Motståndets Chile 1986-1987 (15): Lärarkårens kamp mot kommunalisering, morden och hungern

I en blixtaktion har hundratals lärare samlats och demonstrerar framför presidentpalatset La Moneda, där diktatorn general Agusto Pinochet satt vid tillfället. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Motståndets Chile 1986-1987 (15)

Av Dick Emanuelsson

Lärarkårens kamp mot kommunalisering, morden och hungern

LÄRARKÅREN I CHILE såg inte bara sina ekonomiska, sociala och organisatoriska rättigheter fragmenteras när den fascistiska militärkuppen verkställdes den 11 september 1973. Inledningen på en ”kommunalisering” 1987 var det första steget och resultatet av den nyliberala författningen från 1980 där Staten fråntog sig ansvaret för utbildningen och lade ut detta på de olika kommunerna.

Det är en parallell till Sverige. 1989 bevakade jag SFL:s (Svenska Facklärarförbundet) kongress där den dåvarande skolministern Göran Persson lovordade en ”kommunalisering av skolan”. I dag ser vi resultatet i form av en fragmentering och en klasspolitik som i praktiken privatiserar och slår sönder den enhetliga skolan. Såväl Chile som Sverige hade en solid grund för den allmänna utbildningen innan nyliberalerna satte igång sin offensiv för att ”amerikanisera” både utbildning som sjukvård.

I dagens Chile existerar i praktiken inte en allmän gratis utbildning, som ska vara en mänsklig rättighet. Den högre utbildningen är näst intill omöjlig att nå för arbetarbarnen. Studenterna klavbinds till bankerna för resten av livet om de har tagit lån för att finansiera sina studier.

Därför inleddes protesterna från högstadieeleverna, de så kallade ”Pingvinerna” 2006. De fick förstärkning 2008 och 2009 när de universitetsstuderande anslöt sig i hundratusentals och krävde att de transnationella gruvbolagen, som kammade hem miljarder dollar från den chilenska kopparn, skulle finansiera en bra och gratis utbildning i Chile.

Men låt oss gå tillbaka till januari 1987, då den chilenska lärarkåren också demonstrerade, framför det presidentpalats som Pinochet lät bomba 1973 men som nu ockuperades av diktatorn.

Tegucigalpa 2020-06-04

Studenter vid den juridiska fakulteten i Santiago demonstrerar mot militärdiktaturens i juli 1983, det året då de stora massprotesterna inleddes som oftast dränktes i blod. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Fascisterna skar halsen

av de tre lärarna Manuel Guerrero,

Santiago Nattino och Jose Parada

De kom mitt på ljusan dag den 28 mars 1985 och grep Santiago. Dagen efter greps Manuel i lärarförbundets lokaler. Den 30 mars kidnappades Jose Parada. Den dagen påträffades de tre med halsarna avskurna. Dödsskvadronen 11:e September hade återigen slagit till!

De tre kom att gå under beteckningen ”De halshuggna” i Chile. De tre var inte bara lärare utan även framstående medlemmar i det chilenska kommunistpartiet.

Den allmänna opinionen var skakad och folk var indignerade. Kyrkan rasade och till och med militärer uttryckte sitt förakt för brottet.

De skyldiga för mordet på Santiagolärarnas ordförande utpekades inom de halvmilitära karabinjära styrkorna. Men ingen av de skyldiga har dömts. De som greps och som utpekades med klara bevis, släpptes istället. Så fungerar den chilenska ”rättvisan” i Pinochets tappning.

"Vi ska erövra demokratin och införa rättvisa", en
hyllning till fackföreningsledaren bland Chiles lärare,
Manuel Guerrero, mördad av diktaturen.

MANUEL GUERRERO BODDE flera år i Sverige som flykting. Men längtan efter Chile blev för stark och han beslöt att återvända. Ett år senare mötte han den fasanfulla döden.

I Sverige bor hans första fru kvar. Sin andra fru, som han träffade i Sverige var gravid då Manuel mördades. Manuel visste inte om detta. Sju månader senare föddes hans son. Huwana Madera bar på en fortsättning av Manuel.

