CHILE, Motståndet 1986-87, en Antologi: 11 september 1973

Visar inlägg med etikett 11 september 1973. Visa alla inlägg

torsdag 4 juni 2020

Motståndets Chile 1986-1987 (15): Lärarkårens kamp mot kommunalisering, morden och hungern

I en blixtaktion har hundratals lärare samlats och demonstrerar framför presidentpalatset La Moneda, där diktatorn general Agusto Pinochet satt vid tillfället. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Motståndets Chile 1986-1987 (15)

Av Dick Emanuelsson

Lärarkårens kamp mot kommunalisering, morden och hungern

LÄRARKÅREN I CHILE såg inte bara sina ekonomiska, sociala och organisatoriska rättigheter fragmenteras när den fascistiska militärkuppen verkställdes den 11 september 1973. Inledningen på en ”kommunalisering” 1987 var det första steget och resultatet av den nyliberala författningen från 1980 där Staten fråntog sig ansvaret för utbildningen och lade ut detta på de olika kommunerna.

Det är en parallell till Sverige. 1989 bevakade jag SFL:s (Svenska Facklärarförbundet) kongress där den dåvarande skolministern Göran Persson lovordade en ”kommunalisering av skolan”. I dag ser vi resultatet i form av en fragmentering och en klasspolitik som i praktiken privatiserar och slår sönder den enhetliga skolan. Såväl Chile som Sverige hade en solid grund för den allmänna utbildningen innan nyliberalerna satte igång sin offensiv för att ”amerikanisera” både utbildning som sjukvård.

I dagens Chile existerar i praktiken inte en allmän gratis utbildning, som ska vara en mänsklig rättighet. Den högre utbildningen är näst intill omöjlig att nå för arbetarbarnen. Studenterna klavbinds till bankerna för resten av livet om de har tagit lån för att finansiera sina studier.

Därför inleddes protesterna från högstadieeleverna, de så kallade ”Pingvinerna” 2006. De fick förstärkning 2008 och 2009 när de universitetsstuderande anslöt sig i hundratusentals och krävde att de transnationella gruvbolagen, som kammade hem miljarder dollar från den chilenska kopparn, skulle finansiera en bra och gratis utbildning i Chile.

Men låt oss gå tillbaka till januari 1987, då den chilenska lärarkåren också demonstrerade, framför det presidentpalats som Pinochet lät bomba 1973 men som nu ockuperades av diktatorn.

Tegucigalpa 2020-06-04

Studenter vid den juridiska fakulteten i Santiago demonstrerar mot militärdiktaturens i juli 1983, det året då de stora massprotesterna inleddes som oftast dränktes i blod. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Fascisterna skar halsen

av de tre lärarna Manuel Guerrero,

Santiago Nattino och Jose Parada

De kom mitt på ljusan dag den 28 mars 1985 och grep Santiago. Dagen efter greps Manuel i lärarförbundets lokaler. Den 30 mars kidnappades Jose Parada. Den dagen påträffades de tre med halsarna avskurna. Dödsskvadronen 11:e September hade återigen slagit till!

De tre kom att gå under beteckningen ”De halshuggna” i Chile. De tre var inte bara lärare utan även framstående medlemmar i det chilenska kommunistpartiet.

Den allmänna opinionen var skakad och folk var indignerade. Kyrkan rasade och till och med militärer uttryckte sitt förakt för brottet.

De skyldiga för mordet på Santiagolärarnas ordförande utpekades inom de halvmilitära karabinjära styrkorna. Men ingen av de skyldiga har dömts. De som greps och som utpekades med klara bevis, släpptes istället. Så fungerar den chilenska ”rättvisan” i Pinochets tappning.

"Vi ska erövra demokratin och införa rättvisa", en
hyllning till fackföreningsledaren bland Chiles lärare,
Manuel Guerrero, mördad av diktaturen.

MANUEL GUERRERO BODDE flera år i Sverige som flykting. Men längtan efter Chile blev för stark och han beslöt att återvända. Ett år senare mötte han den fasanfulla döden.

I Sverige bor hans första fru kvar. Sin andra fru, som han träffade i Sverige var gravid då Manuel mördades. Manuel visste inte om detta. Sju månader senare föddes hans son. Huwana Madera bar på en fortsättning av Manuel.

DET HAR NU GÅTT TVÅ ÅR sedan mordet på Manuel och hans två kamrater. Lärarna fortsätter striden i hans spår. Diktaturen har inte lyckats skrämma lärarkåren till passivitet. Tvärtom. De 25 000-30 000 avskedade lärarna demonstrerar dagligen mot regimens utbildningspolitik som den kallar för ”kommunalisering”. Och de möts av karabinjärer och militärer. Samtidigt känner de att de har hela det chilenska folkets stöd i ryggen.

LÄRARNA
HUNGRAR

Det är fruktansvärt varmt och rökigt i lokalen. Stolarna räcker inte till och folk ställer sig efter väggarna. Man skall diskutera vilka åtgärder man skall ta till för att protestera mot de massiva avskedandena. På mötet, som öppnas av Sofia Colodro, ordförande för AGECH i Santiago, meddelas att enbart i huvudstaden har mer än 5 000 lärare sparkats. Och detta är bara början.

Talare efter talare står upp och berättar om hur det är på deras skolor, hur de fått ta emot rekommenderade brev från kommunen om avsked, hur många som går i ångest och väntar på sparken.

Vittnesmålen varvas med stöduttalanden som kommit in. Alla politiska partier utom extremhögern uppmanar lärarna att slå tillbaka. Från de politiska fångarna som deltog i attentatet mot diktatorn den 7:e september kommer det också hälsningar. Det väcker jubel bland bänkarna. Kampandan höjs succesivt.

Efter en dryg timma fattar man beslut om att dagen efter samlas vid Nationalbiblioteket. Där skall man lämna över böcker. Det är en symbolisk handling. Böckerna är för lärarna ”verktyg” och de behöver man enligt diktaturen inte längre. Därefter skall man marschera till utbildningsministeriet. På vägen dit passerar man förbi Pinochets palats.

Efter mötet träffar jag Ximena, Maria Rojas och Marta Tapia från den fattiga förstaden Conchali. De är indignerade.

– För att kunna sparka oss lärare har man ökat elevantalet från 40 till 50 elever i varje klass. Lärare med en annan uppfattning än regimen sparkas först. Rektorerna har frågat om politisk tillhörighet. Jag har upprepade gånger blivit mordhotad, säger Marta Tapia, ordförande för AGECH i Conchali.

De andra instämmer.

