ÅTERVÄNDE EFTER TIO ÅR I EXIL OCH FÄNGSLAS IGEN! (6)

Dolly Cina skrattar åt rubrikerna på lokaltidningen i Arica: 

”TERRORISTCELL I SAN JOSE-OMRÅDET - VAPENARSENAL AVSLÖJAD”.

 Inne i tidningen är rubrikerna: ”Terroristarsenal upptäckt vid razzia hos FPMR”, ...”Molotovcocktail, ammunition, ideologiskt material och ett fotolaboratorium. Fyra anhållna, BLAND DEM EN UNG SVENSK”!

Motståndets Chile 1986-1987 (6)

DRÖMMEN OM ATT ÅTERVÄNDA till hemlandet är stark för de som deltagit i den politiska och sociala kampen men som tvingats i exil för att undgå att mördas. Till Sverige beräknas omkring 50 000 chilenare ha anlänt efter den militära statskuppen 1973. Många av dessa återvände också under de 17 år av militärdiktatur (1973-1990) för att återigen delta i sitt folks kamp. Det första målet var att störta diktaturen och senare bygga ett Nytt Chile.

Det var fallet med DOLLY CINA och hennes man som först bosatte sig i Peru, eftersom de kom från den chilenska gränsstaden Arica men senare flydde till Frankrike.

I Arica träffade jag henne i januari 1987, nu tillbaka i Chile igen och denna gång beskylld för att gömma en hel vapenarsenal för den underjordiska FPMR-milisen.

ÅTERVÄNDE EFTER TIO ÅR I EXIL OCH FÄNGSLAS IGEN!

Och en 21-årig svenne som också greps av hemliga politiska polisen och satt fängslad i en vecka. 

Kvinnan framför mig såg absolut inte ut som den jag hade föreställt mig. Kvinnorna i exil kommer oftast från de högre samhällsklasserna med möjligheter och kontakter att betala en dyr utresa, särskilt till Europa.

Men denna kvinna var en typisk representant för de så kallade `poblaciones´, det vill säga en invånare i de fattiga arbetarområdena, kända för sina röda traditioner av kamp och konfrontation med de väpnade styrkorna.

Människorna i dessa områden lider brist på allt det nödvändiga som livet kräver. Deras kroppsgestalt och viss mån utseende skiljer sig därför oftast från de högre samhällsklasserna. Ganska logiskt med tanke på den socioekonomiska situationen för fattiga, respektive rika i samhället. Kvinnan på andra sidan bordet var en `pobladora´, och en stolt sådan.

– Min man fängslades vid militärkuppen men släpptes efter ett tag. Vi var ständigt hotade och tvingades därför lämna Chile. Vi styrde kosan till Peru, som ligger bara 25 km från Arica (men 203 mil till huvudstaden Santiago de Chile). Efter tre år i Peru bodde vi sju år i Frankrike.

DOLLY CINA VAR INTE särskilt aktiv eller politiskt medveten vid kuppen, även om hon sympatiserade med folkregeringen Allende. Hennes uppgifter var mest koncentrerade i områdets husmodersförening som fyllde vissa sociala uppgifter. Exilen kom att betyda en hel del för Dollys ökade medvetenhet.

– I Frankrike läste vi och såg filmer om statskuppen och orsakerna till den. Våra barn studerade och gick ur gymnasiet då vi plötsligt fick tillstånd att återvända. Tidigare stod vi på den ”svarta listan”, uppger hon.

Den ”svarta listan” betydde att tjänstemännen på ambassaderna stämplades passet med ett ”L”, vilket betydde att vederbörande inte hade inresetillstånd, till sig eget land. Och i januari 1984 kom familjen Cina tillbaka till Arica med en månadslön på fickan. Ingen i familjen hade något jobb. Bättre framtidsutsikter kunde man vänta sig.

Vad gör man i ett sådant läge, man måste ju leva? Dolly:

– Vi började sälja sötsaker, bullar och piroger på gatorna. Arbetslösheten är fruktansvärd, särskilt för dem som levt i exil.

