 |
| "Vi måste rädda hans liv", med anspelning på den fruktansvärda tortyr Victor Diaz utsattes för. |
Motståndets
Chile 1986-1987 (8)
Bakhållet mot “Chiles Hitler” och en spektakulär
flykt från högriskfängelset
AV
DICK EMANUELSSON
Många av de som bara var barn eller tonåringar när den fascistiska
statskuppen ägde rum 1973, kom att markeras för livet av djupa sår men många
gånger med en politisk medvetenhet. Men denna väcktes och utvecklades först när
hatet förvandlades och kanaliserades till en organiserad politisk kamp mot
diktaturen som de underjordiska partierna och rörelserna erbjöd dessa ungdomar,
i teori och praktik.
Så blev fallet med VICTOR
DIAZ CARO, son till Victor Diaz
Lopez, vice generalsekreterare i det chilenska kommunistpartiet som greps
och försvann i händerna på diktaturen.
1983, då det väpnade miliskommandot FPMR (Frente Patriotico Manuel Rodriguez) bildades på initiativ av
kommunistpartiet, anslöt sig Victor. Han var då en ledargestalt inom
studentrörelsen i Santiago och tvekade inte att delta i bakhållet mot diktatorn
den 7 september 1986. Den subjektiva faktorn för ett uppror med massdeltagande mognade
allt mer och kommunistpartiet ställde parollen; ”REBELION POPULAR”!, folkligt uppror följt av ”Con la Razon y la
Fuerza”, Med förnuftet och Kraften”.
Den bygger på texten i skölden i Chiles flagga som bär texten; ”Con la Razon o la Fuerza”, vilket är en
kvalitativ skillnad för upprorsparollen som talar om en kombination av BÅDE ”Förnuft
som Kraft & Styrka” medan den borgerliga chilenska statens text
talar om ”Förnuft ELLER Styrka/Kraft”!
Bakhållet mot Pinochet denna dag kostade fem livvakter livet medan
25 skottskadades av granatsplitter och kulor. Victor var en av skyttarna med
granatgevär. Den pansarbrytande raketen mot Pinochets bil avlossades alltför
nära varför missilen bara studsade. Aktionen misslyckades med att eliminera
diktatorn men visade att Diktator inte var oantastlig och attacken påskyndade
processen med diktaturens sönderfall.
En dryg månad senare greps Victor i en park i Santiago och han
fördes till högriskfängelset i Santiago. Flera av hans gripna kamrater dömdes
till döden av militärdomstolen.
Men den 29 januari 1990, klockan slog 19.30, bara sex veckor INNAN
Pinochet överlämnade den politiska makten till en civil samlingsregering, ledd
av kristdemokraten Patricio Aylwin inleddes från fängelsets 8:e Avdelning den
mest spektakulära flykten i Chiles historia via en 60 meter lång tunnel som
bara var 40-50 centimeter bred. Den hade grävts under 18 månader i
tvåtimmarspass dygnet runt med revolutionärt tålamod.
”BYGGNADSVERKET” sträckte sig från fängelset, under avenyn ”Avenida
Balmaceda”, under floden Rio
Mapocho och utmynnade vid tunnelbanestationen ”Ferrocarriles”.
Över 50 ton jord hade grävts ut och gömts inne i fängelset. Tjugofyra politiska
fångar nådde friheten efter de 60 meterna.
 |
| "MASSIV FLYKT av de som deltog i vapenarsenalen och attentatet mot Pinochet", förkunnar den regeringstrogna kvällstidningen La Segunda på sin framsida. |
Väl uppe och ute i friheten väntade en buss som transporterade
dessa chilenska frihetskämpar till hemliga gömställen runt om i Santiago,
organiserat av FPMR.
Men ytterligare 25 politiska fångar från andra vänsterpartier,
så som socialistpartiet och MIR lyckades fly via denna tunnel, bara några
timmar efter den första kontingenten hade flytt. Bara nio av de totalt 49
politiska fångarna blev infångade av militären eller karabinjärerna som först
vid 3-tiden på natten upptäckte flykten.