DET HAR NU GÅTT TVÅ ÅR sedan mordet på Manuel och hans två kamrater. Lärarna fortsätter striden i hans spår. Diktaturen har inte lyckats skrämma lärarkåren till passivitet. Tvärtom. De 25 000-30 000 avskedade lärarna demonstrerar dagligen mot regimens utbildningspolitik som den kallar för ”kommunalisering”. Och de möts av karabinjärer och militärer. Samtidigt känner de att de har hela det chilenska folkets stöd i ryggen.

LÄRARNA
HUNGRAR

Det är fruktansvärt varmt och rökigt i lokalen. Stolarna räcker inte till och folk ställer sig efter väggarna. Man skall diskutera vilka åtgärder man skall ta till för att protestera mot de massiva avskedandena. På mötet, som öppnas av Sofia Colodro, ordförande för AGECH i Santiago, meddelas att enbart i huvudstaden har mer än 5 000 lärare sparkats. Och detta är bara början.

Talare efter talare står upp och berättar om hur det är på deras skolor, hur de fått ta emot rekommenderade brev från kommunen om avsked, hur många som går i ångest och väntar på sparken.

Vittnesmålen varvas med stöduttalanden som kommit in. Alla politiska partier utom extremhögern uppmanar lärarna att slå tillbaka. Från de politiska fångarna som deltog i attentatet mot diktatorn den 7:e september kommer det också hälsningar. Det väcker jubel bland bänkarna. Kampandan höjs succesivt.

Efter en dryg timma fattar man beslut om att dagen efter samlas vid Nationalbiblioteket. Där skall man lämna över böcker. Det är en symbolisk handling. Böckerna är för lärarna ”verktyg” och de behöver man enligt diktaturen inte längre. Därefter skall man marschera till utbildningsministeriet. På vägen dit passerar man förbi Pinochets palats.

Efter mötet träffar jag Ximena, Maria Rojas och Marta Tapia från den fattiga förstaden Conchali. De är indignerade.

– För att kunna sparka oss lärare har man ökat elevantalet från 40 till 50 elever i varje klass. Lärare med en annan uppfattning än regimen sparkas först. Rektorerna har frågat om politisk tillhörighet. Jag har upprepade gånger blivit mordhotad, säger Marta Tapia, ordförande för AGECH i Conchali.

De andra instämmer.

– Större delen av lärarna protesterar mot avskedandena. En grupp har förhållit sig neutral men stöder oss nu för de drabbas själva, säger Ximena.

Hur reagerar då eleverna?

– De vaknade till ordentligt under 1986. De strejkade mot att deras skolor såldes ut till privata intressen. Flera arresterades.

– Flera elever har också slutat. De tvingas hjälpa till med försörjningen av sina familjer. Du kan förmodligen inte förstå det här, men fattigdomen är extrem. Många elever svimmar i skolorna på grund av undernäring och hunger.

 Lärarinnorna berättar om regimens undersökningar som manipulerats på ett häpnadsväckande sätt.

– I vår kommun har vi en 60-procentig arbetslöshet. Resten arbetar på PEM- och POJH (ett slags AK-arbete, reds. anm.) De tjänar 3000 resp. 5000 pesos i månaden (ca 125 resp. 175 kr). Det är omöjligt att leva på en sådan lön. Familjerna och i synnerhet barnen drabbas fruktansvärt av denna politik. 99 procent av barnen har skabb, loppor och annan ohyra. 80 procent har svåra kariesskador, säger Marta.

Och hon överdriver inte. På detta skall man lägga till barnprostitutionen där 9-10-åriga flickor bjuder ut sig för en spottstyver.

De avskedade lärarna tjänar sannerligen inga förmögenheter. En lön på 15-20 000 pesos (ca 550-600 kr) är en normal lön. När de nu tvingas ut i massarbetslöshet är framtiden än mer oviss. En del får jobb i de privatiserade skolorna för en lön på 10 000 pesos, andra är svartlistade för all framtid.

Vad skall lärarna ta sig till nu? Vad tror de om framtiden?

– Liksom hela vårt folk, måste vi ta strid. Som du hörde av mötet skall vi demonstrera i morgon Ett annat beslut är att sätta upp soppkök i de olika stadsdelarna. Även vi lärare börjar känna av hungern i vårt land. Och vi kommer inte ge oss förrän det blir en djupare förändring, säger kvinnorna från Conchali där mer än 380 lärare hade sparkats i början av februari, offer för en utbildningspolitik och militärdiktatur som satt djupa spår i Chile.