– Större delen av lärarna protesterar mot avskedandena. En grupp har förhållit sig neutral men stöder oss nu för de drabbas själva, säger Ximena.

Hur reagerar då eleverna?

– De vaknade till ordentligt under 1986. De strejkade mot att deras skolor såldes ut till privata intressen. Flera arresterades.

– Flera elever har också slutat. De tvingas hjälpa till med försörjningen av sina familjer. Du kan förmodligen inte förstå det här, men fattigdomen är extrem. Många elever svimmar i skolorna på grund av undernäring och hunger.

Lärarinnorna berättar om regimens undersökningar som manipulerats på ett häpnadsväckande sätt.

– I vår kommun har vi en 60-procentig arbetslöshet. Resten arbetar på PEM- och POJH (ett slags AK-arbete, reds. anm.) De tjänar 3000 resp. 5000 pesos i månaden (ca 125 resp. 175 kr). Det är omöjligt att leva på en sådan lön. Familjerna och i synnerhet barnen drabbas fruktansvärt av denna politik. 99 procent av barnen har skabb, loppor och annan ohyra. 80 procent har svåra kariesskador, säger Marta.

Och hon överdriver inte. På detta skall man lägga till barnprostitutionen där 9-10-åriga flickor bjuder ut sig för en spottstyver.

De avskedade lärarna tjänar sannerligen inga förmögenheter. En lön på 15-20 000 pesos (ca 550-600 kr) är en normal lön. När de nu tvingas ut i massarbetslöshet är framtiden än mer oviss. En del får jobb i de privatiserade skolorna för en lön på 10 000 pesos, andra är svartlistade för all framtid.

Vad skall lärarna ta sig till nu? Vad tror de om framtiden?

– Liksom hela vårt folk, måste vi ta strid. Som du hörde av mötet skall vi demonstrera i morgon Ett annat beslut är att sätta upp soppkök i de olika stadsdelarna. Även vi lärare börjar känna av hungern i vårt land. Och vi kommer inte ge oss förrän det blir en djupare förändring, säger kvinnorna från Conchali där mer än 380 lärare hade sparkats i början av februari, offer för en utbildningspolitik och militärdiktatur som satt djupa spår i Chile.

De halvmilitära karabinjärerna dyker upp.FOTO: DICK EMANUELSSON

LÄRARNA TOG
PINOCHET PÅ ”SÄNGEN”

Det blev den första öppna manifestationen sedan attentatet mot Pinochet den 7:e september 1986. Hundra avskedade lärare samlades exakt klockan tolv på trappan till Nationalbiblioteket. De hade för dagen tillverkat en banderoll med texten: NEJ TILL AVSKEDANDE AV LÄRARE!

Parollen var undertecknad av de fackliga lärarorganisationerna AGECH och Colegio de Profesores, lärarkollegiet.

Efter tal och skanderande av slagord lämnade lärarna sina böcker i en kartong på trappan. Det var en symbolisk handling över Pinochets utbildningspolitik. En avskedad lärare behöver inte sitt ”verktyg” i dagens Chile.

Och så inleddes demonstrationen. Man gick kvarter efter kvarter med siktet på utbildningsministeriet. Och det var inte vilken väg som helst. De skulle komma att passera självaste Pinochet i det bombade presidentpalatset, som hade restaurerats 1980.

När demonstrationståget närmade sig gågatan Paseo Ahumada började lärarna att titta nervöst på varandra. Här står det alltid minst en kravallpiket med 8-10 karabinjärer och en buss med minst 20 till. Men inget hände.

På sin marschväg under middagstid var Santiagos centrum överfyllt med folk. Och de visade vad de tyckte om lärarnas protest; ”Fortsätt kämpa mot tyrannen”, ropade de applåderande.

När man närmade sig presidentpalatset La Moneda, samma palats som Pinochet lät bomba den 11:e september 1973 och mörda Salvador Allende, visste lärarna att man kommit till ett avgörande ögonblick. Härifrån fanns ingen återvändo. Här skall det finnas karabinjärer. Lärarna började ropa sina slagord. Inget hände. Man passerade parken framför presidentpalatset och hade nu bara ett halvt kvarter kvar till ministeriet. På balkongen hos Pinochet kom de ut funktionärer som undrade vad som stod på. Det är få demonstranter som under tretton år av militärt styre har lyckats med konststycket att demonstrera förbi diktatorn. Men lärarna tycks ha tagit karabinjärerna fullständigt på sängen.

– Va´ fan, dom måste sova middag, sa en av lärarna.

En funktionär på utbildningsministeriet insåg däremot vad som var i görningen och låste snabbt igen de stora koloniala järngrindarna.

Lärarna tejpade lite fumligt och nervöst upp sin pappbanderoll på porten och ropade ut lite slagord. Två minuter senare dök en polispiket upp med en våldsam fart och med ursinne slets banderollen ner.

Blickarna från karabinjärerna svepte vredgat över platsen och vi journalister gjorde en taktisk reträtt för att undgå bli slagna eller få våra kameror sönderslagna.

Lärarna var nöjda. De hade lyckats med mer än vad de hade föresatt sig.

Förmodligen fick karabinjärerna sitt livs utskällning. Reprimanderna blev nog också sanktionerade från högsta nivå, ty dagen efter fanns det en karabinjär utposterad var tionde meter i Santiagos centrum. Det räckte att man hade blivit tagen på sängen en gång av de uppkäftiga lärarna.

Lärare och ledningen för lärarförbundets AGECH i Valparaiso och Viña del Mar, alla har blivit avskedade.FOTO: DICK EMANUELSSON

MASSAVSKEDANDE
AV LÄRARE

– Regimen har fråntagit sig ansvaret för utbildningen med det falska argumentet att det måste existera en fri utbildning. Deras mål har varit att överlämna detta samhällsansvar till privata affärsintressen. Och nu sluts cirkeln.

Det säger Jorge Pavez, ordförande i AGECH, Chiles lärarförbund. Sammanlagt vill Pinochets utbildningsminister Gatete avskeda inte mindre än 28 000 lärare. Regimen menar att det finns 40 000 lärare för mycket i Chile, en siffra som Pavez naturligtvis bestrider.

När ”kommunaliseringen” inleddes 1981, övergick 80 procent av de statliga skolorna på grund- och gymnasienivå till kommunerna. Samtidigt minskade staten de ekonomiska anslagen. Följden blev att kommunerna inte hade råd att fortsätta driva någon utbildning. Denna övertogs av privata intressen, oftast i maskopi med kommunala tjänstemän som är utsedda av regimen, eller pensionerade militärer. Kostnaderna ökade dramatiskt. I motsvarande grad försämrades utbildning och läromaterial.

