Chile-Sverige-Chile och fängslad, igen! SÄKERHETSPOLISEN INJEKTERADE PATRICIA FÖR ATT ”TALA” (5)

Tortyren i de chilenska fängelserna är väl dokumenterade genom tusentals vittnen med egna erfarenheter av tortyren.

Motståndets Chile 1986-1987 (5)

Chile-Sverige-Chile och fängslad, igen.

SÄKERHETSPOLISEN INJEKTERADE PATRICIA FÖR ATT ”TALA”

Av Dick Emanuelsson

I snart fyra år har Patricia Roy suttit i San Miguels kvinnofängelse. Hon har injekterats med droger och utsatts för psykisk tortyr. I dag befinner hon sig i ett tillstånd av autism, det vill säga, hon sluter sig inne som nyfödda autistiska barn. Hennes liv är i fara! säger hennes föräldrar.

– När militären kom fördes alla ut på gården. Där fick de sträcka upp händerna mot muren. Eftersom flera av läkarna hade hållit på och operera stod de där med blodiga händer mot muren. Därefter fick de lägga sig ned på marken. Soldaterna trampade på kropparna. Flera sköts direkt på platsen.

– Patricia såg allt detta. Tillsammans med minnesbilderna av sin president Allende i lågorna i det bombade Monedapalatset, trasades hennes nerver sönder. Som om detta inte var nog, greps hennes syster Roxana och hennes man. Patricia var i fara. Hon bestämde sig för att fly. Destinationen blev Sverige.

ORDEN KOMMER FRÅN hennes far, René Roi. Han arbetade på samma plats som Patricia vid militärkuppen 11:e september 1973.

Efter detta datum började en mardrömslik tillvaro för Patricia.

René och Lina Roi, föräldrar till Patricia Roy.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

Liksom många av hennes landsmän upplevde hon i drömmen många av de hemskheter som en militär statskupp innebär. En del klarar påfrestningarna. Andra inte. Patricia tillhörde dem som inte gjorde det.

Under tiden i Sverige fick hon en gång i veckan behandling på S:t Görans psykiatriska avdelning. Hon hade tappat håret som en konsekvens av de ständiga mardrömmarna. I en av sina många dikter hon skrivit i kvinnofängelset San Miguel i Santiago, beskriver hon just mötet med Salvador Allende. En gång träffade hon honom på nionde våningen i ett hus. I nästa ögonblick ser hon honom uppslukas av lågorna när militären bombar La Moneda.

– När `Patty´ var i Sverige fick hon all slags hjälp. ”Mamma”, skrev hon, ”Sverige är det bästa landet i Europa”.

Hennes mor, Lina Roi, har svårt för att hålla tillbaka tårarna, men fortsätter:

– Behandlingen gjorde henne verkligen gott. Hon repade sig ordentligt och bestämde sig för att komma tillbaka till Chile i slutet av 1982.

Det var ett annat Chile hon mötte. Borta var de stora sociala reformerna, halvlitern mjölk åt de fattiga barnen, den billiga maten och kläderna. Istället bevittnade hon ett Chile där massarbetslöshet och total exploatering av den stora massan chilenare existerade bredvid en obeskrivlig rik överklass. Samtidigt fanns den hemliga politiska säkerhetspolisen ständigt närvarande och grep alla som vågade säga ifrån. Patricia började engagera sig den sociala kampen.

PÅ KVÄLLEN DEN 2:a juli 1984 fick hon ett telefonsamtal. Hon befann sig i föräldrarnas hus. Det regnade kraftigt ute. Hon sa att hon skulle besöka en god vän. De försökte avråda henne för vädrets skull men hon insisterade i att träffa vännen. Två dagar senare fick de beskedet att hon fängslats av säkerhetspolisen.

– Det knöt sig i magen, säger modern. I fem dagar hölls hon isolerad hos CNI (DINA:s efterträdare). Efter sju dagar fick hennes son tillstånd att besöka henne. Hon kände inte igen honom. Det skulle ta hela tre månader innan Patricia överhuvudtaget skulle känna igen någon av sin familj!

I en rapport som ”La Vicaria de Solidaridad”, katolska kyrkans hjälporganisation för de politiska fångarna har skrivit över den 45-åriga trebarnsmamman, saxar vi följande:

”Hon fördes till en hemlig plats där hon torterades. Hon injekterades till en början. Under två dagar utsattes hon framför allt av psykisk tortyr som kombinerades med droger. Hon tilläts inte sova under fem dagar”.

