CHILE, Motståndet 1986-87, en Antologi: Motståndets Chile 1986-1987 (11): Hos Mapuchefolket i södra Chile: Han svävade mellan liv och död i fyra månader!

Motståndets Chile 1986-1987 (11)

Av Dick Emanuelsson

Hos Mapuchefolket i södra Chile:

Han svävade mellan liv och död i fyra månader!

I DEN ANDRA DELEN AV REPORTAGET hos mapuchefolket i södra Chile deltar vi i ett möte med medlemmarna från flera olika bosättningar som under hela lördagen diskuterar, ibland väldigt högljutt, om situationen och de framtida kampuppgifterna.

Kvinnan är respekterad och jag hade förmånen att intervjua mapucheindianernas ”Machi”, den äldre kvinnan som är mapuchefolkets förbindelselänk med deras Gud. Religionen ses som ett kampverktyg och inte ett ”opium”.

Ett annat möte som satte djupa spår var berättelsen från Fransisca Carmen Marillan, 26 år, mor till sex barn mellan 1-11 år. Hennes svärfar, Huentecona Cevrin blev nästan halverad av en kulsprutelden på morgonen den 11:e september 1986. Francisca sköts i benet.

Men det skrämde inte och skrämmer inte detta kämpande folk i södra Chile.

Tegucigalpa 2020-05-31

Dick E.

PÅ MÖTE HOS

MAPUCHEFOLKET

– Mai Mai, säger de ankommande. Det betyder ”hej” på mapuchespråk. Jag hade förmånen som få andra journalister; att få medverka på ett möte med flera mapuchebosättningar.

Det finns många fördomar och rasistiskt tänkande i Chile mot mapuchefolket. Det är en konsekvens av den spanska kolonialismen som gick ut på att försöka splittra det enda indianfolket i Latinamerika som inte besegrades av spanjorerna. Under fascismen har fördomarna accentuerats.

Men AD-MAPU har inte låtit sig slås ned. Tvärtom har man bjudit in studenter från städerna för att på plats själva ta del av livet för de fattigaste människorna i dagens Chile. Detta har betytt att fördomarna sakta men säkert har minskat.

Fascisterna har gjort allt för att sabotera detta. Militärguvernörerna har förbjudit studentorganisationerna att utföra sina `sommararbeten´. Förra året gick det till och med så långt att man arresterade flera hundra studenter som anklagades för att delta i en ”gerillaskola” i mapucheområdena.

När man ser de ankommande till mötet slås man av att varje person kommer med något slags redskap eller tillhygge i handen.

– Det är deras ”vapen”, säger JOSE SANTOS MILLAO, mapucheindianernas nationelle ordförande, leende.

Jose Santos Millao, ledare för mapuchefolkets organisation AD-MAPU talar på mötet inför flera bosättningarnas medlemmar. FOTO: DICK EMANUELSSON.

VÅRA MEDLEMMAR MÅSTE GÅ långa vägar för att komma till mötet och det händer ofta att de överfalls av karabinjärer eller paramilitära grupper, berättar Santos.

Det som sker i södra Chile är en kamp på liv och död. Sedan spanjorernas ankomst för 500 år sedan har mapuchefolket massakrerats och förföljts. Nu slår de tillbaka och kräver sitt människovärde och sin rätt till jorden. Och de gör det i allians med den chilenska arbetarklassen.

På dagordningen står en rad praktiska frågor. Hela den nationella ledningen är närvarande. Så viktigt anser man mötet vara.

– Vi skall diskutera hur jorden skall brukas, administreras och så vidare. Vi föreslår bland annat att våra kvinnor skall få inrätta en grönsaksavdelning. Vidare har vi att ta ställning till skogsavverkningen, boskapsskötsel och inrättandet av en hantverkarverkstad.

En man tar upp ett tre meter långt rör och börjar blåsa. Det är en Trutruka. Längst ut sitter hornet från en oxe. Mannen blåser i hornet för att skynda på ”eftersläntarna”. Ljudet från hornet förs kilometervis med vinden. Två timmar senare skall mötet börja.

– Vi mapuches har alltid haft ett revolutionärt tålamod, säger Santos småleende.

Ivrigt lyssnande på mötet den soliga lördagen.
FOTO: DICK EMANUELSSON

MÖTET INLEDS. SANTOS FÖRKLARAR min närvaro och blickarna riktas åt mitt håll. Vissa är fyllda med misstänksamhet. Några begär också ordet och uttalar skepsis mot att en utomstående får vara med, eller om det är värt. ”Vi får ju aldrig se vad som skrivs”, säger han.

Jag begär ordet och instämmer i att det finns mycket desinformation. I mitt fall har utlandskommittén för AD-MAPU begärt att jag skall göra en dokumentation som de kan använda i sitt arbete. Dessutom kan Santos bekräfta att jag redan gjort en intervju med honom som publicerades den 26:e mars -86.

Santos nickar och berättar om Sverigeturnén som jag bevakade. Och det var ingen desinformation. Därför har den nationella ledningen föreslagit att jag skall få medverka på den första delen av mötet.

Ordföranden ställer förslaget under proposition. Alla röstar med uppsträckta händer. Ingen emot.

Jag andas ut.

Under mötet ges jag möjlighet att ställa vilka frågor som helst.

FIENDER TILL AD-MAPU har försökt köra in kilar mellan den nationella ledningen som de anklagar vara ledd av det chilenska kommunistpartiet och de vanliga medlemmarna ute i byarna. När den första delen av mötet är klart, lämnar jag platsen för mötet. Under fem timmar diskuterar medlemmarna i Lonkoyan och Hueiko Chico sina interna problem. Trots avståndet på ca 100 meter, hör jag hur rösterna ibland antar åtskilliga decibel. När det avslutas frågar jag Domingo Moileo, kassör om det gått hett till.

– Jovisst, säger han. Men efter beslut finns det bara en linje. Vi är ju anhängare av den demokratiska centralismen, eller hur kamrat? säger han med ett leende.

I FYRA MÅNADER

MELLAN LIV OCH DÖD!

Huentecona Cevrin fick ta emot en komplett kulsprutekärve den 11 september 1986. FOTO: DICK EMANUELSSON

Utsikten är lika svindlande som vacker. Jag har kommit till den plats i Chile där folket har återtagit sin mark, sin rätt och sitt människovärde. Och detta har de gjort under en av den mörkaste perioden i detta folks historia; under Pinochets militärdiktatur.

Men det har kostat. Drygt två månader efter att människorna hade tagit tillbaka 1000 av de 3000 hektar de gör anspråk på anlände tre regementen den 11:e september 1986. Vittnesmålen från de 70 familjerna är skrämmande.

– De kom klockan sju på morgonen. De var tjugo militärer som ställde upp oss mot väggen inne i huset. De frågade: ”var har ni vapnen”? Vi svarade att vi inte hade några vapen. Då sköt de först ovanför huvudet sedan i midjehöjd och därefter mot fötterna.

Fransisca Carmen Marillan med minsta dottern.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

För Fransisca Carmen Marillan, 26 år, mor till sex barn mellan 1-11 år, blev morgonen den 11:e september 1986 en mardröm. Hon sköts i benet av en kulsprutesalva. Tre månader tillbringade hon på sjukhuset i staden Angol. Hon ammade fortfarande sitt minsta barn som vid den tidpunkten var sex månader.

– Min bror och svåger kom och frågade om militären hade tillstånd att göra razzia, fortsätter Fransisca. De började skjuta omedelbart och jag träffades i benet.

– Jag vet inte om det var av smärtan eller skräcken jag svimmade. När jag vaknade pumpade blodet ur benet.

– De uppträdde mycket hotfullt under hela dagen som de uppehöll sig här.

EN SOM RÅKADE VÄRRE ut var Fransiscas svärfar.

Han sköts i magen av ett oräkneligt antal kulor. Kulorna slet upp hela högra sidan och gick ut i ryggen. När jag talade med Huentecona Cevrin hade han just kommit tillbaka från sjukhuset.

– ”Ni har vapen”, skrek de till oss. De enda vapen vi har är våra `suecas´. Det är ni som vapnen, sa jag. ”Nej”, skrek de igen, ”ni har skjutit också”, påstod de och avlossade sina kulsprutor mot oss.

Militären tog med sig verktyg och andra redskap som de fortfarande inte har återlämnat. Och man har inte lämnat mapucheindianerna i fred.

– De har återkommit och provocerat oss, fortsätter Cevrin.

– ”Varför lämnar ni inte tillbaka jorden... vi skall komma tillbaka med mer folk”, har hoten låtit.

Men man kommer inte att lämna tillbaka jorden.

– Aldrig, säger Manuel Reynaldo, son till Cevrin. De fängslade oss ledare för AD-MAPU, sammanlagt tolv kamrater och höll oss arresterade i 30 dagar. Vi fortsätter vår kamp tills all jord är i våra händer, säger Manuel och slutar:

– Vi lider, vi svälter och det enda vi kräver är ett värdigt liv och att gringos återlämnar vår jord. Vi ger oss aldrig, inte ett enda steg tillbaka. De kommer att bli tvungna att skjuta oss, från barnen till de äldsta!

– Det är ni som har vapnen, sa jag till militären. Då sköt de, berättar Huentecona Cevrin. Kulorna slet upp hela högra sidan i magen och gick ut i ryggen.

EN REVOLUTIONÄR GUD?

Mapucheindianernas ”Machi” är förbindelselänken med deras gud. Religionen ses som ett kampverktyg och inte ett ”opium”.

– När jag var 11 år fick jag kallelsen från vår Gud. Vi måste tala och möta de herrar som med sina lagar försöker bemästra oss. Om de med lagarnas hjälp inte kan ge oss rätten att äta, kommer vi med deras lagar att försvinna. Tänk på att också vi är mänskliga varelser precis som ni, så låt oss leva!

– Alla de hemskheter vi upplevt har vi mött med fredliga medel, enbart med ord, med tankar, med deklarationer. Men vi knyter näven och tar upp striden om de inte lyssnar på oss. Och det är vår gud som ger oss det rådet!

Mapucheindianernas ”Machi” (till höger) är förbindelselänken med deras gud.FOTO: DICK EMANUELSSON.

FASCINERAD SITTER JAG och lyssnar på den gamla kvinnan som är mapucheindianernas förbindelselänk med sin gud.

Hur kan någon utomstående förstå det här, allra minst om han är en hedning som skrivaren av de här raderna. Det ligger nära till hands att ironisera om frågan. Men då brister man i respekt. Särskilt mot ett folk som ser sin gud som ett verktyg i kampen för ett värdigare liv.

Carmen Corin talar lågmält på mapuchespråket på mötet. Hon talar om Pinochets lagar som förnedrar hennes folks rättigheter. ”Machi”, som hon kallas av medlemmarna i bosättningen kan liknas vid de ”äldste”. Men hon har inte en diktatorisk funktion. Tvärtom diskuterar mapucheindianerna mycket noggrant alla frågor och fattar sedan enhälligt besluten. Och ett beslut är lag för alla.

– Vår religion är mycket annorlunda än den västerländska. Vår kräver enhet och kamp. Jag har vid mer än ett tillfälle hört vår syster ”Machi” Carmen Corin påtalat att vår Gud sagt att vårt mål är att kämpa för vårt folk, höja vår fana, tillägger en av de närvarande ledarna från de nationella styrelsen på mötet. Han fortsätter:

– Det är mycket betydelsefullt vad hon säger, eftersom hon ger den första signalen för att höja levnadsnivån på denna bosättning och för att återerövra vår jord.

– Jag vill komplettera detta eftersom det existerar förvirring om vår religion. I utbildningen i Chile nedvärderas vår religion systematiskt.

FIENDEN TILL MAPUCHEFOLKET har ideligen påtalat att dessa står splittrade. Men det är något som José Santos Millao starkt bestrider:

– Vi vet att man överallt säger att vårt folk är splittrat. Men vi säger att det är endast propaganda för att utså förvirring eftersom vi befinner oss mitt upp i en hård strid.

– Idag har vi samlats med två bosättningar. Men vi har mer än 1100 bosättningar som skulle kunna ge samma vittnesmål som kamraterna här har gett. Det är endast vår organisation som kan ge vårt folk segern.

– Samtidigt måste man förstå den politiska situationen vi lever i. Vi vet att några bröder har fallit i fällan och inte förstått och bildat parallella organisationer, påhejade av diktaturen. Men efter kort tid har de fallit sönder.

RESPEKT

FÖR KVINNAN

Man slås av den enorma respekten männen visar för kvinnorna i detta macholand. På mötet två dagar innan i Lonkoyan, talade den äldsta kvinnan och hennes ord var lag! Det är hon som är länken mellan mapucheindianernas gud och bosättningen. Det var hon som förmedlade budskapet från guden om att nu var det dags att ta tillbaka jorden från storgodsägaren. Och alla lyssnade andäktigt.

När jag då skall diskutera frågan om kvinnans situation med Lucy och Ana Maria kommer det inte att handla speciellt mycket om själva temat som om rätt till barnen att gå i skolan och AD-MAPU:s organisatoriska struktur.

– Visst finns det särskilda kvinnofrågor, säger de. Vår kongress har tagit flera resolutioner i fråga om hälsovården, utbildningen etc. Och med dessa riktlinjer jobbar vi.

– Det gäller att dra in kvinnorna också i frågor som kultur, hur vi vill förändra vår situation. Och som du såg av mötet i lördags är våra kvinnor aktiva i diskussionen. Vi vill inte bo kvar i det gamla förhållandet med ruckel, jordgolv, ingen el och vatten. Vi vill ha ett värdigt och respektabelt liv med utbildning för våra barn.

– Skolan har blivit en handelsvara. Barnen får inte ens ett kollegieblock eller penna i skolan. Men vi vet att vi inte har annat att vänta av den här regimen, säger de samstämmigt.

MAPUCHEFOLKET HAR ALLTID arbetat enbart för behov. Kvinnorna arbetar mycket med hantverk och textiler. De handvävda, otroligt vackra och tunga ponchosen säljs ute på stan i staden Temuco. Ibland reser de till Santiago. Men där får de akta sig för karabinjärerna som står i maskopi med butiksägarna i centrum. Gatuförsäljarna blir helt enkelt av med sina varor om polisen tar dem. Till och med de blinda gatuförsäljarna misshandlas och får sina varor konfiskerade.

Försäljningen av varorna finansierar bosättningens uppehälle. Allt tillverkas kollektivt och förtjänsterna delas kollektivt. Och kvinnan spelar hela tiden en central roll i produktion och distribution.

När jag går förbi järnvägsstationen i Temuco efter intervjun står en mapuchekvinna och säljer ponchos till turisterna som åker tillbaka till Santiago. De står och vrakar och försöker pruta till allt lägre priser. Kvinnan, tappar till slut tålamodet och går därifrån med orden; ”tror ni att ni kan köpa vår stolthet”?

Maria Lucy Traipe och Ana Maria Llao Llao.

FOTO: DICK EMANUELSSON.

HÄLSOVÅRDEN

EN FÖRNEDRING

Utan el, vatten och sjukvård skapas allvarliga hälsoproblem. I denna situation drabbas människorna av skabb, loppor och allvarliga kariesproblem.

Under Allendetiden var sjukvård en mänsklig rättighet. Idag betalar man för till och med för ett recept och ambulans.

– På landsbygden fanns det tidigare läkarstationer. Idag har regimen stängt dessa.

Maria Lucy Traipe talar av egen erfarenhet. När jag träffade henne första gången i Sverige hade hon precis fött sitt första barn. I två dagar gick hon barfota till sjukhuset. Dagen efter ankomsten födde hon sitt barn. Endast en barnmorska hade undersökt henne innan hon förlöste. Läkare var det inte tal om.

Lucy är vice ordförande i AD-MAPU. Av de nio i ledningen finns det två kvinnor. Efter latinamerikanska mått är det mycket.

– Men vi strävar efter att dra in fler, säger hon då jag träffar henne på organisationens lokaler i Temuco.

– Det är enorma skillnader idag och 1970, säger Lucy. Då tog vi tillbaka mycket jord. Våra bosättningar ökade starkt. På landsbygden skapades ”postas”, polikliniker där barn och gravida undersöktes. Läkarna kom en gång i månaden. Vi gavs förebyggande hälsovård, tekniskt bistånd samt krediter för olika projekt.

– Jag var ledare i Lautaro i ”Landsbygdens livsmedelsbälte”, CAR-kommittén. Som sådan såg vi till att det fanns mat i alla skolor, kläder åt barnen. Kvinnan drogs in i samhällsutvecklingen på ett imponerande sätt. Det var en politik i folkets intresse, säger Lucy med något drömmande i blicken.

DENNA UTVECKLING STOPPADES med statskuppen den 11 september 1973. I dag vägs och mäts de gravida kvinnorna endast. Inga som helst medicinska undersökningar görs.

– Vi hade tidigare den så kallade ”Casa de la Mujer Campesina”, en slags förberedelseklinik för gravida kvinnor som hade lång resväg dit där hon skulle föda. Där kunde hon vila ut och förbereda sig inför förlossningen. Allt detta är borta.

– Tidigare, säger Lucy, fick vi en liter mjölk/grädde per dag för de nyfödda. Idag får vi tre liter per månad. Innan 1973 kontrollerades de nyfödda och modern en gång i månaden av läkaren. Idag var är det var 3:e och det kostar 600 pesos per gång.

– Innan 1973 hade de anställda på `postan´ börjat specialisera sig inom olika områden. I dag stänger man `postan´ och undernäringen bland nyfödda är katastrofal. Om man inte kan ta sig till fots måste man till och med betala ambulansen. Hälsovården är en handelsvara under den här regimen.

De vanligaste sjukdomarna för mapuchefolket på landsbygden är cancer, bronkit och undernäring. Bristen på mjölk förlamar både den fysiska som intellektuella utvecklingen. Det var sällan jag såg ett barn med tindrande- eller med enbart glädje i ögonen.

Där fanns något som sa: ”Varför föddes jag till den här världen som inte ens kan garantera mig ett glas mjölk eller bröd varje dag?”

LÄS MER: