Motståndets Chile 1986-1987 (12): Religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”

Santiagos internationella flygplats:
Chiles militärdiktator tar emot Juan Pablo II, påve 1987.

Motståndets Chile 1986-1987 (12)

KRISTNA OCH MARXISTER (1-2)

Religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”

Av Dick Emanuelsson

UNDER HELA 1970- OCH 80-TALET pågick en politisk ”väckelse” bland många unga präster i Latinamerika. Det hade börjat med Medellinkonferensen 1968. Därefter fortsatte den så kallade ”Befrielseteologin” att få allt större fotfäste, en rörelse till vilken många präster anslöt sig.

CAMILO TORRES, präst i Colombia som 1966 ansåg att kampen borde lyftas ytterligare en nivå i brist på demokratiskt utrymme, anslöt sig till den colombianska gerillarörelsen ELN (Ejercito de Liberacion Nacional). Han är än i dag en personlighet, avskydd av kyrkans reaktionära prelater men ses som ett föregångsexempel för präster med ett socialt och politiskt patos. En kort tid efter att Torres hade anslutit sig till gerillan dödades han av armén i ett bakhåll.

EFTER DEN MILITÄRA STATSKUPPEN i Chile behåll visserligen hierarkin i den katolska kyrkan sin kontroll över biskopsråd och andra kyrkliga organ. Men många av de viktigaste biskoparna, som den älskade kardinalen Raul Silva Henriquez konfronterade mer eller mindre öppet militärregimen.

Kyrkan skapade ”Vicaria de Solidaridad”, en av de viktigaste solidaritetsorganisationerna som fungerade som en dåtidens viktigaste människorättsorganisation i Chile. Dit gick utsatta chilenare som förföljdes eller som hade anhöriga som hade ”försvunnit” i fascisternas klor.

Nedanstående är ett antal reportage och artiklar från inledningen av 1987 som jag har delat upp i två delar. De illustrerar en kyrka som av verkligheten i Chile mer eller mindre blev ett viktigt stöd i kampen för de mänskliga rättigheterna och avslöjandena av militärdiktaturens bestialiteter. Hundratals olika publikationer, rapporter och direkta anklagelser mot Pinochetregimen kunde publiceras tack vare en kyrka som insåg sin plikt mot sin nästa.

Till Chile kom också ett stort antal utländska präster som direkt på plats i fattigområdena vill göra en insats, inte bara som ”Guds utsände”, utan som ett direkt stöd för det kämpande chilenska folkets kamp mot diktaturen. En av dem var André Jarlan, fransk präst som älskades av de fattiga i det av kommunistpartiets dominerade bostadsområdet ”La Victoria”. Han mördades av diktaturens utsända när han satt med Bibeln och på ett papper hade skrivit:

”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”.

"Om jag skulle tvingas välja mellan brödet och friheten, skulle jag välja friheten för att kämpa för brödet". FOTO: DICK EMANUELSSON.

REGIMEN ATTACKERAR

KYRKANS ”RÖDA”

”När man anklagade Jesus, hänvisade man till lagen. Jesus i sin mästerlighet var mycket hård i sin kritik mot dem som lever på lagen. Han kallade den för gravliknande rapp.”

Orden uttalades av Monseñor Precht från Santiagos biskopsdöme efter att läkaren Ramiro Olivares hade gripits av CNI (den hemliga politiska polisen, direkt under Pinochets kontroll). Olivares verkar sedan flera år i den katolska kyrkans hjälporganisation Vicaria de Solidaridad. Bakgrunden är följande:

Måndagen den 28:e april 1986 anlände en person till Vicarians lokaler som uppgav sig heta Hugo Gomez Peña. Han sade att han hade blivit skottskadad vid en plats där det hade utbrutit en skottväxling mellan karabinjärer och civilpersoner. I Vicarians arkiv fann man att han hade blivit mordhotad två gånger men att han aldrig hade begått något brott.

Gomez omhändertogs av Olivares som rekommenderade honom att bege sig till en annan klinik eftersom Vicarians resurser inte räckte för de skador han hade. Gomez uttalade rädsla för att gripas varför han fick en remiss till `la Clinica Chiloe´, en remiss som var helt korrekt och ganska vanlig.