Den halvmilitära polisen griper en
demonstrant i Chile. FOTO: DICK E.

UNDER ETT STORT FÖRSTAMAJMÖTE i Arica 1986 attackerade karabinjärerna folk som samlats utanför en kyrka. Dollys man gick fram till karabinjärerna och sa lugnt att det var fullständigt onödigt att skjuta tårgas på folk. Han greps och anklagades för att vara organisatör, uppviglare och agitator.

– Mötet antog en våldsam karaktär. Folk började kasta sten, det enda vapen folk har och resa brinnande barrikader. Karabinjärerna svarade med att avfyra tårgasgranater och angripa folk våldsamt, fortsätter Dolly, och kommer därefter in på ett tema av allvarligare karaktär:

– Den 23:e mars hade en svensk kille kommit för att hälsa på vår dotter. Till saken hör att jag har en syster i Göteborg och där hade de lärt känna varandra, säger Dolly och fortsätter:

– Den 31:a maj kom en grupp civilklädda män och identifierade sig som ”OS/7”, en grupp som verkar inom narkotikapolisen. De hade myndigheternas tillstånd att göra en husundersökning. Jag släppte in dem.

Från den tidpunkten började sju dagar av ett litet helvete för Dolly och hennes familj. Men inte bara för dem. Denne svenske kille skulle komma att upptäcka, att myndigheterna i en stat styrd av fascister i praktiken kan föra fram vilka otroliga lögner som helst.

– De hittade några flygblad och tomma tårgasgranathylsor som vi hade samlat ihop efter l:a maj. Det räckte för att arrestera oss allihop, inklusive Anders (den svenske killen).

NYHETEN SPRED SIG SOM en löpeld. Och när säkerhetspoliserna kom tillbaka några timmar senare fann de att Dollys grannar hade kommit för att bevaka huset. Och det var nog tur det.

– De hade tagit med sig fyra lådor av sprängämnen, ammunition och kulsprutor. Syftet var klart; placera ut arsenalen, kalla på pressen och därefter anklaga oss för ”terroristverksamhet”. Det internationella inslaget i form av Anders skulle också underlätta skådespelet. Kedjan Frankrike-Sverige, där två socialdemokratiska regeringar regerade (som militärjuntan betecknar som mer eller mindre kommunistiska, reds anm.) skulle vara ytterligare ett argument.

– Men, fortsätter Dolly småleende, mina grannar slog tillbaka med ett saldo av tre sårade. Förmodligen hade vi fortfarande varit fängslade om inte solidariteten från grannarna, kyrkan och den svenska ambassaden hade reagerat så snabbt. En kvinna från ambassaden i Santiago kom till Arica och efter sju dagar släpptes vi.

DEN 21-ÅRIGE SVENSKEN SOM knappt talade ett ord spanska innan han fängslades, led svårt av astma.

Dolly:

– Min man som hade varit fängslad i en månad informerade åklagaren att pojken behövde medicin varje dag. Annars skulle det uppstå fara för hans liv. Och Anders led verkligen. Han åt inte maten för den var miserabel. Naturbehoven var man tvungen att göra på morgonen. Cellerna var och är, understryker Dolly, fulla av råttor, kryp och ohyra. En säck fungerar som säng.

– Anders var inte särskilt oroad när de förde bort honom. Kanske tänkte han att han snabbt skulle släppas fri eller att standarden skulle motsvara de svenska fängelserna, säger Dolly småskrattande och frågar om det är sant att fångarna har färg-TV på fängelserna i Sverige

Men chilenska fängelser motsvarar de skräckskildringar vi har sett på film. Det fick Anders erfara.

När fascisterna inte lyckades montera upp sin show med vapen och bomber tog de familjens fotoutrustning som inteckning för ”terroristverksamhet” i den Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez (FPMR):s tjänst. Framsidan på lokaltidningen La Estrella de Arica hade flera bilder av vår enkla fotoutrustning. Framkallningsdosor för negativ&rullen förvandlades i bildtexten till ”molotovcocktails”. Snören och vattenslangen blev ”sprängstubin”. Till och med för en amatörfotograf är bilden verkligen ett dråpligt ”bevis”.

– Men de kunde inte bli hållbara bevis mot oss, säger Dolly. De tvingades släppa oss. Min man släpptes mot borgen medan min äldste son hölls kvar i tre månader. Eftersom vi befinner oss så nära gränsen till Peru, var det säkrare att lämna landet för honom än att något skulle hända honom. Ty han anklagades för att vara ”Chef för FPMR:s väpnade gren i Arica”. Och det är det farligaste man kan anklagas för i dagens Chile.

DOLLY ÄR NATURLIGTVIS bitter men saknar inte humor. Hon är en kvinna med glimten i ögat.

– En rolig händelse inträffade när representanten för Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna besökte fängelset. Han ville att Anders skulle underteckna en fullmakt för att skaffa en advokat till honom.

– ”Jag undertecknar inte något”, skrek Anders.

– Skriv på, sa min dotter som talar engelska. Det är en kamrat från kommissionen för de mänskliga rättigheterna, sa hon.

– ”I Chile existerar inga mänskliga rättigheter”, ropade han tillbaka.

– Till slut skrev han ändå på när han insåg vad det handlade om.

DOLLYS MAN ANKLAGAS av myndigheterna för ”våld mot polisen”. Det är naturligtvis en absurd anklagelse från en våldsapparat som är specialister på just våld. Och häri ligger dilemmat för många chilenare i exil som vill återvända för att delta i kampen mot tyrannin; risken att återigen uppleva ett 11:e september 1973 och med alla fasor detta innebär.

Men Dolly, fattig, förnedrad av myndigheterna men med en värdighet och stolthet som få, är ändå bestämd i sin uppfattning.

– Trots den rådande situationen, som vi vet kommer att förändras en dag, vill jag ändå uppmana alla chilenare i exil att återvända för Chile behöver dem i kampen!

– Men de bör vara ordentligt förberedda ekonomiskt, psykologiskt och ta chansen att låta sig och sina barn studera och utbilda sig innan de återvänder. De får inte känna sig nedstämda eller bli rädda för risken att bli utsatta för Pinochets hejdukar. Den risken löper de i exil också.

Trots misären vi lever i känner jag mig lycklig av vara tillbaka i solen som alltid lyser här i norra Chile, vid havet och hos mitt folk. Och framtiden, den tillhör oss!

måndag 25 maj 2020

Chile-Sverige-Chile och fängslad, igen! SÄKERHETSPOLISEN INJEKTERADE PATRICIA FÖR ATT ”TALA” (5)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/chile-sverige-chile-och-fangslad-igen.html

söndag 24 maj 2020

Mordet på Orlando Letelier (4)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/mordet-pa-orlando-letelier-4.html

lördag 23 maj 2020

Fackföreningsledaren och kommunisten Victor Diaz Lopez, en av 1100 försvunna (3)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/fackforeningsledaren-och-kommunisten.html

fredag 22 maj 2020

”EFTER 1200 LIK FANN JAG MIN MAN!” (2)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/efter-1200-lik-fann-jag-min-man.html

fredag 22 maj 2020

MOTSTÅNDETS CHILE 1986-1987, en Antologi (1)

https://chile1986-87.blogspot.com/2020/05/motstandets-chile-1986-1987-en-antologi.html

”EFTER 1200 LIK FANN JAG MIN MAN!” (2)

MOTSTÅNDETS CHILE 1986-1987 (2)

Athenas Dedes Alvarez  tillhör Föreningen för de Anhöriga till de Avrättade och i följande intervju berättar hon om den smärtsamma upplevelsen att finna kroppen av hennes man i något av omklädningsrummen på Nationalstadion, dagarna efter militärkuppen.

Enligt den så kallade “Rettigkommissionen”, som skapades 1990 under den första civila samlingsregeringen, ledd av Patricio Aylwin hade 31.686 personer blivit offer för militärdiktaturen. Av dem avrättades 2125 människor, 1102 chilenare greps och ”försvann” i händerna på diktaturen medan 28.459 fall hade torterats.

Athenas Dedes Alvarez´ man var ett av offren. Den 2 april 1987 träffade jag henne i Santiago de Chile.

”EFTER 1200 LIK FANN JAG MIN MAN!”

– Klarar ni verkligen av att gå in?

– Ja, jag har varit på bårhuset vid andra tillfällen, svarade jag.

– Men det här är inte som vid andra tillfällen, fortsatte kvinnan.

– Vi får väl se, svarade jag och gick in.

– Och det var annorlunda. I rummen var liken staplade från golv till tak. Man var tvungen att gå försiktigt för att inte trampa på dem.

– I källaren fanns kropparna som var färdiga att överlämnas till de anhöriga enligt listan utanför stadion. Där fann jag min man, Manuel. Han stod på den femte listan vilket betyder att 1200 landsmän hade gått samma öde till mötes som han innan, d.v.s. avrättats på samma plats som Påven skall ”tala med Chiles ungdom”, Nationalstadion.

Varför rota i tragiska och gamla händelser, kanske någon tycker? Varför riva upp gamla sår? För det kampen i Chile framåt?

Frågeställningarna skulle kunna staplas på varandra om det inte var för att Påven idag skall hålla en mässa just på den plats som tusentals chilenare hölls fängslade, torterades och avrättades.

Jag träffade många fotbollstokiga chilenare i Santiago som vägrar att sätta sin fot på Nationalstadion. För dem har platsen en symbolisk betydelse. De behöver inte ha någon anhörig som Athenas Dedes Alvarez som tillhör Föreningen för de Anhöriga till de Avrättade för att reagera.

Denna förening motsätter sig inte besöket även om jag i samtalet med Athenas får intrycket att valet av plats kanske inte är det mest smakfulla. Vad föreningen vill, är ett uppklarande, att sanningen skall fram och att rättvisa och straff skall utverkas mot bödlarna.

Athenas man greps den 16:e september 1973. Han fördes till polisstationen på San Isidrogatan och därefter till Nationalstadion. När han passerade grinden sa officeraren ”den här är redan klar”, vilket betydde att han var färdig att arkebuseras. Den 18:e september sköts han med ett nackskott. På bårhuset stod det i dödsattesten att han hittats död i staden. De övriga döda från stadion hade samma utlåtande.

– Vi fick reda på att han gripits den 16:e, säger Athenas. Jag glömmer aldrig de enorma människomassor som samlades på Avenida Grecia och Maraton. Det var anhöriga till dem som befann sig inne i stadion. Efter några dagar kom en lista där det sas att han var död och fanns på bårhuset.

För Athenas började nu en mardrömslik tillvaro.

– När vi fick reda på att han var död, gick vi till bårhuset på morgonen den 21:e september. De döda var där upptagna på elva listor med vardera 30 namn på varje, det vill säga 330 personer sammanlagt. På eftermiddagen kom det upp nya listor.

– Vi gick dit på morgonen och på eftermiddagen. Men det fanns inget den 21:a eller på morgonen den 22:a september. På eftermiddagen hade hans namn kommit upp men kroppen kunde inte utlämnas förrän dagen efter, den 23:e.

Vad betydde det, frågar jag Athenas?

– Jo, att regimens tal om att det i hela Chile bara dödades 35 personer i strider mellan ordningsmakten och olika grupper är helt fel. Summerar man listorna framkommer det att det sammanlagt var minst 1200 personer som överlämnades på bårhuset fram till den 23:e september.

Inte nog med att man mördade tusentals chilenare vid kuppen. Av de anhöriga som skulle ta hand om kropparna, Fick bara en komma in. Athenas tvekade inte.

– Är ni kapabel, frågade mig den kvinnliga tjänstemannen?

– Ja, sa jag. Jag har varit på bårhuset vid andra tillfällen, sa jag.

– Men det här är inte som vid andra tillfällen, fortsatte kvinnan.

– Vi får se, sa jag och gick in.

– I rummen var kropparna staplade från golv till tak. Man var tvungen att gå försiktigt för att inte trampa på dem.

Athenas ansikte avslöjar inte en rörelse.

I källaren fanns de lik som kunde överlämnas. Där fanns Manuel.

– Hans ögon var öppna och ansiktet hade ett leende som ungefär uttryckte: ”Ni dödar mig, men bakom mig Finns det andra”. Jag tror att det var så han ville säga i ögonblicket de avrättade honom.

Manuel var medlem av Chiles Socialistiska Parti sedan 1955. 1961 gifte han sig med Athenas. De Fick fyra barn varav två är i livet. Ett barn, deras flicka på fem år, dödades vid en attack mot president Allende. När Allende segrade i presidentvalet började Manuel att arbeta på Intendenturen i Santiago. När han avrättades hade han uppnått 36 år.

– Dagen efter kuppen ville jag att Manuel skulle begära asyl på någon av ambassaderna. Men han vägrade. Hans plats var i Chile tillsammans med arbetarna, som Allende hade sagt.

– Efter några dagar av hans död berättade jag för mina barn vad som hade hänt. Jag försökte förklara för dem att de inte fick kommentera något för någon eftersom de kunde råka illa ut. Den äldste som var tio år fällde en tår. På den yngre föll det kanske två tårar. De förstod mycket väl den fruktansvärda situationen.

Athenas och hennes barn tvingades fly Chile i april 1974. I november 1983 återvände hon. Hur känns det att återigen uppleva samma terrorklimat 1987 som hon upplevde 1973?

– Det känns hemskt att känna denna hopplöshet och vanmakt när de skyldiga till exempel för de av karabinjärerna antända ungdomarna släpps fria.

– Men vi är och skall vara ståndaktiga att stå emot attackerna för rättvisa och straff åt de skyldiga.

– Alla vi som har fått anhöriga avrättade på stadion lever i skräck. Inte ens i exil levde vi i trygghet. Men vi försöker stödja varandra. Vi vill också uppmana alla de i exil som har vittnesmål att anmäla dessa till vår kommitté.

Vad tror då Athenas om Påvens besök? Kan han bringa någon klarhet över de tusentals avrättade chilenarna som mördades vid kuppen, enligt Amnestys siffror?

– Vi har skickat brev till honom med vittnesmål och fakta över fallen. Med eller utan Påven fortsätter vi vårt mödosamma arbete, säger Athenas som inte verkar vara särskilt hoppfull över besökets resultat. Och den uppfattningen delar hon med de flesta chilenare.

Barnen till de avrättade har inte fått någon harmonisk uppväxt, tillägger Athenas.

– De har tvingats att mogna alltför tidigt.

Är det oundvikligt att känna hat mot mördarna?

– Vi känner inget hat, det är min personliga mening. Vad vi kräver är endast att sanningen och rättvisan skall segra.

– Det får inte bli som i våra grannländer där de skyldiga fått amnesti av regeringarna.

Kommer Athenas och tusentals andra anhöriga till de avrättade att nå fram med sitt budskap till Påven idag när han skall tala på den plats som blev exekutionsplats för så många chilenare de ödesdigra dagarna i september 1973? Kommer Påven att ta konfrontation med tyrannen då han personligen talar med honom? Dessa frågor får vi kanske svar på inom kort. En sak är i varje fall klar. En dag kommer de skyldiga att ställas till svars för sina handlingar.

2 april 1987, samma dag som Påven anlände till Chile.

MOTSTÅNDETS CHILE 1986-1987, en Antologi (1)

MOTSTÅNDETS CHILE 1986-1987, en Antologi (1)

FASCISM ÄR HUNGER, FASCISM ÄR TERROR, FASCISM ÄR KRIG! skrev den sovjetiske poeten Karachentsev Petr Yakovlevich, 1941, samma år som hans land överfölls av den tyska fascismen som i dess nationalchauvinistiska form påstods vara nationalsocialism, utformad av Adolf Hitler.

Men det var allt annat än ”socialism” ty bakom den tyska fascismen stod de mäktiga industri- och finansgrupperna så som storkoncernerna Krupp och Siemens, finansiärer av den tyska fascismen.

I Chile, som jag hade anlänt till redan 1980 var Yakovlevichs ord om fascismen en verklighet. Kriget mot det arbetande chilenska folket inleddes den 11 september 1973 då militären grep makten och störtade den folkvalda vänsterregeringen Salvador Allende i en blodig statskupp, formellt och utåt sett ledd av general Augusto Pinochet Ugarte.

Men bakom honom stod samma sociala klass och samhällssektorer som de som stod bakom Hitler i hans ”Kamp” för att lägga beslag på den tidens handel- och världsmarknad i konfrontation mot dåtidens maktcentrum som England, Frankrike och USA.

Men den verkliga fienden utgjordes då av Sovjetunionen, den första nationen som hade överlevt interventioner av de 14 främsta och största imperialistiska stormakterna 1918-1922 och som byggde fundamentet för socialismen. Sovjetunionen var Hitlerfascismens främsta och strategiska angreppsmål, vilket Hitler bekräftade i sitt ideologiska verk, ”Mein Kamp”!

I dag ser vi hur USA:s president Donald Trump helt öppet, skamlöst och i våld mot internationell rätt försöker genomföra en liknande statskupp mot Venezuela, Kuba och Nicaragua. Inga medel skys i den ”KAMPEN”.

1986-1987 genomförde jag en reportageresa som utgick från norra Chile, vid gränsen mot Peru, till Mapucheindianernas centrum i södra Chile, kring staden Temuco. För dagens generation som bara har läst, kanske endast fragmentariskt om den 17 år långa militärdiktaturen, kommer här ett antal reportage från de åren som jag tror kan vara av intresse för dagens generation.

Det är offren, de stridslystna antifascistiska underjordiska kämparna och de som var beredda att offra sitt eget liv för att bygga ett Nytt Chile som får komma till tals. Fackföreningsledarna, de underbara kvinnorna som i fattigområdena som aldrig förlorade sitt leende trots hungern och repressionen de och deras barn fick utstå.

Deras liv och kamp är konkreta exempel som bidrar till att reducera den historielöshet som nyliberalismen och de som förfäktat den falska versionen om ”ideologiernas bankrutt” som delvis har lyckats att penetrera stora delar av dagens unga generation. Vittnesmålen bör vara både en tankeställare som en varning för vad fascismen representerar. Chile är ett konkret exempel.

Antologin ”Offren, kampen och drömmen om ett Nytt Chile” skrev jag 1986-1987 men publicerades aldrig i bokform. Motiven är flera. Men framför allt på grund av att det politiska temat sällan passar bokförlagen och att författaren själv inte passar in i det litteratära etablissemanget. Men här kommer den, och kanske den också kommer i digital upplaga.

Tegucigalpa, Honduras, 22 maj, 2020

Dick Emanuelsson

I morgon kommer nästa kapitel från ”Chile 1986-1987”: 

”EFTER 1200 LIK FANN JAG MIN MAN!”.

ATHENAS DEDES ALVAREZ tillhör Föreningen för de Anhöriga till de Avrättade och vittnar om hennes sökande efter sin man på Nationalstadion efter den 11 september 1973.

FÖRORD:

12 SEPTEMBER 1973; två flygbladsutdelare i aktivitet vid Sörviksporten vid Uddevallavarvet. Två personer från två olika partier. Den ene socialdemokrat, den andre kommunist.

Men deras budskap är gemensamt denna dag, en vecka innan de viktiga riksdagsvalet i Sverige; deras klassbröder i Chile behöver varvsarbetarnas stöd och solidaritet. Pinochets militärkamarilla slaktar arbetare, bönder och studenter. Borgerskapet i Chile jublar och deras hämndlystnad hyser inga gränser.

Kommunisten var skrivaren av dessa rader. Klasskänslan, bitterheten och vreden över den militära statskuppen den 11 september 1973 i Chile, den var gemensam mellan socialdemokraten och skrivaren. Under ett fackföreningsmöte beslutade ett enhälligt möte i Uddevallavarvets verkstadsklubb med 2000 medlemmar att skänka en timlön till den chilenska landsorganisationen CUT:s kampfond. Behovet var skriande i Chile och den historiska nödvändigheten av att inleda den underjordiska kampen mot militärdiktaturen i Chile var en realitet. Varvsarbetarnas beslut var ett vackert och illustrativt exempel på den internationella arbetarsolidariteten, precis som under i kampen för den spanska republiken 1936-1939.

1980 reste jag till Chile första gången. Landet var enligt chilenarna förändrat. Borta var de sociala reformerna och chilenarnas utvidgade demokrati som den störtade och mördade president Salvador Allende och folkregeringen hade slagits för och infört. Nu härskade hunger, arbetslöshet och terror, samma terror som under och efter militärkuppen.

I juli 1983 återkom jag till ett Chile som höll på att resa sig. Inte för den sista striden, men bara det faktum att folket motsatte sig militärens order och till och med gjorde dolt och öppet motstånd, var ett stort steg framåt i kampen för att störta militärregimen. Den 4 september 1983, årsdagen för Allendes valseger 1970, vallfärdade hela familjer till kyrkogården i Viña del Mar, där militären först hade begravt den mördade Allende. Chiles nationalhjälte hyllades och knutna nävar höjdes när nationalsången sjöngs. Skräcken hade släppt, tio år efter kuppen.

I december 1986, drygt tre månader efter att Pinochet hade utsatts för ett väpnat bakhåll från milisgruppen FPMR som skakade såväl diktaturen som USA-ambassaden, arkitekten bakom statskuppen 1973, rullade jag över gränsen från Peru till staden Arica, i norra Chile där mina svärföräldrar och svågrar arbetade och levde.

Terrorklimatet från 1973 var tillbaka. Men det fanns en avgörande skillnad. Drygt 13 år efter kuppen hade folket skapat organisationer som kunde stå emot attackerna från den chilenska fascismens representanter. Och folket kämpade. Jag minns särskilt ett minnes- och hyllningsmöte i Santiago för byggandsarbetarledare som hade avrättats eller försvunnit. Till mötet hade förbundet inbjudit Jano Jara, brorson till den avrättade Victor Jara som också hade varit byggnadsarbetare. På träbänkarna jublade arbetarna när Jano Jara sjöng om gerillakampen i El Salvador, Guatemala och försvaret av Revolutionen i Nicaragua som hade segrat fyra år tidigare, men framför allt om den kommande folkliga segern i Chile i kampen för störtandet av diktaturen.

Från den stund där Janos farbror sköts ihjäl av en kulsprutesalva på Nationalstadion den 18 september 1973, hade situationen förändrats radikalt. Kampvilja och enhet mot diktaturen var ledstjärnan. Samtidigt hade den sociala och ekonomiska situationen förvärrats dramatiskt, vilket de kommande reportagen ger vittnesbörd om.

Innehållet i ”Offren, Kampen och Drömmen om ett Nytt Chile” utgörs av vittnesmål från kampens Chile. Flertalet av artiklarna har publicerats i den då autentiska dagstidningen Norrskensflamman. Men även fackförbundspressen publicerade flera reportage.

När det här förordet skrivs, har nyheten släppts, om att den militäre rektorn på Universidad de Chile, tvingats avgå. I över två månader har studenter, lärare och anställda strejkat, ockuperat och stridit mot Pinochets styrkor. De första stegen mot ”SEGERN” är tagna.

Stockholm 30 november 1987

Dick Emanuelsson