 |
Dolly Cina skrattar åt rubrikerna på lokaltidningen i Arica:
”TERRORISTCELL I SAN JOSE-OMRÅDET - VAPENARSENAL AVSLÖJAD”.
Inne i tidningen är rubrikerna: ”Terroristarsenal upptäckt vid razzia hos FPMR”, ...”Molotovcocktail, ammunition, ideologiskt material och ett fotolaboratorium. Fyra anhållna, BLAND DEM EN UNG SVENSK”!
|
Motståndets
Chile 1986-1987 (6)
DRÖMMEN
OM ATT ÅTERVÄNDA till hemlandet är
stark för de som deltagit i den politiska och sociala kampen men som tvingats i
exil för att undgå att mördas. Till Sverige beräknas omkring 50 000 chilenare
ha anlänt efter den militära statskuppen 1973. Många av dessa återvände också
under de 17 år av militärdiktatur (1973-1990) för att återigen delta i sitt
folks kamp. Det första målet var att störta diktaturen och senare bygga ett
Nytt Chile.
Det var fallet med DOLLY CINA och hennes man som först bosatte sig i
Peru, eftersom de kom från den chilenska gränsstaden Arica men senare flydde
till Frankrike.
I
Arica träffade jag henne i januari 1987, nu tillbaka i Chile igen och denna
gång beskylld för att gömma en hel vapenarsenal för den underjordiska FPMR-milisen.
ÅTERVÄNDE
EFTER TIO ÅR I EXIL OCH FÄNGSLAS IGEN!
Och
en 21-årig svenne som också greps av hemliga politiska polisen och satt fängslad i en vecka.
Kvinnan framför mig såg absolut inte ut
som den jag hade föreställt mig. Kvinnorna i exil kommer oftast från de högre
samhällsklasserna med möjligheter och kontakter att betala en dyr utresa,
särskilt till Europa.
Men denna kvinna var en typisk
representant för de så kallade `poblaciones´, det vill säga en invånare i de
fattiga arbetarområdena, kända för sina röda traditioner av kamp och
konfrontation med de väpnade styrkorna.
Människorna i dessa områden lider brist
på allt det nödvändiga som livet kräver. Deras kroppsgestalt och viss mån
utseende skiljer sig därför oftast från de högre samhällsklasserna. Ganska
logiskt med tanke på den socioekonomiska situationen för fattiga, respektive
rika i samhället. Kvinnan på andra sidan bordet var en `pobladora´, och en
stolt sådan.
– Min man fängslades vid militärkuppen
men släpptes efter ett tag. Vi var ständigt hotade och tvingades därför lämna
Chile. Vi styrde kosan till Peru, som ligger bara 25 km från Arica (men 203 mil
till huvudstaden Santiago de Chile). Efter tre år i Peru bodde vi sju år i
Frankrike.
DOLLY
CINA VAR INTE särskilt
aktiv eller politiskt medveten vid kuppen, även om hon sympatiserade med
folkregeringen Allende. Hennes uppgifter var mest koncentrerade i områdets
husmodersförening som fyllde vissa sociala uppgifter. Exilen kom att betyda en
hel del för Dollys ökade medvetenhet.
– I Frankrike läste vi och såg filmer
om statskuppen och orsakerna till den. Våra barn studerade och gick ur
gymnasiet då vi plötsligt fick tillstånd att återvända. Tidigare stod vi på den
”svarta listan”, uppger hon.
Den ”svarta listan” betydde att tjänstemännen
på ambassaderna stämplades passet med ett ”L”, vilket betydde att vederbörande
inte hade inresetillstånd, till sig eget land. Och i januari 1984 kom familjen
Cina tillbaka till Arica med en månadslön på fickan. Ingen i familjen hade något
jobb. Bättre framtidsutsikter kunde man vänta sig.
Vad gör man i ett sådant läge, man
måste ju leva? Dolly:
– Vi började sälja sötsaker, bullar och
piroger på gatorna. Arbetslösheten är fruktansvärd, särskilt för dem som levt i
exil.
 |
| Den halvmilitära polisen griper en demonstrant i Chile. FOTO: DICK E. |
UNDER
ETT STORT FÖRSTAMAJMÖTE i Arica 1986
attackerade karabinjärerna folk som samlats utanför en kyrka. Dollys man gick
fram till karabinjärerna och sa lugnt att det var fullständigt onödigt att
skjuta tårgas på folk. Han greps och anklagades för att vara organisatör,
uppviglare och agitator.
– Mötet antog en våldsam karaktär. Folk
började kasta sten, det enda vapen folk har och resa brinnande barrikader.
Karabinjärerna svarade med att avfyra tårgasgranater och angripa folk våldsamt,
fortsätter Dolly, och kommer därefter in på ett tema av allvarligare karaktär:
– Den 23:e mars hade en svensk kille
kommit för att hälsa på vår dotter. Till saken hör att jag har en syster i
Göteborg och där hade de lärt känna varandra, säger Dolly och fortsätter:
– Den 31:a maj kom en grupp civilklädda
män och identifierade sig som ”OS/7”, en grupp som verkar inom narkotikapolisen.
De hade myndigheternas tillstånd att göra en husundersökning. Jag släppte in
dem.
Från den tidpunkten började sju dagar
av ett litet helvete för Dolly och hennes familj. Men inte bara för dem. Denne
svenske kille skulle komma att upptäcka, att myndigheterna i en stat styrd av
fascister i praktiken kan föra fram vilka otroliga lögner som helst.
– De hittade några flygblad och tomma
tårgasgranathylsor som vi hade samlat ihop efter l:a maj. Det räckte för att
arrestera oss allihop, inklusive Anders (den svenske killen).
NYHETEN
SPRED SIG SOM en
löpeld. Och när säkerhetspoliserna kom tillbaka några timmar senare fann de att
Dollys grannar hade kommit för att bevaka huset. Och det var nog tur det.
– De hade tagit med sig fyra lådor av
sprängämnen, ammunition och kulsprutor. Syftet var klart; placera ut arsenalen,
kalla på pressen och därefter anklaga oss för ”terroristverksamhet”. Det
internationella inslaget i form av Anders skulle också underlätta skådespelet.
Kedjan Frankrike-Sverige, där två socialdemokratiska regeringar regerade (som militärjuntan
betecknar som mer eller mindre kommunistiska, reds anm.) skulle vara
ytterligare ett argument.
– Men, fortsätter Dolly småleende, mina
grannar slog tillbaka med ett saldo av tre sårade. Förmodligen hade vi
fortfarande varit fängslade om inte solidariteten från grannarna, kyrkan och
den svenska ambassaden hade reagerat så snabbt. En kvinna från ambassaden i
Santiago kom till Arica och efter sju dagar släpptes vi.
DEN
21-ÅRIGE SVENSKEN SOM knappt talade ett ord spanska innan han fängslades, led
svårt av astma.
Dolly:
– Min man som hade varit fängslad i en
månad informerade åklagaren att pojken behövde medicin varje dag. Annars skulle
det uppstå fara för hans liv. Och Anders led verkligen. Han åt inte maten för
den var miserabel. Naturbehoven var man tvungen att göra på morgonen. Cellerna
var och är, understryker Dolly, fulla av råttor, kryp och ohyra. En säck
fungerar som säng.
– Anders var inte särskilt oroad när de
förde bort honom. Kanske tänkte han att han snabbt skulle släppas fri eller att
standarden skulle motsvara de svenska fängelserna, säger Dolly småskrattande
och frågar om det är sant att fångarna har färg-TV på fängelserna i Sverige
Men chilenska fängelser motsvarar de
skräckskildringar vi har sett på film. Det fick Anders erfara.
När fascisterna inte lyckades montera
upp sin show med vapen och bomber tog de familjens fotoutrustning som
inteckning för ”terroristverksamhet” i den Patriotiska
Fronten Manuel Rodriguez (FPMR):s tjänst. Framsidan på lokaltidningen La
Estrella de Arica hade flera bilder av vår enkla fotoutrustning.
Framkallningsdosor för negativ&rullen förvandlades i bildtexten till
”molotovcocktails”. Snören och vattenslangen blev ”sprängstubin”. Till och med
för en amatörfotograf är bilden verkligen ett dråpligt ”bevis”.
– Men de kunde inte bli hållbara bevis
mot oss, säger Dolly. De tvingades släppa oss. Min man släpptes mot borgen
medan min äldste son hölls kvar i tre månader. Eftersom vi befinner oss så nära
gränsen till Peru, var det säkrare att lämna landet för honom än att något
skulle hända honom. Ty han anklagades för att vara ”Chef för FPMR:s väpnade gren i Arica”. Och det är det farligaste
man kan anklagas för i dagens Chile.
DOLLY
ÄR NATURLIGTVIS bitter men saknar inte humor. Hon är en kvinna med glimten i
ögat.
– En rolig händelse inträffade när
representanten för Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna besökte
fängelset. Han ville att Anders skulle underteckna en fullmakt för att skaffa
en advokat till honom.
– ”Jag undertecknar inte något”, skrek Anders.
– Skriv på, sa min dotter som talar
engelska. Det är en kamrat från kommissionen för de mänskliga rättigheterna, sa
hon.
– ”I Chile existerar inga mänskliga
rättigheter”, ropade han tillbaka.
– Till slut skrev han ändå på när han insåg
vad det handlade om.
DOLLYS
MAN ANKLAGAS av
myndigheterna för ”våld mot polisen”. Det är naturligtvis en absurd anklagelse
från en våldsapparat som är specialister på just våld. Och häri ligger dilemmat
för många chilenare i exil som vill återvända för att delta i kampen mot
tyrannin; risken att återigen uppleva ett 11:e september 1973 och med alla
fasor detta innebär.
Men Dolly, fattig, förnedrad av
myndigheterna men med en värdighet och stolthet som få, är ändå bestämd i sin
uppfattning.
– Trots den rådande situationen, som vi
vet kommer att förändras en dag, vill jag ändå uppmana alla chilenare i exil
att återvända för Chile behöver dem i kampen!
– Men de bör vara ordentligt förberedda
ekonomiskt, psykologiskt och ta chansen att låta sig och sina barn studera och
utbilda sig innan de återvänder. De får inte känna sig nedstämda eller bli
rädda för risken att bli utsatta för Pinochets hejdukar. Den risken löper de i
exil också.
Trots misären vi lever i känner jag mig
lycklig av vara tillbaka i solen som alltid lyser här i norra Chile, vid havet
och hos mitt folk. Och framtiden, den tillhör oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.