På eftermiddagen blev det känt att en karabinjär hade dödats vid ett rån mot ett bageri i samma kvarter som Gomez sade sig ha blivit skottskadad. I det läget tog Vicarians advokat Gustavo Villalobos kontakt med Gomez som återigen förnekade att till att han hade haft något med rånet att göra. Denne ville nu lämna kliniken men hade inga kläder eftersom hans anhöriga hade tagit dom för att de skulle tvättas. Olivares och Villalobos inhandlade kläder till Gomez, en vanlig handling vid den här typen av känsliga fall. Samtidigt sade de att Gomez skulle komma tillbaka till Vicarian dagen efter för att göra en formell juridisk anmälan samt för att undersökas av Olivares.

När polisundersökningarna visade att Gomez hade besökt Chiloekliniken blev denna brutalt besökt av karabinjärerna som arresterade två läkare och en undersköterska. Doktor Olivares och Villalobos anmälde sig frivilligt hos polisen. De fängslades och isolerades. De överlämnades till 3:e militära åklagarmyndigheterna i Santiago som handhar fall som gäller den så kallade antiterroristlagen.

Detta är upptakten till ett fall som hela Chile talar om i dag. Det handlar inte så mycket om Gomez, Olivares eller Villalobos. I stället handlar det om Vicarians ställning. Dess moraliska rätt och skyldighet att ta sig an fall och personer som är offer för den statliga terrorismen som existerar sedan 1973 i Chile.

"FRIHET FÖR VÅR KAMRAT, RAMIRO OLIVARES", en enkel affisch där siffrorna ändrades dag för dag. FOTO: DICK EMANUELSSON

JAG HADE PERSONLIGEN MÖJLIGHET se vad denna statsterrorism kan betyda. När ungdomar protesterade i arbetar området Pudahuel i slutet av 1983, sköts en flicka på nära håll av en karabinjär. Inte mindre än 26 hagelkulor trängde in i kroppen. Det kom att bli svenska läkare som opererade bort de flesta haglen, inte chilenska läkare. Orsaken till det är att flickan inte vågade besöka sjukhuset i Santiago eftersom hon omedelbart skulle anmälas av karabinjären som är stationerad på sjukhuset för att registrera skottskador. I stället bars hon av kamrater till områdets lilla kapell där hon fick första hjälpen. Dagarna efteråt lämnade hon Chile och fick vård i Sverige. Vicarian är ett andhål som regimen vill täppa igen och tysta. Det gör det nu med argumentet att det är ett ”tillhåll för terrorister”.

FOTO: DICK EMANUELSSON

I augusti 1986 upptäcktes en stor vapenarsenal som tillhörde milisrörelsen Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez, FPMR. I september samma år utförde samma organisation det väpnade bakhållet mot diktatorn. Till dessa händelser utsågs militäråklagaren Fernando Torres. Han har också kommit att bli ansvarig för fallet Gomez.

Den katolska kyrkan uppfattar det som en förolämpning att fallet med doktor Olivares kopplas ihop med de två nämnda fallen.

Solidariteten med Vicarian och den anhållne är total. Det chilenska folket är medvetet om, att om regimen lyckas få prejudikat på att läkare eller präster skall tumma på sin rätt, tystnadsplikt och skyldighet, innebär det ett hårt slag mot alla de som förföljs i Chile.

Konflikten mellan kyrkan och regimen infaller vid en tidpunkt då regimen vill förbättra sitt ansikte internationellt genom att upphäva undantagstillståndet i flertalet provinser. Den infaller också tre månader innan Påven skall besöka Chile. Att Pinochet skulle ta någon större hänsyn till utomstående protester, det har historien visat att så inte är fallet. Men i katolska kyrkan har han i dag efter många konflikter på sikt en farlig fiende.

Januari 1987

VEMS KYRKA, OLIGARKINS

ELLER ”DE FATTIGAS KYRKA”?

Det knackade på dörren. Prästen bad om ursäkt och reste sig. Utanför stod en man i 60-årsåldern. Trasiga kläder och skor, skäggig och utmärglad.

– Padre, ni har möjligtvis inte en bit bröd?

– Jovisst, vänta ett slag.

 Prästen gick in i sin bostad och kom strax ut med något som såg ut som en painriche.

 Den gamle mannen tog emot brödet och kysste prästens händer.