Men Victor Diaz var inte bland de nio, han har
sedan den dagen gått under jorden och inte setts eller hörts av sedan dess. Diktaturen
och den chilenska högern, med dess sensationsmedier, påstod att han lever i
lugn och ro i Kuba. Och vem vet, det kanske är sant. Det kanske också är så,
att han, som i Cesar Bunsters fall, logistikchefen för bakhållet mot Pinochet,
lever under annat namn i dagens Chile. Bunster levde i 17 år under sin avlidna
brors namn, en bror som för övrigt levde tiden efter militärkuppen i Sverige.
Men var Victor finns, besvarar inte det här
kapitlet som handlade om Victor Diaz och när han greps under den ”sårade” militärdiktaturens
sista år.
Dick
Emanuelsson
Tegucigalpa 2020-05-28
Tegucigalpa 2020-05-28
”FRIHET
FÖR VICTOR DIAZ”!
– Han tyckte om att arbeta på
sommarlovet. ”Jag skall köpa blommor till dig från min första avlöning”, sa han
till mig.
– Han älskade sin far och följde ofta
med honom när han var ute i landet och talade. Efter att hans far försvann 1976
åkte han runt i alla koncentrationsläger och bårhus och letade efter honom. På
morgonen den 22:a oktober, när vi vaknade sade jag till mina döttrar: ”Idag,
exakt för 39 år sedan (1947, reds anm.) greps er far och fördes till
koncentrationslägret Pisagua”. Samma datum, den 22:a oktober 1986, greps min
son Victor Diaz Caro av säkerhetspolisen, CNI.
 |
| Victor med sin far under en sommar. |
– Efter tre dagar hos CNI, under
ohygglig tortyr, beslöt Victor att ta sitt liv. Han skar av sina vener i
handlederna. Han ville hellre dö än att tjalla på sina kamrater eller göra
falska erkännanden.
– Perspektiven, dem vill jag inte tänka
på. Victor kan mista livet. Därför måste vi kämpa för att rädda livet på honom!
Celinisa Caro är märkt av livet. Att
intervjua en sådan människa är inte lätt. Journalister skall inte blanda ihop
känslor med arbetet, sägs det. Men om man har levt med det chilenska dramat i
över 13 år och på plats och ställe tagit del av massor av vittnesmål och själv
sett brutaliteten i fascisternas aktioner, ja då är det omöjligt att inte
blanda ihop känslor med det arbete man har att göra. Därför är det omöjligt att
inte känna en enorm vrede över hur djävligt livet kan te sig för vissa människor.
Celinisa som förlorade sin man 1976, och som nu riskerar att mista sin son,
tillhör denna kategori.
I över 20 år har familjen Diaz bott i
arbetarområdet San Joaquin i Santiago. Alla känner dem i detta röda område. När
jag letade mig fram till huset frågade jag en grabb i 20-årsåldern om adressen
eftersom jag inte hittade husnumret.
– Vad skall du göra där, frågade han
mig misstänksamt?
– En intervju, sa jag.
– Har du talat med Señora Caro då,
frågade han igen?
– Jodå, vi har avtalat per telefon. Jag
känner henne sedan en tidigare intervju, svarade jag.
– För här springer massa fascister och
snokar. Därför måste vi vara försiktiga, säger han till mig när Celinisa Caro
ler igenkännande mot mig och öppnar den låsta järngrinden.
– Hur mår Victor, frågar ynglingen?
Alla i kvarteret är oroliga.
– Bättre, svarar Celinisa. Snart kan ni
komma och hälsa på honom.
Så
går vi då in och jag blir genast bjuden på kaffe.
– Ursäkta oordningen. Men jag har så
ont i mitt högerben och flickorna jobbar ju dygnet runt i kampanjen för Victor
och de andra politiska fångarna.
Och därmed har vi kommit in på vårt
tema.
 |
| Celinisa Caro de Lopez, Victors mor med porträttet av hennes försvunne man med Victor. FOTO: DICK EMANUELSON |
– Victor greps i Parque O´Higgins den
22:a oktober. Plötsligt kände han ett vapen i bakhuvudet. ”Du är Victor Diaz”,
sa de. ”Och ni är dom som mördade min far”, svarade Victor säkerhetsagenterna.
– I tre dagar hölls han fången hos CNI.