Nu sluts cirkeln. 1987 skall 96 procent av de statliga skolorna ha övergått till privata händer.

– Det är en politik i enlighet med den Internationella Valutafondens recept och krav. Den offentliga sektorn skall minimeras, säger Pavez. Alla i Chile har tagit avståndet mot beslutet, utom regimen naturligtvis.

– Man har reducerat utgifterna på det bekvämaste sättet genom att avskeda lärare med 25 års erfarenhet, eller längre. Det är sammanlagt 14 000 personer det handlar om. Pavez understryker också att alla dessa lärare har yrkestitel, något som utbildningsministern inte vill kännas vid.

Nu är det inte bara lärare på grund- och gymnasieskolan som drabbas. Lärare, docenter, administrativ och annan personal på universiteten drabbas av minskade anslag och sparkas på löpande band.

I Chile existerar det två lärarförbund. AGECH bildades 1981 som ett uttryck för det missnöje som rådde inom Colegio de Profesores, lärarkollegiet. Ledarna var militärer som utsetts från utbildningsministeriet som i sin tur är utsett av Pinochet.

AGECH fick en flygande start. Tusentals lärare anslöt sig. Den politiska bredden är också stor, allt från kristdemokrater till kommunister finns representerade i ledningen.

Om AGECH är en renodlad facklig organisation, är kollegiet motsatsen. De innehar försäkringsbolag, pensionsfonder, sjukhus och till och med semesterhem. Men korruptionen och den vertikala strukturen på denna var utbredd. AGECH:s grundande fungerade som en pånyttfödelse för kollegiet. 1985 tvingades det fram val för att välja en ledning, första gången sedan militärkuppen. I stort sett alla militärer rensades ut. Samtidigt inleddes samtal och konkret samarbete med AGECH. Och det är det vi ser resultatet av idag. Nu kämpar man gemensamt mot regimens massiva avskedande.

Platon lär en gång ha sagt att ”det finns ingen utbildning utan rättvisa”. I Chiles fall stämmer detta bokstavligen. Ingen tror att den nuvarande utbildningspolitiken kan förändras med Pinochet vid makten. Vad lärarnas organisationer strävar efter är att lindra de värsta konsekvenserna. Men det är en ojämn strid.

– Lärarna har sedan 1973 drabbats av en reallönesänkning på sextio procent. Av de 30-40 000 lärarna i Santiago är 7 000 arbetslösa och, understryker Pavez, det är innan de massiva avskedandena har inletts.

Om man kan tala om positiva effekter som dessa beslut har inneburit kan man säga att lärare, elever och föräldrar nu strider gemensamt. Den tidigare splittringen mellan lärarna är som bortblåst, ty hungern och arbetslösheten drabbar alla.

– Men vi kämpar parallellt för demokratin, säger Sofia Colodro, ordförande för AGECH i Santiago. Hon är avskedad sedan ett år liksom hela ledningen för AGECH.

– I dag genomförde vi en stillsam demonstration vid Plaza de Armas . Vi bestämde oss för att inte ropa några slagord utan helt tyst gå och dela ut ett flygblad till folk som satt på bänkarna. Fyra av AGECH:s och kollegiets ledare greps. Det visar att vårt arbete måste sträcka sig längre än enbart protestera mot arbetslösheten, understryker Sofia.

– Men de skrämmer oss inte, säger Pavez. Vi är inte ensamma. Studenterna kommer den 28:e april att utlysa en allmän mobilisering och protest mot regimens utbildningspolitik. De kräver i likhet med oss bara sin rätt. Vi vet att vi för en ojämn kamp men vi har också de politiska partierna och fackföreningsrörelsen bakom oss. Och läraren som ställs på gatan, han har inget att förlora längre.

När jag går ner i tunnelbanan för att ta tåget hem, står det en gammal man och säljer citroner. Om halsen har han hängt en skylt med texten: ”Avskedad lärare - hjälp mig! Min familj svälter”!

tisdag 2 juni 2020

Motståndets Chile 1986-1987 (13): ”Döden nådde André Jarlan, präst i La Victoria, under bönen”

Skottet gick in i nacken och dödade den franske prästen André Jarlan omedelbart.

Motståndets Chile 1986-1987 (13)

”FADER, FÖRLÅT DEM, TY DE VETA ICKE VAD DE GÖRA”

Dick Emanuelsson

KRISTNA OCH MARXISTER (2-2)

Mordet på den franske prästen Andre Jarlan den 4:e september 1984 i det fattiga men oerhört stridbara bostadsområdet La Victoria i huvudstaden Santiago, sände en chockvåg genom det chilenska samhället. Och i synnerhet de präster som hade vigt sitt liv för att ”tjäna sin nästa”, och i fallet Chile, delta i kampen mot diktaturen.

”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”, hade Jarlan skrivit på ett papper som låg bredvid Bibeln som sakta färgades röd av blodet från den franske prästens huvud som hade genomborrats av en kula från det fascistiska mordkommandot som denna kväll hade trängt i La Victoria och beskjutit den tunna träväggen som inte stoppade kulan som trängde in i kraniet på den präst som kände sig som en av La Victorias fattiga invånare. Mordet på André Jarlan snarare stärkte än skrämde stridbarheten hos La Victorias invånare när jag anlände i början av 1987.

I den vita cirkeln trängde kulan in genom de tunna brädorna i husfasaden. Bakom denna satt den franske prästen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

”Döden nådde André Jarlan,

präst i La Victoria, under bönen”

”Vi befinner oss i den främsta linjen, som vittne eller direkta aktörer”!

”Känslorna kokar. Just nu protesteras det i varje stadsdel. I protesten den 14:e augusti sårades i La Victoria 35 människor. För att förstå omfattningen av ungdomarnas vrede fortsatte många striden trots blyet i kroppen. Bland de sårade hade en 54 hagelkulor enbart i ett ben. En annan hade 200 kulor i hela kroppen (...) Folk lider fruktansvärt. Och som konsekvens av vårt prästämbete, befinner vi oss i den främsta linjen, som vittne eller direkta aktörer”!

Så skrev André Jarlan Pourcel i sitt sista brev till sin familj i Frankrike, stämplat den 20 augusti 1984. Två veckor senare gick han ett ännu värre öde till mötes, döden.

Att folk skjuts i Chile är ingen nyhet. Men att man i detta katolska land till och med ger sig på präster, visar på regimens svaghet och desperation.

Invånarna i La Victoria är mer revolutionärer än katoliker, sa någon under min vistelse i denna stridbara `poblacion´, ett fattigt arbetarområde. Men respekten för de tre franska prästerna var enorm, just på grund av att de förstod och stred för sina församlingsbor. Och de tog samma, om inte större risker, än dessa. De blev en vagel i ögat på regimen, en vagel som man ville ha bort.