– Här fick du ytterligare ett bevis på den statliga terrorismen, sa prästen när han satte sig igen.

Den mördade franske prästen André Jarlan, på en av det stridbara bostadsområdets muralmålningar. Han ses som en jämbördig kämpe med tre andra folkhjältar; El Che, Victor Jara och Salvador Allende, fyra martyrer mördade av Imperiets lokala lakejer. FOTO: DICK EMANUELSSON.

JAG HADE SETT FRAM emot den här intervjun med ”El Padre”, som folket kallar sina församlingspräster i Latinamerika. Den religiösa väckelse och de nya politiska ställningstagande som många katoliker i ledande position har tagit, ställer utan tvivel de revolutionära krafterna inför stora prov; går det att samarbeta med personer, institutioner och krafter som i filosofisk mening har en annan åskådning? Om svaret är ja, inställer sig den andra frågan; kring vad och hur långt?

Kring dessa frågeställningar hade jag försökt att förbereda mig inför samtalet med ”El Padre”. Han ville inte framträda med sitt riktiga namn på grund av konstanta mordhot och repressalier. Han ansågs vara en så kallad ”Cura Rojo”, en röd präst som regimen betraktar som ”kommunister”. Och som sådan lever han under ständigt hot. Exempel saknas inte. André Jarlan, präst i La Victoria i Santiago mördades 1984, flera kyrkor och bostäder till röda präster har bränts ned medan andra som Peter Guido våldtogs av CNI och tvingades lämna Chile.

I stället för en intervju i lugn och ro, blev det varken hackat eller malet. ”El Padre” avbröts ideligen av telefonsamtal eller människor som knackade på dörren. Den halvtimme jag hade till förfogande blev två och en halv.

Kanske denna tid blev ett levande exempel på vilka nya uppgifter som kyrkan ställts inför och framför allt ”De Fattigas Kyrka”. För här handlar det sannerligen inte om att i första hand bikta sig eller andra rent teologiska aktiviteter. Här handlar det i stället om att vara en samhällets stöttepelare där samhället sviker. För de arbetslösa, de hungrande, de som fängslats, som torterats. Under de två och en halv timma vårt samtal varade, var det just dessa människor som kom för råd och hjälp. Alla var långtifrån katoliker i detta fattiga område.

Den ideologiska strid marxister utkämpat och naturligtvis fortfarande utkämpar på de filosofiska planet med kyrkan, har kommit att koncentrerats till själva kyrkan. ”Befrielseteologin” har skapat hårda konfrontationer mellan revolutionära och de så kallade fundamentalistiska prästerna. Om detta handlar nästa kapitel.

"KRISTNA och MARXISTER i förening, en kraft i REVOLUTIONEN"! står det på muralmålningen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

KRISTNA OCH MARXISTER

Religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”

Chile befinner sig utan tvekan i en speciell situation som man inte tidigare har upplevt. Till och med präster mördas. Andra har utvisats. Kyrkans advokater fängslas för ”samröre med terrorister”. Många människor ser kyrkan som det sista hoppet. Vilka är de omedelbara uppgifterna för dig som präst? Och går det att samarbeta med marxister kring dessa uppgifter? frågade jag jesuitprästen framför mig i staden Arica, 25 kilometer till den peruanska gränsen och en timmas bilresa till den bolivianska gränsen.

– Det finns många gemensamma arbetsuppgifter för marxister och kristna. I första hand kring de mänskliga rättigheterna. Många kristna accepterar och använder också den marxistiska metoden då de analyserar samhällsutvecklingen.

– Självklart har det funnits och fortfarande finns det misstänksamhet från både kommunister och kristna mot varandra om syftet och målen. Men utan tvekan har det skett ett reellt närmande, framför allt i praktisk mening. Många kommunister har uttryckt saken som så, att religionen kanske inte alltid är ”ett opium för folket”. Den pådrivande faktorn i denna process har varit befrielseteologin.

– Om den har fungerat för att närma kristna till marxister har den haft en motsatt verkan bland vissa religiösa ledare, inklusive Vatikanen. En av Påvens utsända, den västtyske biskopen Ratzinger, kritiserade Befrielseteologin hårt. Den konflikt som seglade upp för drygt ett år sedan, bilades av Påven själv efter att han hade tagit del av de interna diskussionerna. Det var först och främst biskoparna i Brasilien men också biskop Gutierrez från Peru som var de framträdande talesmännen för befrielseteologin.