Han har fått utstå elchocker, blivit upphängd med händerna i knävecken och med
huvudet neråt. Det har tagit honom hårt. För första gången har han fått gråa
hår.
Victor fördes till de fruktade 2:a
militära åklagarmyndigheterna i Santiago. Den militäre åklagaren är Fernando
Torres som också är ansvarig för fallet med den så kallade ”Vapenarsenalen i
norr”, samt mordet på en karabinjär i april förra året. Denne Torres har gjort
sig känd för att hänsynslöst gripa oskyldiga, låta CNI tortera dem, förpassa
dem till isoleringscell under månader för att mjuka upp dem fysiskt och
psykiskt. Därefter låter han dem ”erkänna” sitt brott.
– De fick inte ur Victor någonting. Det
gjorde dem förmodligen ursinniga. Efter tre dagar skar Victor av sig sina
vener. Han tappade ofantligt mycket blod innan det upptäcktes. Som om detta
inte vore nog, placerades han i en mörk isoleringscell under 30 dagar.
– Det första besöket, säger Celinisa,
gjorde både honom och oss gott.
– Efter 34 dagar fick vi hans
smutskläder. I hela 34 dagar hade han tvingats ha samma kläder som när han
greps, säger Victoria Diaz, 26 år och syster till Victor. Hon arbetar liksom
sin syster Viviana Diaz i Organisationen
för de Fängslade och Försvunna Politiska Fångarna sedan hennes far
”försvann” 1976.
– Jag fann min mor helt nedbruten när
jag kom hem den 23:e oktober. Det enda jag frågade var: ”lever han”? Minnena
från min fars försvinnande sitter så djupt.
– Samma kväll kl. 21.30 kom
säkerhetspolisen och gjorde razzia. De var ursinniga eftersom de hade tagit fel
på adressen. De hade varit i ett annat hus där de hade förstört mycket. Och när
de hade frågat folk i kvarteret efter oss, hade de bara svarat att de själva
inte bodde där. Solidariteteten hos folk är enorm, berättar Victoria.
 |
| En hyllning i muralmålningen till FPMR i stadsdelen La Victoria. FOTO: DICK E. |
– CNI vände upp och ner på allting.
”Er son har varit i Kuba”, påstod de.
– Nej, sa jag. Men han har varit i
många andra länder.
Det är inte bara den manliga delen av
familjen som har trakasserats. När Viviana skulle flyga till en konferens i
Venezuela hämtades hon av CNI-agenter innan planet hann lyfta. Hon förhördes av
samma militär som kom till deras hus och frågade efter hennes far vid
militärkuppen 1973.
– Jag tvingade mig in i CNI:s kontor och
sa till agenten att ”ni kidnappade min man 1976, men min dotter skall ni inte
ta”! Det var i slutet av 1985.
Celinisas ögon fylls av tårar när vi återvänder
till vårt tema.
– Victor älskade att följa med sin
pappa runt om i landet på möten, på valturnéer och för fackföreningen. När hans
far försvann 1976 var Victor 16 år. Han reste överallt och letade efter honom.
På bårhusen, på koncentrationslägren, på sjukhusen och hos Röda Korset, säger
Celinisa och tillägger:
– När vi kom tillbaka till Röda Korset
efter att Victor gripits för att begära hjälp, kände kvinnan från 1976 igen
oss. Skillnaden var bara den, att 1976 hade jag min son med mig. Denna gång
hade jag Victors son som är två år.
– 1976, det var tiden då så många bara
”försvann”. Ibland hela familjer. Grannarna berättade för oss att det hade
kommit folk med foton och frågat efter Victor. Därför ansågs det säkrast att
han lämnade landet.
Kvar blev alltså kvinnorna i familjen
Diaz. De fortsatte kampen för att få klarhet i sin fars öde. Samtidigt for
Victor till Geneve och vittnade i kommissionen för de mänskliga rättigheterna
om sin fars försvinnande. Regimen utnyttjade detta på ett häpnadsväckande sätt.
Den chilenske FN-ambassadören Sergio Diet; sa i » chilensk press att ”Victor
Diaz hade talat i FN. Han var alltså inte försvunnen!”