De halvmilitära karabinjärerna dyker upp.FOTO: DICK EMANUELSSON

LÄRARNA TOG
PINOCHET PÅ ”SÄNGEN”

Det blev den första öppna manifestationen sedan attentatet mot Pinochet den 7:e september 1986. Hundra avskedade lärare samlades exakt klockan tolv på trappan till Nationalbiblioteket. De hade för dagen tillverkat en banderoll med texten: NEJ TILL AVSKEDANDE AV LÄRARE!

Parollen var undertecknad av de fackliga lärarorganisationerna AGECH och Colegio de Profesores, lärarkollegiet.

Efter tal och skanderande av slagord lämnade lärarna sina böcker i en kartong på trappan. Det var en symbolisk handling över Pinochets utbildningspolitik. En avskedad lärare behöver inte sitt ”verktyg” i dagens Chile.

Och så inleddes demonstrationen. Man gick kvarter efter kvarter med siktet på utbildningsministeriet. Och det var inte vilken väg som helst. De skulle komma att passera självaste Pinochet i det bombade presidentpalatset, som hade restaurerats 1980.

När demonstrationståget närmade sig gågatan Paseo Ahumada började lärarna att titta nervöst på varandra. Här står det alltid minst en kravallpiket med 8-10 karabinjärer och en buss med minst 20 till. Men inget hände.

På sin marschväg under middagstid var Santiagos centrum överfyllt med folk. Och de visade vad de tyckte om lärarnas protest; ”Fortsätt kämpa mot tyrannen”, ropade de applåderande.

När man närmade sig presidentpalatset La Moneda, samma palats som Pinochet lät bomba den 11:e september 1973 och mörda Salvador Allende, visste lärarna att man kommit till ett avgörande ögonblick. Härifrån fanns ingen återvändo. Här skall det finnas karabinjärer. Lärarna började ropa sina slagord. Inget hände. Man passerade parken framför presidentpalatset och hade nu bara ett halvt kvarter kvar till ministeriet. På balkongen hos Pinochet kom de ut funktionärer som undrade vad som stod på. Det är få demonstranter som under tretton år av militärt styre har lyckats med konststycket att demonstrera förbi diktatorn. Men lärarna tycks ha tagit karabinjärerna fullständigt på sängen.

– Va´ fan, dom måste sova middag, sa en av lärarna.

En funktionär på utbildningsministeriet insåg däremot vad som var i görningen och låste snabbt igen de stora koloniala järngrindarna.

Lärarna tejpade lite fumligt och nervöst upp sin pappbanderoll på porten och ropade ut lite slagord. Två minuter senare dök en polispiket upp med en våldsam fart och med ursinne slets banderollen ner.

Blickarna från karabinjärerna svepte vredgat över platsen och vi journalister gjorde en taktisk reträtt för att undgå bli slagna eller få våra kameror sönderslagna.

Lärarna var nöjda. De hade lyckats med mer än vad de hade föresatt sig.

Förmodligen fick karabinjärerna sitt livs utskällning. Reprimanderna blev nog också sanktionerade från högsta nivå, ty dagen efter fanns det en karabinjär utposterad var tionde meter i Santiagos centrum. Det räckte att man hade blivit tagen på sängen en gång av de uppkäftiga lärarna.

Lärare och ledningen för lärarförbundets AGECH i Valparaiso och Viña del Mar, alla har blivit avskedade.FOTO: DICK EMANUELSSON

MASSAVSKEDANDE
AV LÄRARE

– Regimen har fråntagit sig ansvaret för utbildningen med det falska argumentet att det måste existera en fri utbildning. Deras mål har varit att överlämna detta samhällsansvar till privata affärsintressen. Och nu sluts cirkeln.

Det säger Jorge Pavez, ordförande i AGECH, Chiles lärarförbund. Sammanlagt vill Pinochets utbildningsminister Gatete avskeda inte mindre än 28 000 lärare. Regimen menar att det finns 40 000 lärare för mycket i Chile, en siffra som Pavez naturligtvis bestrider.