Jarlan var 44 år när han i februari 1983 anlände till Chile. Hans avsikt var att tjäna de fattiga. Snabbt vann han befolkningens stöd.

PÅ MORGONEN DEN 4:e september 1984, forslades Hernan Barrales till prästernas hus. Han befann sig i ett medvetslöst tillstånd. Han ingick i en grupp av drogmissbrukare som Jarlan ledde för att rehabiliteras. Han var skjuten i ryggen av karabinjärerna. Han togs om hand av Pierre Dubois, Jarlan och hälsovårdsgruppen. De desinfekterade honom och ringde efter en ambulans. Dubois tog med honom i sin stationsvagn, märke Renault, till sjukhuset när inte ambulansen kom.

När Dubois kom tillbaka, gick han upp till andra våningen i huset där de tre prästerna bodde.

– Det såg ut som han låg och sov över bordet. Då upptäckte jag var kulan hade gått in och gått ut. Han hade bibeln framför sig. Döden nådde honom under bönen, berättar Dubois.

André Jarlan är ett med invånarna i La Victoria som på denna muralmålning hyllar honom. "Aldrig ensam och för att veta och kunna måste vi vara förenade"!FOTO: DICK EMANUELSSON.

BREDVID DEN UPPSLAGNA BIBELN med psalmerna 128 och 129, hade Jarlan skrivit några ord på ett papper; ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”.

Nyheten om Jarlans död orsakade ett ramaskri, inte bara i Chile utan över hela världen. 100-tals stearinljus tändes på gatorna i La Victoria. Inrikesminister Sergio Onofre Jarpa, samme man som hade kallat ut 18.000 militärer under protesten i augusti 1983 som sköt ihjäl 28 människor, utsåg Hernan Correa de la Cerda till undersökningsåklagare.

Denne igångsatte ett verkligt mullvadsarbete som nitade fast en patrull på 21 tungt beväpnade karabinjärer som de skyldiga. En av dessa var korpral Leonel Povea Quildran, den som hade avlossat skottet.

Chile var överraskat. Skulle det vara möjligt att kunna döma en skyldig från de väpnade styrkorna? Svaret kom efter sju månader; Povea frisläpptes mot en borgen av 100 kr och är sedan dess fri.

BEGRAVNINGEN AV JARLAN formades till en av de största demonstrationer Santiago skådat. Tysta och allvarliga tågade hundratusentals chilenare med invånarna från La Victoria och de två andra franska prästerna i spetsen till katedralen på Plaza de Armas. När de passerade förbi justitiedepartementet ropade de; ”Justicia, Justicia, Queremos Justicia”, vi kräver rättvisa, rättvisa. . .

Men någon rättvisa blev det inte, som i så många andra fall. Trots att tre journalister, Timothy Frasca från USA, som bandade skotten, den franske Bernard Mathieu som stod i skottlinjen och den chilenske reportern Gilberto Palacio, alla vittnade om händelsen tillsammans med en rad andra invånare, så gick de skyldiga fria.

Istället igångsatte den officiella pressen en kampanj som gick ut på att vänstern hade mördat prästen för att, som El Mercurio skrev, på så sätt ”ha en minnesreferens för att skapa oro”.

Den värsta tidningen, La Nacion gick ut i ännu värre anklagelser. Den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez (FPMR), kidnappade helt sonika vice direktören Sebastiano Bertolone den 18:e december och krävde att hans tidning skulle publicera en kommuniké och bild. När detta var gjort, frigavs han den 25:e december utanför den mördades Jarlans bostad, oskadd.

André Jarlan, målad i La Victorias kulturhus. FOTO: DICK EMANUELSSON.

BILDEN SOM PUBLICERADES, föreställde Bertolone i mitten, omgiven av två beväpnade medlemmar av FPMR. Dessa bar varsin tjeckisk k-pist, typ nio millimeter, samma kaliber som Jarlan hade skjutits med.

Genast utnyttjade den regimstyrda pressen detta faktum. Men efter en tid övergav man versionen. Man hade förlöjligat sig själva.

TVÅ ÅR SENARE; KVÄLLEN DEN 7:e september 1986 exploderade La Victoria i glädjescener. ”PINOCHET ÄR DÖD”! ropade folk, som dansade på gatorna. Äntligen hade Jarlan och andra mördade kamrater fått hämnd!

Men glädjen dämpades en aning efter att Pinochet visade sig i teve och med darrande stämma förklarade att han överlevt bakhållet, utfört av ett kommando från FPMR. Bara handen hade skadats.

Dagen efter, den 8:e, kom de, de grönklädda. Pierre Dubois, Jaime Lancelot och Daniel Caruette drogs ur sitt hus och ”kastades som potatissäckar upp på flaket på en militär last bil, under ett regn av slag och sparkar”, som ett vittne berättade.

De tre franska prästerna utvisades tillbaka till Frankrike där de togs emot av Danielle Mitterand, presidentens fru.

Framför det lilla kapellet, som prästerna så många gånger hade predikat och mobiliserat invånarna att ta kamp, hade någon placerat en skylt med följande text:

”Pierre, Jaime och Daniel; Ingen kan slita er bort ur våra hjärtan! De kan föra bort prästerna, men de kan inte föra bort det som ni lärde oss”!

torsdag 28 maj 2020

”FRIHET FÖR VICTOR DIAZ”! (8). Bakhållet mot “Chiles Hitler” och en spektakulär flykt från högriskfängelset

"Vi måste rädda hans liv", med anspelning på den fruktansvärda tortyr Victor Diaz utsattes för.

Motståndets Chile 1986-1987 (8)

Bakhållet mot “Chiles Hitler” och en spektakulär flykt från högriskfängelset

AV DICK EMANUELSSON

Många av de som bara var barn eller tonåringar när den fascistiska statskuppen ägde rum 1973, kom att markeras för livet av djupa sår men många gånger med en politisk medvetenhet. Men denna väcktes och utvecklades först när hatet förvandlades och kanaliserades till en organiserad politisk kamp mot diktaturen som de underjordiska partierna och rörelserna erbjöd dessa ungdomar, i teori och praktik.

Så blev fallet med VICTOR DIAZ CARO, son till Victor Diaz Lopez, vice generalsekreterare i det chilenska kommunistpartiet som greps och försvann i händerna på diktaturen.