–
Men som du vet heter alltid den äldste sonen samma som fadern men han har å
andra sidan också moderns efternamn säger Celinisa.
1980 kom Victor tillbaka till Chile.
Han började studera i Valdivia där han blev den bästa eleven. Ett år senare kom
han till Santiago där han valdes till ordförande i konstfakulteten på det
Chilenska Universitetet (Universidad de Chile). Vid en konflikt med
myndigheterna på det katolska universitetet, vädjade eleverna om solidaritet.
Victor talade för detta och eleverna ställde upp. Följden blev att rektorn, som
var militär och utsedd av dessa, sparkade ut Victor. Efter ett år erbjöds han
dock platsen igen. Återigen lyftes han upp av eleverna till ledningen av
studentrörelsen.
 |
| En politisk-militär propagandaaktion av FPMR i en av Santiagos fattigområden. "Anslutningen var så stor av ungdomar att vi inte hade vapen att förse alla med", sa Cesar Bunster, logistikchef för bakhållet mot Pinochet i en intervju 2013. |
–
Victor är en typisk ledargestalt, berättar Celinisa. Till och med i fängelset
har de politiska fångarna utsett honom till att föra deras talan.
Vad anser Celinisa, som för övrigt
kommer från en djupt katolsk familj som kraftigt motsatte sig att hon gifte sig
med en ledande kommunist, om sonens delaktighet i bakhållet mot Pinochet (den 7
september 1986)?
– Om han har deltagit eller inte så är
han oskyldig. Det är det system vi lever under som bär skulden.
Det är ingen tvekan om att Victors
situation är svår. Han har tagit på sig ansvaret för bakhållet tillsammans med
fyra andra kamrater och var och är beredd att ta de yttersta konsekvenserna för
sitt handlande.
Under reportageturnén i Chile besökte jag
ett otal så kallade `poblaciones´. Och det råder ingen som helst tvekan om var
sympatierna ligger där. I områden som La Victoria, La Bandera och Yungay defilerade
ungdomar från 10 år och uppåt med trägevär och FPMR:s färger och symboler.
Deras främsta paroll var just Frihet för Victor Diaz och de andra fängslade.
Detta kan man också se på den mängd av vackra muralmålningar som finns målade
på väggarna i Santiago.
– Jag känner stor tacksamhet mot
Sverige. Det var det första land som gav asyl åt Victor när han lämnade Chile.
Nu gäller det att rädda livet på min son. Den internationella solidariteten har
tidigare kunnat förmå regimen att göra eftergifter, säger Celinisa Caro när hon
lämnar mig vid sin grind. Kampen för ett demokratiskt Chile har kostat hennes
familj en av de två männen. Pinochet vill ta i från henne den andre.
Jag känner mig omtumlad när jag kommer
ut på gatan. Och när jag vänder blicken mot huset mittemot ser jag bokstäverna
längs hela husgaveln: ¡”LIBERTAD PARA
VICTOR DIAZ”!
Motståndets Chile 1986-1987 (10)
Av
Dick Emanuelsson
Mapuchefolket
återtar sin jord men möts av kulspruteeld
DEN
HISTORISKA RÄTTEN för mapuchebefolkningen
i södra Chile har pågått ända sedan den spanska kolonialismen erövrade större
delen av vad som skulle bli Republiken Chile. Men det fanns regioner som
spanjorerna aldrig lyckades ta en total kontroll och de löd under
mapucheindianerna.
När jag anlände till staden Temuco, i södra
Chile som är ett centrum för mapuchefolket är optimismen och kampandan hög. Fyra
månader innan hade Pinochets bilkortege utsatts för ett väpnat bakhåll som
skakade diktatorn och regimen. Även mapucheindianerna anklagas av godsägare och
militärregimen för att förfoga över miliskommandon i sin historiska kamp för
att ta tillbaka den jord, skog och floder som detta ursprungsfolk får sin
utkomst ifrån.
Med organisationen AD-MAPU:s ordförande JOSE SANTOS MILLAO och sju andra
mapucheledare är vi på väg till ett antal bosättningar där kampen har stått och
står som hårdast.
MAPUCHEFOLKET
ÅTERTAR SIN JORD!
– Vi skall slåss för jorden om jag så
skall dö. Den tyranniske hunden måste skjutas bort! Om inte kristdemokraterna hade förrått folket
hade Allende aldrig störtats.
Det säger den gamle mannen med en
outgrundlig vrede.
Den 15:e november förra året kom hundra
karabinjärer, beväpnade med kulsprutor och ville ”diskutera” med mapucheindianerna
i regionen Lumaco, i södra Chile i det som är mapuchefolkets vagga.
– Men sanningen är den att de ville
splittra oss. Var och en skulle bruka sin egen jord, sa de. Men den gubben gick
vi inte på.
Den
76-årige mannen kisar med ögonen och har något illmarigt i blicken.
– Är ni hungriga, frågar han?
Jose Santos Millao, ordförande för mapucheindianernas
organisation, svarar ja och den gamle mannen går bort mot en skock hönor. Han väljer
ut den bästa och med en svingande rörelse ett halvt varv går hönan över till de
sälla jaktmarkerna.
En trekvart senare serverar hans fru en
underbar soppa. Men köttet i hönan har ungefär samma legering som stålet i en
modern pansarvagn.
– Ursäkta om hönan är lite hård. Men
det gäller ju att spara tid, säger den gamle och kisar mot solen som värmer
liksom soppan.
Medlemmarna i Llo Lols bosättning har
kämpat mot fascismen och landägarna under lång tid. Myndigheterna har försökt
att splittra dem för att senare lämna över jorden till storgodsägarna. Det har
kommit till sammanstötningar där åtta av dess medlemmar och många karabinjärer
har sårats. När man inte kan locka mapuchefolket att skriva på krediter,
pension med mera sätter man in de väpnade styrkorna.
– Jag vill inte ha krediter. Jag vill
att de lämnar våra marker i fred, säger den gamle vredgat. Och vi skall slåss
för jorden om jag så skall dö på kuppen.
VI
SITTER OCH ÄTER under hans veranda. Det är obeskrivligt vackert men samtidigt
bland det fattigaste jag sett under tre reportageresor i Chile. Det finns ingen
el. Vattnet tar man upp ur ett hål tjugo meter från boningshuset. Barnen går klädda
i paltor, barfota och lider av kronisk bronkit. Förmodligen har de alla skabb,
loppor samt svåra kariesskador. Den romantiska föreställningen om att indianer
lever i samklang med naturen, att de trivs utan det civiliserade samhällets
bekvämligheter, har inte något som helst med verkligheten att göra.
För
de gamle mannen som en dag tänkte åka till Santiago, men som drack upp
respengarna i Nueva Imperial, den lilla staden 20 km längre bort, handlar det i
första hand om rätten till jorden. Jorden vill han i likhet med alla
mapucheindianer bruka kollektivt. Det är en livsnödvändighet för mapuchefolket.
Det är detta som Pinochet vill slå sönder.
Men
mot sig har generalen ett organiserat och kampvilligt folk som har sagt; ”Vi
har slagits i tre hundra år. Spanjorerna lyckades aldrig besegra oss. Det
kommer heller inte Pinochet göra!”
MAPUCHEFOLKETS
ORGANISATION
AD-MAPU
AD-MAPU finns organiserade i stort sett
i varje bosättning, eller `comunidad´, som de kallas på spanska. Okunnigheten
om mapuchefolket i Chile är slående. Det är få som känner till om den
fruktansvärda massakern 1934 då tiotusentals mapuches kämpade till slutet mot
president Allessandri den 1:e. Med i döden förde de med sig 100-tals
karabinjärer och militärer. Floden Bio Bio fylldes av lik från mapucheindianer
och soldater. Parollen var: ”Hellre dö upprätt än på knä”!
Många av de journalister i Santiago som
hade fått nys om massakern, hindrades från att ta sig in i mapucheområdena.
Mapuchefolket begick också det taktiska felet att inte alliera sig med sina
bundsförvanter hos arbetar- och bondeklassen i Chile. Den läxan har man lärt
sig under Pinochet.
