereder årets 8:e mars, slutar Pedro, bror till Vicente, en av de 2 500 försvunna.

Victor Jara

BYGGNADSARBETARENS

HYMN

Av Victor Jara

Victor Jaras brorson,

JANO JARA.

FOTO: DICK EMANUELSSON

Förbund, byggnadsarbetarförbund,

arbetare, nationens grund och fundament.

Förbund, vår fana skall flamma

där på höjden av takstolen

skapande folkets fosterland.

Jag tar hammaren och slår.

Med arbetet måste vi segra

och med materialet av mitt land

måste vi socialismen bygga.

Jag tar hammaren och slår.

Med arbetet måste vi segra.

Med vår styrka och enhet

skall Chiles folk framåt gå!

DET CHILENSKA BYGGFACKET har inte glömt sina avrättade eller ”försvunna” kamrater. På ett mer eller mindre underjordiskt möte en kväll i Byggnadsarbetareförbundets lokaler i centrala Santiago hyllades dessa. Victor Jaras brorson, Jano Jara, nästan en identisk kopia av Victor Jara sjöng med samma mäktiga och känsliga stämma som sin farbror, en av de många avrättade på Nationalstadion under och dagarna efter militärkuppen. Och den äkta känslan i rösten gick inte att ta miste på.

Jano Jara sjöng en hyllningssång till dem som i dag sitter fängslade för det väpnade bakhållet mot Pinochet;

“Folket har hopp medan den Rodrigistiska Milisen existerar”.

På träbänkarna jublade byggnadsarbetarna.

Dödsskvadronen "11 SEPTEMBER" har satt sina initialer på byggplanket som för att markera vem som bestämmer i fascismens Chile. Många arbetarledare har mördats. FOTO: DICK EMANUELSSON.