Rapporten fortsätter:

”Enligt vår diagnostiska iakttagelse (…) hade de (CNI, reds anm.) haft henne instängd i ett rum, omgiven av TV-apparater där en TV-kommentator i dramatiska ordalag hade beskrivit hur hennes söner höll på att dödas i en sammanstötning med CNI”.

Först i januari 1985 kunde Patricia själv beskriva i något diffusa ordalag vad som hade hänt under tortyren med CNI:

”De satte en bindel över ögonen. Hos CNI kändes det som jag var två personer. En inne i mig och en som svarade på deras frågor. Men samtidigt som om vi vore en enda person. Mer och mer ökade min distans från verkligheten. Jag vet inte om det var på grund av drogerna. (…) Jag vaknade i mörkret och såg en explosion av färger, vita ansikten på svart botten. . .”

PATRICIA BLEV EFTER DETTA samtal psykiskt sämre. Eduardo Pérez, psykiatrisk läkare som känt Patricia sedan 1968, skrev redan den 5:e oktober 1984 ett utlåtande över hennes hälsotillstånd. Där vädjade han till myndigheterna att förflytta henne till en psykiatrisk avdelning. Denna vädjan upprepade han den 27:e januari 1986.

Men Patricia hålls fortfarande fången i San Miguels kvinnofängelse. Och enligt Pérez har hennes psykiska tillstånd kraftigt förvärrats. Patricia lider bland annat av ett ”autistiskt tillstånd”. Han menar att hennes fall är så upprörande att det borde bli föremål för granskning i Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna.

Någon större hjälp av advokaten Alfredo Montesino Andrade, har Patricia eller hennes föräldrar inte fått. När jag träffade honom för att ta del av dokument och höra hans version, blev han märkbart nervös och irriterad. Det visade sig att han inte hade besökt sin klient i fängelset på mer än åtta månader. Vidare radade han upp en massa ursäkter för att arrangera ett besök för mig i fängelset.

På CODEPU, Kommittén för Folkets Rättigheter var man lika förundrad över advokatens agerande. Man oroas samtidigt över det faktum att andra politiska fångar kan råka illa ut eftersom Patricia inte är medveten om sina handlingar. Varje papper om CNI lägger fram, skriver hon på.

Anhöriga i Föreningen för de Anhöriga till de Avrättade av militärdiktatureni Chile demonstrerar den 11 september 2013 i Chile, 40 år efter den militära statskuppen. FOTO: DICK EMANUELSSON.

NÄR JAG TRÄFFAR Lina och René några dagar senare har de bestämt sig för att byta advokat. De har också insett att det inte längre går att ställa sitt hopp till Pinochets ”rättvisa”.

– Det enda vi vill är att Patricia kommer därifrån. Hon har tappat håret och gått ner kraftigt i vikt. Som autistiskt fall, sluter hon sig inne och träffar inte de andra politiska fångarna. Hennes familj är sönderslagen och har splittrats över flera länder i Europa. Jag hade ställt mitt hopp till rättvisan, till advokaten. Nu återstår bara den internationella opinionen. Hjälp Patricia, slutar Lina Roi!

Februari 1987

2 juli 1984, förräderiets dag

Jag försvann en natt

strax innan soluppgången

oundvikligen.

Ditt namn och andras namn

dök upp i ett ljust klart slut

som tände känslor.

Natten kom på efterkälke,

utan återvändo...

Hon som älskade tre gånger i tystnad

dog i soluppgången

i de mörkaste skuggor

och hon la taggtråd

i gatukorsningarna.

Under dessa dagar

har jordens alla orkaner och strömmar

träffats i dödens djup i detta

outgrundliga djup av mitt jag

Ännu kan jag inte tala med munnen.

Min skenande fantasi skapande dig

denna natt för att göra mig sällskap

Där i min tystnad, frös ditt namn till is

och tusentals andra namn och mörkrets

täckmantel skyddade mitt ansikte och mitt inre.

Ljuset försvann långsamt ur mitt liv

och jag svävade mellan skuggorna.

Ett tydligt slut av smärta i mitt hjärta

och jag dök ner i virveln

i mittpunkten. . . av den

i det svarta ögat hos livets orkan där uppe

på vågtoppen i hettans utbrott i glömskans vattenfall.

Denna natt dog jag.

Jag varken finns eller är.

Jag är en subtil del

som förmörkar minnen.

Patricia Roi i San Miguels kvinnofängelse

Översättning: Arthuro Barreira