1978 fanns det ca 2 066 bosättningar
mellan den 8-10:e regionen i södra Chile på en yta av 375 000 hektar. Då
stiftade Pinochet den s.k. 2568-lagen som gick ut på att splittra
bosättningarna. 1983 hade 1365 bosättningar splittrats och tusentals
mapucheindianer blev utan jord. Detta skapade en explosiv situation samtidigt
som diktatorn försökte skapa en parallell organisation.
I sammanstötningar med ordningsmakten
dödades sju personer. När folk inte frivilligt ville skriva under
myndigheternas lagfarter, tog man till våld.
På
AD-MAPU:s kontor i Temuco kunde jag själv bevittna hur förtvivlade människor
hade hemsökts av karabinjärer och ingenjörer från det chilenska ”Väg och
vatten” som mätte upp deras landområden. När medlemmarna i ”Llo Lol” vägrade
skriva på protokollen för delningen, skrev myndigheterna helt sonika själva på
dem med förfalskade namn. Kontrakten skickades iväg till alla femtio
medlemmarna som i sin tur blev förbannade. Och de vände sig till AD-MAPU som
försvarar deras intressen.
Hur ser då den organisatoriska
strukturen ut i en bosättning?
– En områdeskommitté består av tre till
sex bosättningar, säger ANA MARIA LLAO
LLAO, medlem av den nationella styrelsen.
– De utser en ordförande, vice
ordförande, sekreterare och kassör. Områdeskommittén väljer ombud till
kongressen som i sin tur väljer en ledning på nio personer.
– Kamraterna som var här nyss var
oroliga över de falska lagfarter myndigheterna hade utfärdat. Regimen försöker
sabotera arbetet på alla sätt. De här kamraterna har förlorat tre arbetsdagar i
resor som kostar dem mycket.
– Pinochet sa vid ett tillfälle att det
räckte om en person ville lämna kollektivet. Därefter har han sagt att alla måste
vara överens. Detta skapar förvirring samtidigt som man med olika frestande
anbud om hus, pension och krediter försöker splittra och slå sönder vårt arbete
och organisation. Men vi står mer enade än någonsin. AD-MAPU fyller en
livsavgörande roll för vårt folks existens, slutar Ana Maria.
”MARRI
CHI HEU”!
VI
SKALL SEGRA TIO GÅNGER!
Militärkuppen den 11:e september 1973
var ett hårt slag för Mapuchefolket. Inte nog med att deras ledare kördes över
bosättningarna i helikopter, bundna med rep i fötterna och hängande utanför.
Vad värre var, är det faktum att de förlorade sina marker. Dessa återlämnades
till de forna storgodsägarna, oftast utlänningar som i fallet Lonkoyan och
Hueiko Chico.
Till dessa två bosättningar överlämnades
3 000 hektar till mapucheindianerna i enlighet med Allendes jordreform. 1976
tog det slut. Då återlämnades markerna, djuren och alla de maskiner man
förfogade över, till en italiensk jordägare vid namn Pantano.
1984 tröt tålamodet. Man bestämde sig
för att återerövra jorden eller dö i strid. Misären och förnedringen hade nått
den absoluta smärtgränsen för länge sedan. Nu fick det vara nog!
VID
DE NATIONELLA protestdagarna
i juli 1986 året slog man till.
”Beväpnade” med sina ”suecas” gick de
in på sina gamla marker och helt sonika förklarade dem befriade. Godsägaren såg
sin chans. Han förklarade sig välvillig till att mapucheindianerna övertog
marken. Men han hade vissa villkor.
– De 2000 hektar som återstår vill
Pantano överlämna gratis. Men kruxet är att han har en stor skuld till Nationalbanken.
Hur skulle vi kunna betala den, säger Guillermo Curin Melén, ordförande för
bosättningarnas medlemmar.
– Nej, vi har den historiska rätten
till marken och vi har inlett det rättmätiga återtagandet. Det skall inte få en
enda peso av oss, understryker han bestämt.
– När vi väl är i klorna på bankerna,
kan de diktera villkoren. Vi går inte i den fällan som slutar med att vi blir
arrendatorer över vår egen mark.
Beslutsamheten hos mapucheindianerna
går inte att ta miste på.
Just på denna plats rasade
fruktansvärda strider mot den spanska kolonialismen. Här förskansade sig deras
store ledare Caupalican med 8000 mapuchekrigare år 1553. De stred till sista
man. De vägrade skriva under någon som helst fredspakt som betydde att de
skulle förlora 10 miljoner hektar.
Och dagens mapucheindianer har sett sig
bli allt mer inträngda på allt mindre yta i den 8:e till 10:e regionen i södra
Chile. Nu slår de tillbaka. De har inget att förlora. Nu mer än någonsin
gäller: ”Marri Che Heu”– Vi skall
segra tio gånger!
ӀVEN
HÄSTARNA VILL
KASTA
PINOCHET UR SADELN”!
Den
11:e februari 1984 hittades liket av Manuel
Melin Pehuen på trappan till AD-MAPUS lokaler. Han hade kallblodigt mördats
av ACHA – Chiles Antikommunistiska
Allians. På kroppen hade man placerat en text: ”Manuel blev den förste”.
Tidigt en lördagsmorgon kom jag till
samma lokaler. Tillsammans med hela den nationella ledningen för AD-MAPU skulle
vi besöka två bosättningar där medlemmarna hade återtagit jorden vid de
nationella protestdagarna i juli 1986.
Dagen till ära hade Jose Santos Millao,
AD-MAPU:s ordförande blivit efterlyst. Inrikesminister Garcia krävde ett straff
på fem år för Millaos medverkan i Medborgarförsamlingens upprop om protest i
juli 1986.
– Vi får se hur långt vi kommer, sa han
lugnt.
VI
VAR NIO PERSONER SOM packade sig in i den lilla transitbussen. När vi hade rest i
nära två timmar dök plötsligt två karabinjärer upp i den lilla byn Lumaco. Alla
drog efter andan och vi förberedde oss på besvärligheter.
– Vad fan säger vi! sa chauffören som
inte tillhörde AD-MAPU?
– Dra vilken vals som helst, sa de
andra.
Chauffören drog ned rutan och såg
påtagligt nervös ut.
– Kör ni mot Purén, frågade en av
karabinjärerna?
– Ja, sa chauffören nervöst.
Nu kräver väl de att vi skall
legitimera oss, tänkte jag som ensam ”gringo”. Vad skall JAG säga? Hur skall
jag förklara att jag sitter här med hela den nationella ledningen för AD-MAPU
och dessutom med en av de mest efterlysta folkledarna i Chile?
– Om ni ser tre hästar på vägen, så var
bussiga och se till att de kommer tillbaka, bad karabinjärerna.
Jag såg hur ansiktsuttrycken på
kamraterna lättade märkbart. För min egen del slutade fjärilarna att fladdra
omkring i magen.
– Naturligtvis, sa chauffören. Vi skall
se till att de kommer tillbaka.
Vi körde över bron och kom ut ur byn.
De första orden som fälldes var:
– Nu vill till och med hästarna kasta
Pinochet och hans anhang ur sadeln.
KAMRATERNA
VAR INTE enbart
oroliga för Millao. Mötet med de två bosättningarna skulle äga rum vid sidan om
vägen ute i det fria. Man ville helt enkelt inte ha dit karabinjärerna. Så när
hästarna skymtades tio kilometer från Lumaco i full galopp, körde vi om dom och
bromsade in. Chauffören och vi andra gick ur och började kasta sten på hästarna
för att förmå dem att vända. Och det gjorde de men bara för att försöka komma
tillbaka igen.
Till slut gav de upp och stannade.
Lördagsmorgonen hade blivit händelserik. Och det var en lämplig paus för att
göra naturbehov som faktiskt kändes onormalt trängande.
fredag 29
maj 2020
Kvinnorna mobiliserar mot diktatorn (9)
torsdag 28
maj 2020
”Frihet för Victor Diaz”! (8)
Bakhållet
mot “Chiles Hitler” och en spektakulär flykt från högriskfängelset
onsdag 27 maj 2020
måndag 25 maj 2020
måndag 25 maj 2020
SÄKERHETSPOLISEN INJEKTERADE
PATRICIA FÖR ATT ”TALA” (5)
söndag 24 maj 2020
lördag 23 maj 2020
fredag 22 maj 2020
fredag 22 maj 2020