– De brasilianska biskoparna kallades till Vatikanen för interna samtal. I arton timmar diskuterade man. I maj 1986 skickade Påven dem ett brev där han underströk att befrielseteologin var en nödvändighet i en ny etapp för den katolska kyrkan.

Den chilenska militärjuntan i september 1983, tio år efter den fascistiska statskuppen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

• Hur kan man förstå Påvens förändrade inställning? Den har ju inte alltid varit vad den blev, enligt brevet?

– Påven har levt i Polen och kämpat mot marxisterna och för de mänskliga rättigheterna, säger ”El Padre” och småler samtidigt lite ironiskt.

– Denna erfarenhet har han mekaniskt fört över på resten av världen. Men han har ändå insett realiteterna i Latinamerika där kommunister och kristna kämpar sida vid sida.

– För att återvända till din första fråga är våra uppgifter, vid sidan om vår uppmärksamhet för de mänskliga rättigheterna och diktaturens störtande. Det är ett långsiktigt mål. Här i Arica, verkar kommunister, socialister eller andra som säger sig vara marxister, kristdemokrater och kristna tillsammans i kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Det har varit ett arbete utan större friktioner. Men den senaste tiden har kristdemokraterna avgränsat sig från kommunistpartiet. Det är helt klart att bakom denna förändring ligger USA. De strävar efter att isolera kommunisterna från resten av oppositionen.

– Inom kyrkans olika institutioner verkar också marxister såsom Vicaria de Solidaridad och Vicaria Obrera. I tidskriften `Mensaje´ återfinns också marxister. De som hårdast attackerar den katolska kyrkan idag är den yttersta högern. Den inser betydelsen av enhet mot diktaturen och exempel på deras angrepp känner du själv till.

·         Sedan 1973 har regimen fördömts för sina brott mot de mänskliga rättigheterna såsom mord, halshuggningar, ungdomar som bränts till döds. Mot denna omänskliga och brutala politik har folket organiserat sig, framför allt i arbetarområdena. Nu finns det de som säger att man skall fördöma våldet, oavsett varifrån det kommer, underförstått också folkets eget försvar. Vilken är din inställning?

En demonstrant har slagits ned och blodig

av halvmilitära karabinjära styrkor i de

första öppna protesterna 1983.

FOTO: DICK EMANUELSSON.

– Historien har alltid legitimerat försvaret av familjen. Det finns olika former av våld. Kyrkan har sagt, att den värsta formen av våld är den statliga terrorismen. Den inkluderar inte bara det fysiska våldet som en regim kan utsätta sina medborgare för, utan också arbetslöshet, tvånget att leva i misär, inga resurser till barnens skolundervisning. Det vill säga allt som ett ojämlikt samhälle kan uppvisa. För att övervinna våldet måste kampen för ett rättvist samhälle segra. När vi säger att vi är anhängare av fred och försoning betyder det inte under några som helst omständigheter en fred vilken som helst. När några chilenska biskopar för ett tag sedan uttalade sig ”mot våldet var det än kommer ifrån”, fick de heller inte mycket respons, varken från kyrkan eller folket.

– Å andra sidan fördömer vi det oansvariga våldet, eller som vi chilenare säger ”Mártires por guevón”, självpåtagna martyrer. Jag hyser all respekt för dessa som kämpar för en rättvis sak, men som förfelar målet. Det legitima våldet måste vara effektivt och målinriktat. Vad det gäller en allmän väpnad kamp mot diktaturen skulle detta innebära ett kollektivt självmord.

– I stället är jag anhängare av att man hittar en rationell utväg, även om det verkar långsökt mot denna regim. Men jag tror fortfarande inte att vi har utnyttjat alla kampmetoder för att göra landet omöjligt att regera för regimen.

·         Många fattiga i Chile sätter stort hopp till Påvens kommande besök i april. Inga fördömanden, varken nationellt eller internationellt har förmått Pinochet att ändra sin politik. Vilken karaktär kommer besöket att ha? Är det överhuvudtaget riktigt att Påven besöker Chile när man samtidigt vet att det kommer att utnyttjas av diktaturen?