1983, då det väpnade miliskommandot FPMR (Frente Patriotico Manuel Rodriguez) bildades på initiativ av kommunistpartiet, anslöt sig Victor. Han var då en ledargestalt inom studentrörelsen i Santiago och tvekade inte att delta i bakhållet mot diktatorn den 7 september 1986. Den subjektiva faktorn för ett uppror med massdeltagande mognade allt mer och kommunistpartiet ställde parollen; ”REBELION POPULAR”!, folkligt uppror följt av ”Con la Razon y la Fuerza”, Med förnuftet och Kraften”.

Den bygger på texten i skölden i Chiles flagga som bär texten; ”Con la Razon o la Fuerza”, vilket är en kvalitativ skillnad för upprorsparollen som talar om en kombination av BÅDE ”Förnuft som Kraft & Styrka” medan den borgerliga chilenska statens text talar om ”Förnuft ELLER Styrka/Kraft”!

Bakhållet mot Pinochet denna dag kostade fem livvakter livet medan 25 skottskadades av granatsplitter och kulor. Victor var en av skyttarna med granatgevär. Den pansarbrytande raketen mot Pinochets bil avlossades alltför nära varför missilen bara studsade. Aktionen misslyckades med att eliminera diktatorn men visade att Diktator inte var oantastlig och attacken påskyndade processen med diktaturens sönderfall.

En dryg månad senare greps Victor i en park i Santiago och han fördes till högriskfängelset i Santiago. Flera av hans gripna kamrater dömdes till döden av militärdomstolen.

Men den 29 januari 1990, klockan slog 19.30, bara sex veckor INNAN Pinochet överlämnade den politiska makten till en civil samlingsregering, ledd av kristdemokraten Patricio Aylwin inleddes från fängelsets 8:e Avdelning den mest spektakulära flykten i Chiles historia via en 60 meter lång tunnel som bara var 40-50 centimeter bred. Den hade grävts under 18 månader i tvåtimmarspass dygnet runt med revolutionärt tålamod.

”BYGGNADSVERKET” sträckte sig från fängelset, under avenyn ”Avenida Balmaceda”, under floden Rio Mapocho och utmynnade vid tunnelbanestationen ”Ferrocarriles”. Över 50 ton jord hade grävts ut och gömts inne i fängelset. Tjugofyra politiska fångar nådde friheten efter de 60 meterna.

"MASSIV FLYKT av de som deltog i
vapenarsenalen och attentatet mot Pinochet",
förkunnar den regeringstrogna kvällstidningen
La Segunda på sin framsida.

Väl uppe och ute i friheten väntade en buss som transporterade dessa chilenska frihetskämpar till hemliga gömställen runt om i Santiago, organiserat av FPMR.

Men ytterligare 25 politiska fångar från andra vänsterpartier, så som socialistpartiet och MIR lyckades fly via denna tunnel, bara några timmar efter den första kontingenten hade flytt. Bara nio av de totalt 49 politiska fångarna blev infångade av militären eller karabinjärerna som först vid 3-tiden på natten upptäckte flykten.

Men Victor Diaz var inte bland de nio, han har sedan den dagen gått under jorden och inte setts eller hörts av sedan dess. Diktaturen och den chilenska högern, med dess sensationsmedier, påstod att han lever i lugn och ro i Kuba. Och vem vet, det kanske är sant. Det kanske också är så, att han, som i Cesar Bunsters fall, logistikchefen för bakhållet mot Pinochet, lever under annat namn i dagens Chile. Bunster levde i 17 år under sin avlidna brors namn, en bror som för övrigt levde tiden efter militärkuppen i Sverige.

Men var Victor finns, besvarar inte det här kapitlet som handlade om Victor Diaz och när han greps under den ”sårade” militärdiktaturens sista år.

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa 2020-05-28

”FRIHET FÖR VICTOR DIAZ”!

– Han tyckte om att arbeta på sommarlovet. ”Jag skall köpa blommor till dig från min första avlöning”, sa han till mig.

– Han älskade sin far och följde ofta med honom när han var ute i landet och talade. Efter att hans far försvann 1976 åkte han runt i alla koncentrationsläger och bårhus och letade efter honom. På morgonen den 22:a oktober, när vi vaknade sade jag till mina döttrar: ”Idag, exakt för 39 år sedan (1947, reds anm.) greps er far och fördes till koncentrationslägret Pisagua”. Samma datum, den 22:a oktober 1986, greps min son Victor Diaz Caro av säkerhetspolisen, CNI.

Victor med sin far under en sommar.

– Efter tre dagar hos CNI, under ohygglig tortyr, beslöt Victor att ta sitt liv. Han skar av sina vener i handlederna. Han ville hellre dö än att tjalla på sina kamrater eller göra falska erkännanden.

– Perspektiven, dem vill jag inte tänka på. Victor kan mista livet. Därför måste vi kämpa för att rädda livet på honom!

Celinisa Caro är märkt av livet. Att intervjua en sådan människa är inte lätt. Journalister skall inte blanda ihop känslor med arbetet, sägs det. Men om man har levt med det chilenska dramat i över 13 år och på plats och ställe tagit del av massor av vittnesmål och själv sett brutaliteten i fascisternas aktioner, ja då är det omöjligt att inte blanda ihop känslor med det arbete man har att göra. Därför är det omöjligt att inte känna en enorm vrede över hur djävligt livet kan te sig för vissa människor. Celinisa som förlorade sin man 1976, och som nu riskerar att mista sin son, tillhör denna kategori.

I över 20 år har familjen Diaz bott i arbetarområdet San Joaquin i Santiago. Alla känner dem i detta röda område. När jag letade mig fram till huset frågade jag en grabb i 20-årsåldern om adressen eftersom jag inte hittade husnumret.

– Vad skall du göra där, frågade han mig misstänksamt?

– En intervju, sa jag.

– Har du talat med Señora Caro då, frågade han igen?

– Jodå, vi har avtalat per telefon. Jag känner henne sedan en tidigare intervju, svarade jag.

– För här springer massa fascister och snokar. Därför måste vi vara försiktiga, säger han till mig när Celinisa Caro ler igenkännande mot mig och öppnar den låsta järngrinden.

– Hur mår Victor, frågar ynglingen? Alla i kvarteret är oroliga.

– Bättre, svarar Celinisa. Snart kan ni komma och hälsa på honom.

Så går vi då in och jag blir genast bjuden på kaffe.

– Ursäkta oordningen. Men jag har så ont i mitt högerben och flickorna jobbar ju dygnet runt i kampanjen för Victor och de andra politiska fångarna.

Och därmed har vi kommit in på vårt tema.