När ”kommunaliseringen” inleddes 1981, övergick 80 procent av de statliga skolorna på grund- och gymnasienivå till kommunerna. Samtidigt minskade staten de ekonomiska anslagen. Följden blev att kommunerna inte hade råd att fortsätta driva någon utbildning. Denna övertogs av privata intressen, oftast i maskopi med kommunala tjänstemän som är utsedda av regimen, eller pensionerade militärer. Kostnaderna ökade dramatiskt. I motsvarande grad försämrades utbildning och läromaterial.

Nu sluts cirkeln. 1987 skall 96 procent av de statliga skolorna ha övergått till privata händer.

– Det är en politik i enlighet med den Internationella Valutafondens recept och krav. Den offentliga sektorn skall minimeras, säger Pavez. Alla i Chile har tagit avståndet mot beslutet, utom regimen naturligtvis.

– Man har reducerat utgifterna på det bekvämaste sättet genom att avskeda lärare med 25 års erfarenhet, eller längre. Det är sammanlagt 14 000 personer det handlar om. Pavez understryker också att alla dessa lärare har yrkestitel, något som utbildningsministern inte vill kännas vid.

Nu är det inte bara lärare på grund- och gymnasieskolan som drabbas. Lärare, docenter, administrativ och annan personal på universiteten drabbas av minskade anslag och sparkas på löpande band.

I Chile existerar det två lärarförbund. AGECH bildades 1981 som ett uttryck för det missnöje som rådde inom Colegio de Profesores, lärarkollegiet. Ledarna var militärer som utsetts från utbildningsministeriet som i sin tur är utsett av Pinochet.

AGECH fick en flygande start. Tusentals lärare anslöt sig. Den politiska bredden är också stor, allt från kristdemokrater till kommunister finns representerade i ledningen.

Om AGECH är en renodlad facklig organisation, är kollegiet motsatsen. De innehar försäkringsbolag, pensionsfonder, sjukhus och till och med semesterhem. Men korruptionen och den vertikala strukturen på denna var utbredd. AGECH:s grundande fungerade som en pånyttfödelse för kollegiet. 1985 tvingades det fram val för att välja en ledning, första gången sedan militärkuppen. I stort sett alla militärer rensades ut. Samtidigt inleddes samtal och konkret samarbete med AGECH. Och det är det vi ser resultatet av idag. Nu kämpar man gemensamt mot regimens massiva avskedande.

Platon lär en gång ha sagt att ”det finns ingen utbildning utan rättvisa”. I Chiles fall stämmer detta bokstavligen. Ingen tror att den nuvarande utbildningspolitiken kan förändras med Pinochet vid makten. Vad lärarnas organisationer strävar efter är att lindra de värsta konsekvenserna. Men det är en ojämn strid.

– Lärarna har sedan 1973 drabbats av en reallönesänkning på sextio procent. Av de 30-40 000 lärarna i Santiago är 7 000 arbetslösa och, understryker Pavez, det är innan de massiva avskedandena har inletts.

Om man kan tala om positiva effekter som dessa beslut har inneburit kan man säga att lärare, elever och föräldrar nu strider gemensamt. Den tidigare splittringen mellan lärarna är som bortblåst, ty hungern och arbetslösheten drabbar alla.

– Men vi kämpar parallellt för demokratin, säger Sofia Colodro, ordförande för AGECH i Santiago. Hon är avskedad sedan ett år liksom hela ledningen för AGECH.

– I dag genomförde vi en stillsam demonstration vid Plaza de Armas . Vi bestämde oss för att inte ropa några slagord utan helt tyst gå och dela ut ett flygblad till folk som satt på bänkarna. Fyra av AGECH:s och kollegiets ledare greps. Det visar att vårt arbete måste sträcka sig längre än enbart protestera mot arbetslösheten, understryker Sofia.

– Men de skrämmer oss inte, säger Pavez. Vi är inte ensamma. Studenterna kommer den 28:e april att utlysa en allmän mobilisering och protest mot regimens utbildningspolitik. De kräver i likhet med oss bara sin rätt. Vi vet att vi för en ojämn kamp men vi har också de politiska partierna och fackföreningsrörelsen bakom oss. Och läraren som ställs på gatan, han har inget att förlora längre.

När jag går ner i tunnelbanan för att ta tåget hem, står det en gammal man och säljer citroner. Om halsen har han hängt en skylt med texten: ”Avskedad lärare - hjälp mig! Min familj svälter”!