– Du kommer kanske ihåg att Påven besökte Filippinerna och Haiti månaderna innan tyrannerna störtades. Men det är riktigt att flera biskopar har varit emot besöket just av den anledningen att det kommer att utnyttjas. Förhoppningen står till att det skall kanaliseras på ett sätt som ökar folkets kamplust och medvetenhet. Katolska kyrkans Tv-kanal kommer att sända alla tal som naturligtvis kommer att censureras på olika ställen. Regimens kanal är av logiska skäl ljum att sända. Vad det gäller Pinochet kommer han inte att närvara. Orsaken är också logisk; folk skulle i närvaro av Påven börja ropa; ”Se va a caer – han kommer att störtas”. I en sådan situation skulle naturligtvis Pinochet få svårigheter att skicka in sina karabinjärer bland folket. Däremot kommer Påven besöka Pinochet som han gjort med alla tyranner.

Januari 1987, två månader innan Påvens besök.

I MORGON:

Fascisternna mördar den belgiske prästen André Jarlan medan han läste bibeln. Skottet gick in i nacken och dödade.

LÄS MER:

söndag 31 maj 2020

Motståndets Chile 1986-1987 (11): Hos Mapuchefolket i södra Chile: Han svävade mellan liv och död i fyra månader!

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/motstandets-chile-1986-1987-11-hos.html

lördag 30 maj 2020

Mapuchefolket återtar sin jord men möts av kulspruteeld (10). Motståndets Chile 1986-1987

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/mapuchefolket-atertar-sin-jord-men-mots.html

fredag 29 maj 2020

Kvinnorna mobiliserar mot diktatorn (9)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/motstandets-chile-1986-1987-kvinnorna.html

torsdag 28 maj 2020

”Frihet för Victor Diaz”! (8)

Bakhållet mot “Chiles Hitler” och en spektakulär flykt från högriskfängelset

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/frihet-for-victor-diaz-8-bakhallet-mot.html

onsdag 27 maj 2020

Carmen och Rodrigo översköljdes med bensin som militären antände (7)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/carmen-och-rodrigo-overskoljdes-med.html

måndag 25 maj 2020

Återvände efter tio år i exil och fängslas igen! (6)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/atervande-efter-tio-ar-i-exil-och.html

måndag 25 maj 2020

Chile-Sverige-Chile och fängslad, igen!

SÄKERHETSPOLISEN INJEKTERADE PATRICIA FÖR ATT ”TALA” (5)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/chile-sverige-chile-och-fangslad-igen.html

söndag 24 maj 2020

Mordet på Orlando Letelier (4)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/mordet-pa-orlando-letelier-4.html

lördag 23 maj 2020

Fackföreningsledaren och kommunisten Victor Diaz Lopez, en av 1100 försvunna (3)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/fackforeningsledaren-och-kommunisten.html

fredag 22 maj 2020

”EFTER 1200 LIK FANN JAG MIN MAN!” (2)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/efter-1200-lik-fann-jag-min-man.html

fredag 22 maj 2020

MOTSTÅNDETS CHILE 1986-1987, en Antologi (1)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/motstandets-chile-1986-1987-en-antologi.html

Motståndets Chile 1986-1987: Kvinnorna mobiliserar mot diktatorn (9)

Ruth Tirado med några av sina tolv barn som hon är ensam med att fostra efter att hennes man avlidit. Hon är medlem av det chilenska Byggnadsarbetarförbundets ledning och döljer inte sitt förakt för militärdiktaturen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Motståndets Chile 1986-1987 (9)

Av Dick Emanuelsson

Kvinnorna mobiliserar mot diktatorn

DE ÖPPNA PROTESTERNA inleddes mot diktaturen den 8 mars 1980, efter drygt sex år med ”kyrkogårdslugn” i Chile. Tusentals kvinnor från det chilenska kommunistpartiet konfronterade de överraskade karabinjärerna i Santiago som kallades ut för att slå ned demonstrationen, denna internationella kampdag för arbetande kvinnor över hela planeten.

Demonstrationen sådde ett frö som växte sig allt starkare under de kommande tre åren, framförallt i fattigområdena där arbetarklassen var koncentrerad. Med när den ekonomiska krisen, som exploderade 1982, då den fasta växelkursen & peson i förhållande till dollarn släpptes fri drabbades också den chilenska medelklassen av krisen som också blev en kris för militärregimen. Kampen mot militärdiktaturen breddades vilket uttrycktes i de nationella protestdagarna som inleddes efter en uppmaning av det chilenska gruvarbetarförbundet i mars 1983.

Tolvbarnsmamman som är en

fackledare inom chilenska Byggnads

Jag hade träffat henne kvällen innan på Byggnadsarbetarförbundets lokaler i centrala Santiago. En liten kvinna med ett vackert leende och glimten i ögat. Jag gissade att hon var i början av 50-års- åldern. Men de många rynkorna var inte resultatet av åren utan vittnade mer om en arbetarkvinnas kamp och uppoffringar för sin familj och sociala klass. RUTH TIRADO hade också tillvunnit sig sina manliga kamraters förtroende på den sista kongressen och valts in i förbundsstyrelsen. Där leder hon förbundets kvinnosektion.

Men man bedrar sig om man tror att Ruth endast sysslar med kvinnofrågor. Ruth syns lika mycket ute på arbetsplatserna och agiterar och organiserar som männen som står i ledningen för förbundet. Och en sak är glasklar; för såväl männen som kvinnorna är Pinochet fienden Nummer 1!

Kvinnorollen går i arv och långt ner i åldrarna, som hos flickorna på den sydliga ön Chiloe, i Chile mycket känd för sina textiler och hantverk. Under militärdiktaturen har denna roll förstärkts. FOTO: DICK EMANUELSSON, 1980.

NÄR JAG SKALL TRÄFFA henne i hemmet i bostadsområdet Santa Helena i den proletära kommunen La Cisterna tar ett av hennes tolv barn emot mig.

– Du är tidig, säger hon och småskrattar. Du vet ju att vi chilenare ställer klockan en timma efter. Men sätt dig så skall jag göra kaffe.

Flickorna i 6-7-årsåldem fnittrar då de upptäcker mig. För dem är en ljushårig utlänning en attraktion som man inte ser varje dag. Särskilt inte i Santa Helena där sextio procent av alla män är arbetslösa, där knark, sniffning och alkoholmissbruk och barnprostitution är allvarliga problem.

När Ruth kommer, springer flickorna henne till mötes. Av de tolv barnen är tio flickor. Det är konstigt, men de fattiga har alltid en tendens att få fler flickor än män. På något sätt är det, att de som har det djävligt också skall ha det bokstavligt. Inte så att jag har något speciellt emot det andra könet. Tvärtom. Men i ett latinamerikanskt land är det oftast en belastning att få en flicka. Det är mannen som jobbar och som försörjer familjen. Eller...?

– Nja, säger Ruth lite kluvet. Under demokratin och Allende var det kanske så. Men knappast nu. Mannen blir knäckt av arbetslösheten och då är det faktiskt vi kvinnor som får agera både psykolog som arbetskraft. Psykolog för mannen som fått sin manliga stolthet förnärmad. Arbetskraft genom att gå ut på gatan och sälja vad som går att sälja. Och dessutom kämpar vi numera i första ledet mot tyrannen. Som du ser, är våra arbetsuppgifter knappast betydelselösa...

OCH DET ÄR EN OTVIVELAKTIG sanning. De män som har arbete har ofta en mycket låg lön. Kvinnan måste använda sin fantasi och tusen knep för att få hushållskassan att gå ihop.

– Vi arbetarkvinnor som deltar i facket säljer olika textil eller hantverk. Pengarna samlas ihop kollektivt till förbundets aktiviteter.

Ruth och hennes kvinnliga kamrater arbetar inte på något bygge av olika skäl. Framför allt arbetslösheten. Tidigare fanns det kvinnor på byggena som städade, arbetade i matsalarna eller som silade sand och grävde upp lera vid floderna. Men inte under Pinochet. Då skall kvinnans plats vara i köket. Men det accepterar vi inte, säger Ruth bestämt och fortsätter:

– Eftersom det är livsfarligt att vara fackligt aktiv eller enbart organiserad, sätter arbetsgivarna vilka löner som helst. Kvinnornas roll blir då, att gå till arbetsgivaren och klaga på lönen, lägga fram petitionslistor från alla fruarna till de som jobbar på bygget.

I DET CHILENSKA BYGGNADS finns det sammanlagt 15 kvinnoavdelningar som sysslar med denna och andra uppgifter.

– En av dessa, och du kanske reagerar, det är att lära kvinnorna i arbetarområdena första hjälpen. Det är arbetarklassen som går i första ledet mot diktaturen och det är de som får ta smällarna. För att undgå registreras av polisen på sjukhusen, tar kvinnorna hand om dem när de såras vid protesterna mot regimen. Det här är ingen lek. Det är blodigt allvar. Varje dag trappar regimen upp våldet.

– En annan av de uppgifter kvinnorna tagit på sig är att tala med de kvinnor som inte deltar på något sätt i facket. Oftast är det mannen som hindrar henne. Det är en svår fråga. Vi vill inte ha några motsättningar till mannen. Men vi vill lära dem förstå vikten av att deras fruar står sida vid sida med dem i kampen, att de också kan bidra till att förändra situationen. Mannen inser detta efter en stunds diskussion. Argumenten är så övertygande i det här landet. Och när mannen gett klarsignal är det en smal sak att övertyga kvinnan.

– Nu, säger Ruth, håller vi på och förbereder 8:e mars som alla kvinnor med sin värdighet i behåll här i Chile skall fira. Byggnads skall hålla ett eget möte några dagar innan det stora officiella som alla väntar skall bli startsignalen för kampen mot Pinochet 1987. Förra året, då vi arbetarkvinnor gick ut på gatorna, möttes vi av det iskalla våldet från en vältränad våldsapparat. Regimen gör ingen skillnad mellan kvinnor och män. Och det vet vi.

RUTH, 49 ÅR MED TOLV BARN, änka efter att hennes man dött, en kvinna som trots det helvete hon genomlidit, en situation hon delar med miljoner chilenska kvinnor, deppar inte. Hon har vigt sitt liv för arbetarklassen sak. Hon uppmuntrar i stället sina döttrar, varav tre stycken 14, 15 och 17 år har fängslats vid olika protester då de delat ut flygblad, rest brinnande barrikader eller ropat slagord mot karabinjärerna, att fortsätta kampen.

April 1987

Norra Chile:

”VI KVINNOR HAR ORGANISERAT OSS”

– Kvinnorna har blivit mer medvetna och jag tror, utan att förfalla till feminism, att kvinnorna har kämpat hårdare än männen mot den här diktaturen. Men vår kamp förs inte mot mannen, som feministerna i den utvecklade kapitalistiska världen, utan mot Tyrannen. Ty det är på grund av hans diktatur som vi lever som vi gör.

Orden kommer som piskrapp och ingen kan undgå att förstå innebörden och vreden bakom. Men så har kvinnorna i hela Chile också anledning att känna vrede över den situation general Pinochet har försatt dem i.

– Det finns inga jobb för våra män. Kvinnorna måste ut på gatan och sälja krimskrams, piroger, sötsaker eller tigga. En del har tur och blir hembiträden där de får mat och några pesos som räcker till bussen. Men herregud, när pengarna till maten ändå inte räcker, när småflickorna tvingas prostituera sig för att kunna överleva, då måste vi sätta stopp för detta! Därför har vi organiserat oss och andra kvinnor här i Arica.

Staden ARICA ligger längst upp i norra
Chile, vid gränsen mot Peru och Bolivia.

YOLANDA BADILLA OCH DOLLY CINA representerar MODEMU, den Demokratiska Kvinnorörelsen i Arica i norra Chile och de håller just nu på för fullt och förbereder den internationella kvinnodagen den 8 mars 1987.

– Mötet skall vi hålla i El Parque Brasil som är den populäraste parken i Arica. Vi kommer att genomföra småmöten i hela parken i stället för ett enda stort. Av erfarenhet vet vi att det kommer att avslutas snabbt av de ”grönklädda”. Vi kommer ropa slagord, ta gatorna i besittning, trots, understryker kvinnorna, att vi vet att CNI, säkerhetspolisen, har sitt högkvarter endast två kvarter därifrån. Förra året samlades cirka 500 personer i parken. Det låter lite. Men då skall man tänka på att förföljelsen drabbar urskillningslöst, både män, kvinnor och barn. Och kvinnorna får ett dra ett tungt lass i de chilenska familjerna. Yolanda:

– Den ekonomiska situationen har medfört att vi har stora sociala problem. Jag nämnde att arbetslösheten är hög, att det förekommer barnprostitution. Men det är också ett faktum, att fängelserna är fulla av ungdomar som har knarkat, sniffat eller på andra sätt försökt fly från verkligheten. Våra män känner sig värdelösa. De har förlorat sina jobb och de tar detta hårdare än kvinnorna och super ofta ner sig.

– Vår uppgift är här, fyller Dolly in, att tala både med kvinnorna och männen så att de kan dela på hemmets uppgifter. Och många män har faktiskt kommit över sina machokänslor. De gör idag de uppgifter kvinnan hade på heltid innan hon tvingades ut för att försörja familjen. Men många äktenskap klarar inte och splittras.

I SAMBAND MED 8:E MARS inleds också skolterminen. Till denna måste alla chilenska familjer skaffa skor, skjorta och uniformer till sina barn. För en fattig familj är det enorma utgifter. Yolanda:

– Trots att det finns en lag som säger att man kan få bidrag till detta, fungerar den inte i praktiken. Det kommer vi ta upp på 8:e mars. Det saknas också medel till skolmaterial. Sjukvården är ett annat exempel som bara de rika har råd med. Som vi mödrar ser det finns det inget som helst perspektiv med den här regimen. Perspektiv för framtiden har vi bara då diktaturen är störtad. Den kampen är gemensam med männen.

Varje skolår innebär stora kostnader för varje fattig familj där barnen ska utrustas med skoluniformer, skor, skolböcker och diverse utrustning. Den halvliter mjölk som vänsterregeringen under Salvador Allende utspisade varje skolbarn MED 1970-1973 drogs in av militärregimen när den hade störtat folkfrontsregeringen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Arica är idag i praktiken en död stad med 170.000 invånare. Det finns egentligen bara jobb i fiskemjölsindustrin samt en liten gruva utanför staden. Tidigare sjöd den av liv; bilindustri, verkstäder,  byggnadsarbeten och turism.

Dolly:

– Folk var uppe redan klockan fem eller sex. Unidad Populars regering ingav ett verkligt hopp för de fattiga. Det skapades ett särskilt familjeministerium. Detta inrättade bland annat semesterhem för fattiga familjer. Där kunde de vara 15 dagar till en mycket låg kostnad. Regeringen försökte också dra in kvinnorna i produktionen. På den tiden fanns det få hembiträden. Med fascismen och arbetslösheten har antalet ökat otroligt och lönen har minskat i samma takt.

– JAP-kommittéerna, tillägger Yolanda, var också organ där kvinnorna spelade en avgörande roll. Dessa kontrollerade att det inte försiggick något hamstring eller sabotage med livsmedel eller andra viktiga försörjningsvaror som kom till affärsinnehavarna. Här i Arica smugglades det enorma kvantiteter till Peru, som ligger 25 km från Arica. På marknaden i Tacna fanns det allt ifrån chilenska skor till TV-apparater.

– Staten subventionerade också mycket för oss, berättar Dolly. Kyckling, till exempel var mycket billig och kostade bara hälften av det verkliga priset. Det är idag endast en dröm, eller som en väninna sa till mig; ”jag föredrar att stanna kvar i sängen hela dagen när jag inte har någon mat. På så sätt kräver kroppen mindre av mig”. Och det är grym sanning, men en del av vardagen.

– Med vår ”svarta” chilenska humor brukar vi ibland säga att vi ”kastar i allt i kastrullen på morgonen så ser vi hur långt det räcker under dagen”, säger Dolly och småler lite sarkastiskt.

– Och alla dessa uppgifter lastas i första hand på kvinnorna. Det är därför som en överväldigande majoritet av kvinnorna har allt att vinna på att kasta Pinochet över bord. Vi vet att återuppbyggnaden av Chile kommer att vara mycket tuff. Men i kampen mot regimen har vi härdats. Vi misströstar inte, slutar de båda kvinnorna.

Januari 1987

 

Ett typiskt hus i en "poblacion", fattigt bostadsområde i Chile.
FOTO: DICK EMANUELSSON.