Celinisa Caro de Lopez, Victors mor
med porträttet av hennes försvunne man
med Victor. FOTO: DICK EMANUELSON

– Victor greps i Parque O´Higgins den 22:a oktober. Plötsligt kände han ett vapen i bakhuvudet. ”Du är Victor Diaz”, sa de. ”Och ni är dom som mördade min far”, svarade Victor säkerhetsagenterna.

– I tre dagar hölls han fången hos CNI. Han har fått utstå elchocker, blivit upphängd med händerna i knävecken och med huvudet neråt. Det har tagit honom hårt. För första gången har han fått gråa hår.

Victor fördes till de fruktade 2:a militära åklagarmyndigheterna i Santiago. Den militäre åklagaren är Fernando Torres som också är ansvarig för fallet med den så kallade ”Vapenarsenalen i norr”, samt mordet på en karabinjär i april förra året. Denne Torres har gjort sig känd för att hänsynslöst gripa oskyldiga, låta CNI tortera dem, förpassa dem till isoleringscell under månader för att mjuka upp dem fysiskt och psykiskt. Därefter låter han dem ”erkänna” sitt brott.

– De fick inte ur Victor någonting. Det gjorde dem förmodligen ursinniga. Efter tre dagar skar Victor av sig sina vener. Han tappade ofantligt mycket blod innan det upptäcktes. Som om detta inte vore nog, placerades han i en mörk isoleringscell under 30 dagar.

– Det första besöket, säger Celinisa, gjorde både honom och oss gott.

– Efter 34 dagar fick vi hans smutskläder. I hela 34 dagar hade han tvingats ha samma kläder som när han greps, säger Victoria Diaz, 26 år och syster till Victor. Hon arbetar liksom sin syster Viviana Diaz i Organisationen för de Fängslade och Försvunna Politiska Fångarna sedan hennes far ”försvann” 1976.

– Jag fann min mor helt nedbruten när jag kom hem den 23:e oktober. Det enda jag frågade var: ”lever han”? Minnena från min fars försvinnande sitter så djupt.

– Samma kväll kl. 21.30 kom säkerhetspolisen och gjorde razzia. De var ursinniga eftersom de hade tagit fel på adressen. De hade varit i ett annat hus där de hade förstört mycket. Och när de hade frågat folk i kvarteret efter oss, hade de bara svarat att de själva inte bodde där. Solidariteteten hos folk är enorm, berättar Victoria.

En hyllning i muralmålningen till FPMR i
stadsdelen La Victoria. FOTO: DICK E.

– CNI vände upp och ner på allting.

”Er son har varit i Kuba”, påstod de.

– Nej, sa jag. Men han har varit i många andra länder.

Det är inte bara den manliga delen av familjen som har trakasserats. När Viviana skulle flyga till en konferens i Venezuela hämtades hon av CNI-agenter innan planet hann lyfta. Hon förhördes av samma militär som kom till deras hus och frågade efter hennes far vid militärkuppen 1973.

– Jag tvingade mig in i CNI:s kontor och sa till agenten att ”ni kidnappade min man 1976, men min dotter skall ni inte ta”! Det var i slutet av 1985.

Celinisas ögon fylls av tårar när vi återvänder till vårt tema.

– Victor älskade att följa med sin pappa runt om i landet på möten, på valturnéer och för fackföreningen. När hans far försvann 1976 var Victor 16 år. Han reste överallt och letade efter honom. På bårhusen, på koncentrationslägren, på sjukhusen och hos Röda Korset, säger Celinisa och tillägger:

– När vi kom tillbaka till Röda Korset efter att Victor gripits för att begära hjälp, kände kvinnan från 1976 igen oss. Skillnaden var bara den, att 1976 hade jag min son med mig. Denna gång hade jag Victors son som är två år.

– 1976, det var tiden då så många bara ”försvann”. Ibland hela familjer. Grannarna berättade för oss att det hade kommit folk med foton och frågat efter Victor. Därför ansågs det säkrast att han lämnade landet.

Kvar blev alltså kvinnorna i familjen Diaz. De fortsatte kampen för att få klarhet i sin fars öde. Samtidigt for Victor till Geneve och vittnade i kommissionen för de mänskliga rättigheterna om sin fars försvinnande. Regimen utnyttjade detta på ett häpnadsväckande sätt. Den chilenske FN-ambassadören Sergio Diet; sa i » chilensk press att ”Victor Diaz hade talat i FN. Han var alltså inte försvunnen!”

– Men som du vet heter alltid den äldste sonen samma som fadern men han har å andra sidan också moderns efternamn säger Celinisa.

1980 kom Victor tillbaka till Chile. Han började studera i Valdivia där han blev den bästa eleven. Ett år senare kom han till Santiago där han valdes till ordförande i konstfakulteten på det Chilenska Universitetet (Universidad de Chile). Vid en konflikt med myndigheterna på det katolska universitetet, vädjade eleverna om solidaritet. Victor talade för detta och eleverna ställde upp. Följden blev att rektorn, som var militär och utsedd av dessa, sparkade ut Victor. Efter ett år erbjöds han dock platsen igen. Återigen lyftes han upp av eleverna till ledningen av studentrörelsen.

En politisk-militär propagandaaktion av FPMR i en av Santiagos fattigområden. "Anslutningen var så stor av ungdomar att vi inte hade vapen att förse alla med", sa Cesar Bunster, logistikchef för bakhållet mot Pinochet i en intervju 2013.

– Victor är en typisk ledargestalt, berättar Celinisa. Till och med i fängelset har de politiska fångarna utsett honom till att föra deras talan.

Vad anser Celinisa, som för övrigt kommer från en djupt katolsk familj som kraftigt motsatte sig att hon gifte sig med en ledande kommunist, om sonens delaktighet i bakhållet mot Pinochet (den 7 september 1986)?

– Om han har deltagit eller inte så är han oskyldig. Det är det system vi lever under som bär skulden.

Det är ingen tvekan om att Victors situation är svår. Han har tagit på sig ansvaret för bakhållet tillsammans med fyra andra kamrater och var och är beredd att ta de yttersta konsekvenserna för sitt handlande.

Under reportageturnén i Chile besökte jag ett otal så kallade `poblaciones´. Och det råder ingen som helst tvekan om var sympatierna ligger där. I områden som La Victoria, La Bandera och Yungay defilerade ungdomar från 10 år och uppåt med trägevär och FPMR:s färger och symboler. Deras främsta paroll var just Frihet för Victor Diaz och de andra fängslade. Detta kan man också se på den mängd av vackra muralmålningar som finns målade på väggarna i Santiago.

– Jag känner stor tacksamhet mot Sverige. Det var det första land som gav asyl åt Victor när han lämnade Chile. Nu gäller det att rädda livet på min son. Den internationella solidariteten har tidigare kunnat förmå regimen att göra eftergifter, säger Celinisa Caro när hon lämnar mig vid sin grind. Kampen för ett demokratiskt Chile har kostat hennes familj en av de två männen. Pinochet vill ta i från henne den andre.

Jag känner mig omtumlad när jag kommer ut på gatan. Och när jag vänder blicken mot huset mittemot ser jag bokstäverna längs hela husgaveln: ¡”LIBERTAD PARA VICTOR DIAZ”!

Motståndets Chile 1986-1987 (10)

Av Dick Emanuelsson

Mapuchefolket återtar sin jord men möts av kulspruteeld

DEN HISTORISKA RÄTTEN för mapuchebefolkningen i södra Chile har pågått ända sedan den spanska kolonialismen erövrade större delen av vad som skulle bli Republiken Chile. Men det fanns regioner som spanjorerna aldrig lyckades ta en total kontroll och de löd under mapucheindianerna.

När jag anlände till staden Temuco, i södra Chile som är ett centrum för mapuchefolket är optimismen och kampandan hög. Fyra månader innan hade Pinochets bilkortege utsatts för ett väpnat bakhåll som skakade diktatorn och regimen. Även mapucheindianerna anklagas av godsägare och militärregimen för att förfoga över miliskommandon i sin historiska kamp för att ta tillbaka den jord, skog och floder som detta ursprungsfolk får sin utkomst ifrån.

Med organisationen AD-MAPU:s ordförande JOSE SANTOS MILLAO och sju andra mapucheledare är vi på väg till ett antal bosättningar där kampen har stått och står som hårdast.

MAPUCHEFOLKET ÅTERTAR SIN JORD!

– Vi skall slåss för jorden om jag så skall dö. Den tyranniske hunden måste skjutas bort! Om inte kristdemokraterna hade förrått folket hade Allende aldrig störtats.

Det säger den gamle mannen med en outgrundlig vrede.

Den 15:e november förra året kom hundra karabinjärer, beväpnade med kulsprutor och ville ”diskutera” med mapucheindianerna i regionen Lumaco, i södra Chile i det som är mapuchefolkets vagga.

– Men sanningen är den att de ville splittra oss. Var och en skulle bruka sin egen jord, sa de. Men den gubben gick vi inte på.

Den 76-årige mannen kisar med ögonen och har något illmarigt i blicken.

– Är ni hungriga, frågar han?

Jose Santos Millao, ordförande för mapucheindianernas organisation, svarar ja och den gamle mannen går bort mot en skock hönor. Han väljer ut den bästa och med en svingande rörelse ett halvt varv går hönan över till de sälla jaktmarkerna.

En trekvart senare serverar hans fru en underbar soppa. Men köttet i hönan har ungefär samma legering som stålet i en modern pansarvagn.

– Ursäkta om hönan är lite hård. Men det gäller ju att spara tid, säger den gamle och kisar mot solen som värmer liksom soppan.

Medlemmarna i Llo Lols bosättning har kämpat mot fascismen och landägarna under lång tid. Myndigheterna har försökt att splittra dem för att senare lämna över jorden till storgodsägarna. Det har kommit till sammanstötningar där åtta av dess medlemmar och många karabinjärer har sårats. När man inte kan locka mapuchefolket att skriva på krediter, pension med mera sätter man in de väpnade styrkorna.

– Jag vill inte ha krediter. Jag vill att de lämnar våra marker i fred, säger den gamle vredgat. Och vi skall slåss för jorden om jag så skall dö på kuppen.

VI SITTER OCH ÄTER under hans veranda. Det är obeskrivligt vackert men samtidigt bland det fattigaste jag sett under tre reportageresor i Chile. Det finns ingen el. Vattnet tar man upp ur ett hål tjugo meter från boningshuset. Barnen går klädda i paltor, barfota och lider av kronisk bronkit. Förmodligen har de alla skabb, loppor samt svåra kariesskador. Den romantiska föreställningen om att indianer lever i samklang med naturen, att de trivs utan det civiliserade samhällets bekvämligheter, har inte något som helst med verkligheten att göra.

För de gamle mannen som en dag tänkte åka till Santiago, men som drack upp respengarna i Nueva Imperial, den lilla staden 20 km längre bort, handlar det i första hand om rätten till jorden. Jorden vill han i likhet med alla mapucheindianer bruka kollektivt. Det är en livsnödvändighet för mapuchefolket. Det är detta som Pinochet vill slå sönder.

Men mot sig har generalen ett organiserat och kampvilligt folk som har sagt; ”Vi har slagits i tre hundra år. Spanjorerna lyckades aldrig besegra oss. Det kommer heller inte Pinochet göra!”

MAPUCHEFOLKETS

ORGANISATION AD-MAPU

AD-MAPU finns organiserade i stort sett i varje bosättning, eller `comunidad´, som de kallas på spanska. Okunnigheten om mapuchefolket i Chile är slående. Det är få som känner till om den fruktansvärda massakern 1934 då tiotusentals mapuches kämpade till slutet mot president Allessandri den 1:e. Med i döden förde de med sig 100-tals karabinjärer och militärer. Floden Bio Bio fylldes av lik från mapucheindianer och soldater. Parollen var: ”Hellre dö upprätt än på knä”!

Många av de journalister i Santiago som hade fått nys om massakern, hindrades från att ta sig in i mapucheområdena. Mapuchefolket begick också det taktiska felet att inte alliera sig med sina bundsförvanter hos arbetar- och bondeklassen i Chile. Den läxan har man lärt sig under Pinochet.

1978 fanns det ca 2 066 bosättningar mellan den 8-10:e regionen i södra Chile på en yta av 375 000 hektar. Då stiftade Pinochet den s.k. 2568-lagen som gick ut på att splittra bosättningarna. 1983 hade 1365 bosättningar splittrats och tusentals mapucheindianer blev utan jord. Detta skapade en explosiv situation samtidigt som diktatorn försökte skapa en parallell organisation.

I sammanstötningar med ordningsmakten dödades sju personer. När folk inte frivilligt ville skriva under myndigheternas lagfarter, tog man till våld.

På AD-MAPU:s kontor i Temuco kunde jag själv bevittna hur förtvivlade människor hade hemsökts av karabinjärer och ingenjörer från det chilenska ”Väg och vatten” som mätte upp deras landområden. När medlemmarna i ”Llo Lol” vägrade skriva på protokollen för delningen, skrev myndigheterna helt sonika själva på dem med förfalskade namn. Kontrakten skickades iväg till alla femtio medlemmarna som i sin tur blev förbannade. Och de vände sig till AD-MAPU som försvarar deras intressen.

Hur ser då den organisatoriska strukturen ut i en bosättning?

– En områdeskommitté består av tre till sex bosättningar, säger ANA MARIA LLAO LLAO, medlem av den nationella styrelsen.

– De utser en ordförande, vice ordförande, sekreterare och kassör. Områdeskommittén väljer ombud till kongressen som i sin tur väljer en ledning på nio personer.

– Kamraterna som var här nyss var oroliga över de falska lagfarter myndigheterna hade utfärdat. Regimen försöker sabotera arbetet på alla sätt. De här kamraterna har förlorat tre arbetsdagar i resor som kostar dem mycket.

– Pinochet sa vid ett tillfälle att det räckte om en person ville lämna kollektivet. Därefter har han sagt att alla måste vara överens. Detta skapar förvirring samtidigt som man med olika frestande anbud om hus, pension och krediter försöker splittra och slå sönder vårt arbete och organisation. Men vi står mer enade än någonsin. AD-MAPU fyller en livsavgörande roll för vårt folks existens, slutar Ana Maria.

”MARRI CHI HEU”!

VI SKALL SEGRA TIO GÅNGER!

Militärkuppen den 11:e september 1973 var ett hårt slag för Mapuchefolket. Inte nog med att deras ledare kördes över bosättningarna i helikopter, bundna med rep i fötterna och hängande utanför. Vad värre var, är det faktum att de förlorade sina marker. Dessa återlämnades till de forna storgodsägarna, oftast utlänningar som i fallet Lonkoyan och Hueiko Chico.

Till dessa två bosättningar överlämnades 3 000 hektar till mapucheindianerna i enlighet med Allendes jordreform. 1976 tog det slut. Då återlämnades markerna, djuren och alla de maskiner man förfogade över, till en italiensk jordägare vid namn Pantano.

1984 tröt tålamodet. Man bestämde sig för att återerövra jorden eller dö i strid. Misären och förnedringen hade nått den absoluta smärtgränsen för länge sedan. Nu fick det vara nog!

VID DE NATIONELLA protestdagarna i juli 1986 året slog man till.

”Beväpnade” med sina ”suecas” gick de in på sina gamla marker och helt sonika förklarade dem befriade. Godsägaren såg sin chans. Han förklarade sig välvillig till att mapucheindianerna övertog marken. Men han hade vissa villkor.

– De 2000 hektar som återstår vill Pantano överlämna gratis. Men kruxet är att han har en stor skuld till Nationalbanken. Hur skulle vi kunna betala den, säger Guillermo Curin Melén, ordförande för bosättningarnas medlemmar.

– Nej, vi har den historiska rätten till marken och vi har inlett det rättmätiga återtagandet. Det skall inte få en enda peso av oss, understryker han bestämt.

– När vi väl är i klorna på bankerna, kan de diktera villkoren. Vi går inte i den fällan som slutar med att vi blir arrendatorer över vår egen mark.

Beslutsamheten hos mapucheindianerna går inte att ta miste på.

Just på denna plats rasade fruktansvärda strider mot den spanska kolonialismen. Här förskansade sig deras store ledare Caupalican med 8000 mapuchekrigare år 1553. De stred till sista man. De vägrade skriva under någon som helst fredspakt som betydde att de skulle förlora 10 miljoner hektar.

Och dagens mapucheindianer har sett sig bli allt mer inträngda på allt mindre yta i den 8:e till 10:e regionen i södra Chile. Nu slår de tillbaka. De har inget att förlora. Nu mer än någonsin gäller: ”Marri Che Heu”– Vi skall segra tio gånger!

”ÄVEN HÄSTARNA VILL

KASTA PINOCHET UR SADELN”!

Den 11:e februari 1984 hittades liket av Manuel Melin Pehuen på trappan till AD-MAPUS lokaler. Han hade kallblodigt mördats av ACHA – Chiles Antikommunistiska Allians. På kroppen hade man placerat en text: ”Manuel blev den förste”.

Tidigt en lördagsmorgon kom jag till samma lokaler. Tillsammans med hela den nationella ledningen för AD-MAPU skulle vi besöka två bosättningar där medlemmarna hade återtagit jorden vid de nationella protestdagarna i juli 1986.

Dagen till ära hade Jose Santos Millao, AD-MAPU:s ordförande blivit efterlyst. Inrikesminister Garcia krävde ett straff på fem år för Millaos medverkan i Medborgarförsamlingens upprop om protest i juli 1986.

– Vi får se hur långt vi kommer, sa han lugnt.

VI VAR NIO PERSONER SOM packade sig in i den lilla transitbussen. När vi hade rest i nära två timmar dök plötsligt två karabinjärer upp i den lilla byn Lumaco. Alla drog efter andan och vi förberedde oss på besvärligheter.

– Vad fan säger vi! sa chauffören som inte tillhörde AD-MAPU?

– Dra vilken vals som helst, sa de andra.

Chauffören drog ned rutan och såg påtagligt nervös ut.

– Kör ni mot Purén, frågade en av karabinjärerna?

– Ja, sa chauffören nervöst.

Nu kräver väl de att vi skall legitimera oss, tänkte jag som ensam ”gringo”. Vad skall JAG säga? Hur skall jag förklara att jag sitter här med hela den nationella ledningen för AD-MAPU och dessutom med en av de mest efterlysta folkledarna i Chile?

– Om ni ser tre hästar på vägen, så var bussiga och se till att de kommer tillbaka, bad karabinjärerna.

Jag såg hur ansiktsuttrycken på kamraterna lättade märkbart. För min egen del slutade fjärilarna att fladdra omkring i magen.

– Naturligtvis, sa chauffören. Vi skall se till att de kommer tillbaka.

Vi körde över bron och kom ut ur byn.

De första orden som fälldes var:

– Nu vill till och med hästarna kasta Pinochet och hans anhang ur sadeln.

KAMRATERNA VAR INTE enbart oroliga för Millao. Mötet med de två bosättningarna skulle äga rum vid sidan om vägen ute i det fria. Man ville helt enkelt inte ha dit karabinjärerna. Så när hästarna skymtades tio kilometer från Lumaco i full galopp, körde vi om dom och bromsade in. Chauffören och vi andra gick ur och började kasta sten på hästarna för att förmå dem att vända. Och det gjorde de men bara för att försöka komma tillbaka igen.

Till slut gav de upp och stannade. Lördagsmorgonen hade blivit händelserik. Och det var en lämplig paus för att göra naturbehov som faktiskt kändes onormalt trängande.

Läs mer: