 |
| ”Ett folk är mer än ett folk. Det är en samling av drömmar i vilka folket lyfter sin knutna näve i kärlek till folket”, har invånarna i La Victoria skrivit och målat. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Motståndets Chile
1986-1987 (16)
Av Dick Emanuelsson
”Drömmen om ett nytt Chile förverkligas bara genom kamp”
Från
mars-april 1983 intensifierades kampen mot militärdiktaturen. Allt bredare
samhällssektorer hade dragits in i striden och arbetet mot militärregimen vars
sociala bas blev allt smalare. Det betyder inte att den inte hade en stark
social bas i den chilenska borgarklassens mest reaktionära kretsar, beredda att
döda, för att behålla sina privilegier.
Men
det fanns en annan politisk faktor som stod över detta borgerskap, USA, samma
faktor som hade varit den avgörande aktören som gav Pinochet grönt ljus att
verkställa den blodiga militärkuppen i september 1973. President Richard Nixon
hade sagt att ”den Fredliga vägen till socialism” en gång för alla skulle
förskräcka. Det vill säga; att lägga en röst på ett marxistiskt parti som på
sitt politiska program har en genomgripande omstrukturering av det ekonomiska
och sociala samhällslivet, skulle förskräcka medborgarna från att lägga sin
röst på ett sådant parti eller folkfrontsallians. Blodbadet i september 1973
var beviset på att Vita Huset inte tvekade två gånger. Att USA och State
Departement inte har frångått den vägen har vi fått bekräftelse på efter
militärkupperna i Honduras 2009 och Bolivia november 2019.
USA SÅG MED ORO över den politiska
utvecklingen efter 1983 och den oron tilltog efter det väpnade bakhållet mot
diktatorn den 7 september 1986. Det visade att diktatorn var sårbar. USA:s UD
började dra i de politiska kulissernas tåtar, i synnerhet efter att den
revolutionära vänstern, bestående av i första hand kommunistpartiet, MIR (den
Revolutionära Vänsterrörelsen), MAPU-Obrero Campesino och en fraktion av
Allendes stora socialistparti, ledd av Allendes politiske broder Almeida, utåt
sett med den yngre Hernan Correa som språkrör, formerade en löslig allians,
MDP, Movimiento Democratico Popular.
Den antifascistiska fronten breddades. Men den behövde dra in ännu fler
samhällsgrupper för att styrkeförhållandena skulle väga över till folkets
fördel.
USA-ambassaden
började i tysthet agera allt mer aktivt för att isolera denna vänsterfront som
i Chiles `poblaciones´, fattiga arbetarområden hade ett solitt stöd. Dessa
arbetarområden förvandlades under de månatliga protestdagarna till veritabla
revolutionära fästningar och drog in hela befolkningen i konfrontationen när
armén eller karabinjärerna attackerade. Också delar av medelklassen och framför
allt den organiserade delen av fackföreningsrörelsen, med få undantag, ville se
ett Nytt Chile, med en ny ekonomisk politik, demokratiska och mänskliga
rättigheter.
USA-ambassaden
lystrade och registrerade varje rörelse i Chile, och började sin politiska
strategiska manöver.
En
efter en kallade den in de partier som stod i opposition mot militärregimen men
som ville behålla den ekonomiska modellen, med mindre korrigeringar men byta ut
”Mannen” som förkroppsligade fascismen i Chile; general Augusto Pinochet
Ugarte.
 |
| Den fascistiska militärjuntan ledd av general Augusto Pinochet.FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Kristdemokratiska
partiet, socialistpartiet och dess olika fraktione, Radikalpartiet (det
historiska s-partiet i Chile) och ett antal mindre partier och personligheter
kom att bli de som skulle utgöra ”La Concertacion”, en vänster/light-center-koalition
som skulle komma att regera Chile under 20 år.
USA-ambassadens
formel hade ett villkor; exkludera kommunistpartiet och övriga revolutionära
vänsterkrafter. Förevändningen bjöd Ambassaden och Pinochet på; den fascistiska
nyliberala författningen från 1980. Det spelade ingen roll att
kommunistpartiets legendariska generalsekreterare Gladys Marin fick över 15
procent i sin valkrets i ett val efter att generalen hade överlämnat makten i
civila händer 1990, militärregimens författning exkluderade effektivt vänstern
från att vinna mandat. Det var först efter att koalitionsregeringen började
förlora fotfäste i början av 2000-talet som Michel Bachelets socialistparti
vände sig till kommunisterna. Förslaget handlade om att ingå i en valallians,
inte i en eventuell regering. Tack var rösterna från kommunisterna, under
förutsättning att författningen från 1980 skulle skrotas, valdes Bachelet till
president två gånger. Mindre konstitutionella reformer genomfördes men
författningen är i stort sett intakt.
1989
genomfördes den folkomröstning som USA-ambassaden hade utarbetat och som
påtvingades militärdiktaturen som förlorade. Men vänstern var exkluderad och
USA kallade Chile för en ”demokrati”.
Detta
är det sista kapitlet i antologin ”Motståndets Chile 1986-1987” som jag hoppas
har gett framför allt den yngre generationen en inblick om hur fascismens
uttryck gestaltar sig i det ”vanliga” folkets vardag och vem den tjänar som
kapitalismens mest våldsamma uttryck.
Men
låt oss gå tillbaka till inledningen för 1987 då drömmen växte i Santiagos
arbetarområden och övriga delar av Chile där folket gick till offensiv mot
diktaturen som kunde räkna tre år till vid makten.
Tegucigalpa 2020-06-05
Dick Emanuelsson
 |
| Artikelförfattaren med kamera 1983 i den sedan 1950-talet övergivna salpetergruvan och samhället "Humbertstone", i utkanten av staden Iquique, norra Chile. Där föddes och grundades den chilenska arbetarrörelsen som organiserade de första fackföreningarna och den chilenska arbetarrörelsens politiska gren, "Partido Socialista Obrero", det socialistiska arbetarpartiet som 1922 övergick i Chiles Kommnistiska Parti, PCCh. Den 21 december 1907 massakrerade armén i Iquique cirka 3000 gruvarbetare från salpetergruvorna som befann sig i generalstrejk. FOTO: VIRGINIA RAMOS. |
Drömmen om
ETT NYTT CHILE
[BOSTADSOMRÅDET
`LA VICTORIA´] De har grävt hela natten.
Hålet, som de kallar för ”La Zanja” mäter en meter djupt och 60 centimeter
långt. Bredden sträcker sig från trottoar till trottoar på gatan.
I
gryningen är de klara, precis lagom i tid innan militären och karabinjärerna
kommer. Några meter längre in i La Victoria har man rest den första barrikaden.
Den är färdig att tändas på så fort våldsmaskineriet närmar sig. Inte en enda
buss har visat sig i området denna morgon. De vet att den stoppas och antänds
om det skulle hända.
 |
| En ung grabb med en knuten näve som illustrerar tidsepoken av kamp mot militärregimen och det politiska systemet. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Någon
ropar; ”Los Pacos vienen”,
karabinjärerna kommer! Barrikaden flammar omedelbart upp. Luften fylls av
tårgasgranater som landar mellan eller på hustaken. I husen skriker småbarnen
eftersom gasen tränger sig in i rummen. Luften blir nästan omöjlig att andas. Pansarbilen
går i fällan och fastnar i det kamouflerade hålet. Stenarna och bensinbomberna
haglar mot den från alla håll. Militären svarar med att skjuta skarpt, rakt in
i La Victoria och dess 30 000 invånare.
SJU KAMRATER HAR
DÖDATS och
cirka 400 har sårats i La Victoria av Pinochets kamarilla sedan de nationella
protestdagarna inleddes 1983 i Chile. Om denna stolta stadsdel i Santiago talar
ALLA i Chile med respekt om, också fascisterna. Men så heter också området
”SEGERN”, översatt till svenska!
Förtrycket,
fattigdomen och bristen på en värdig bostad i dagens Chile har skapat
desperation bland miljoner chilenare. Enbart i Santiago bor cirka tre av fyra
och en halv miljon människor i dessa så kallade poblaciones, otroligt fattiga
områden där husen kanske endast består av kartong, plywoodskivor eller
korrigerade plåtar till väggar och tak.
Livet
i dessa områden är tufft med en 80-procentig arbetslöshet, barnprostitution,
kriminalitet, drogmissbruk hos ungdomen, svåra hygieniska förhållanden där många
har skabb och ohyra och en förkrossande majoritet svåra tandproblem.
Men
i dessa områden kan man trots allt finna en optimism och en tro på framtiden,
en patriotisk känsla som är främmande hos medelklassen.
SEDAN BÖRJAN AV
80-TALET har
organiseringen av invånarna, ”los pobladores”, tagit fart. Och med organisation
så också protesterna.
I
början av protesterna skördades många offer. Enbart under den 4:e Nationella
Protestdagen i augusti 1983, då jag besökte Chile, sköts sex människor, varav
flera barn, ihjäl i området ”José Maria Caro” under en natt. I Santiago dödades
den protestdagen sammanlagt 28 personer av armépatrullernas kulor. Antalet
dödsoffer har därefter minskat, inte på grund av att regimen blivit humanare,
utan på grund av att invånarna nu själva vet hur man skall försvara sig.
I
La Victoria den 2-3 juli förra året (1986) antog protesterna en annan karaktär.
Man slog tillbaka med vapen i hand. År av mödosamt underjordiskt arbete hade
börjat ge resultat. 30 000 människor hade förvandlat La Victoria till en
nästan ointaglig fästning. De vet att Pinochet måste mötas med samma mynt.
För
folket i Chile är La Victoria exemplet på det Nya Chile, folkmaktens Chile. Ty
i detta område har man rest sig ur förnedringen för att erövra friheten. Och
när hatet förvandlas till organiserad och målmedveten kamp, då har de första
stegen tagits för den chilenska revolutionens seger, säger dessa ”pobladores”
med övertygelse i rösten.
 |
| "POBLADORES", invånare i La Victoria i konfrontation mot en kommande armépatrull eller en grupp av karabinjärer. Stenar mot automatkarbiner. FOTO: Hector Lopez. |
”ALLA ÄR
REVOLUTIONÄRER”
–
Skall du till La Victoria?
Mannen med kryckorna och protesen tittade på
mig med ett litet leende.
–
Är du duktig på att gå, sa han och jag kände mig en aning besvärad med tanke på
mannens egen situation, men svarade ja.
–
Ta då av till höger nästa kvarter och fortsätt rakt fram cirka fyra kvarter
till. Där ligger La Victoria och där är ALLA REVOLUTIONÄRER. Det kommer du att
se. Du kan inte ta miste, sa han och hoppade iväg.
Och
visst hade han rätt. Det första jag såg vid ingången till området var en stor
muralmålning som hyllning till kommunistpartiets 65-årsdag. Det markerade VEM
som egentligen styrde området.
Osökt
gick tankarna tillbaka till en artikel som en officiell dagstidning hade
skrivit efter protesterna i september 1983. ”I La Victoria är kommunistpartiet
den avgörande kraften, trots att man säger att ’här är vi alla enade i kampen’.”
Okunniga
chilenare från medel- eller överklassen känner rädsla för arbetarområdena. ”Gå
inte in där. Du vet inte om du kommer ut levande”, lyder kommentarerna.
Skillnaden
mellan den Panamerikanska huvudvägen och La Victorias gator är slående. Murarna
på den förra var svartmålade av fascistiska slagord som målats i skydd av
belägringstillståndet. ”Häng dom röda (…) Kommunisterna till galgen”, och så
vidare. Men i La Victoria var det vackra muralmålningar om livet, om kampen för
fred, om Revolutionen som en historisk nödvändighet, som var det iögonfallande.
Hur skulle man kunna känna rädsla här, tänkte jag? Däremot oroade mig
helikoptern som befann sig cirkulerande ovanför området. Det bådade problem.
 |
| "LA VICTORIA 1957-1986", 29 års kamp för en värdig och mänsklig bostad som invånarnas i La Victoria lyckades erövra genom vänsterregeringen Salvador Allende, 1970-11 september 1973. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
”Ockupera marken
för
att bygga din bostad”!
att bygga din bostad”!
ORGANISATORISK STUKTUR Den 28:e oktober 1957 ockuperade en stor grupp människor ett
markområde i södra Santiago i kommunen San Miguel. De hade tröttnat på
regeringens svikna löften om bostad och tog saken i egna händer.
Ockupationen
lyckades. Bostadsområdet döptes därför till La Victoria, Segern.
Under
Allenderegeringen förbättrades de fattigas situation märkbart. Alla
markockupationer legaliserades och rätten till marken överläts till invånarna.
Vid
militärkuppen 11:e september 1973 drabbades arbetarområdena av en fruktansvärd
förföljelse. Tusentals chilenare mördades kallblodigt av fascisterna.
Under
protestdagarna har förföljelsen fortsatt men man har byggt upp ett omfattande
organisationsnät med två syften: Ett drägligare och värdigare liv mitt i
misären och försvara området och dess invånare vid attacker.
LA VICTORIA HAR
KOMMIT att
bli föregångsexempel för övriga arbetarområden. Det finns 30 000 invånare
fördelade på 3 200 hushåll. I varje hushåll är det vanligt att det finns
upp till tre familjer.
På
varje gata har man valt en kvarterskommitté. De uppgår sammanlagt till 96. De
96 kommittéerna bildar fyra områdessektorer som i sin tur väljer det högsta
organet; El Comando Poblacional,
områdeskommandot.
Under
kommandot har det skapats olika organ som sysslar med följande:
•
ungdomen
•
kvinnorna
•
olika slags hantverkarverkstäder
•
hälsovård
•
utbildning
•
kultur
•
kollektiva inköp
•
kommittén för bostadslösa och
•
självförsvars- och säkerhetsgrupper.
Det är inte utan att tankarna går till de
kubanska CDR, ”Kommittéerna för
Revolutionens Försvar”, som har just denna organisatoriska struktur.
 |
| I väntan på order från högre befäl, en halvmilitär karabinjär styrka har gripit en demonstrant. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
KARABINJÄRERNA
SKÖT HÄNSYNSLÖST!
SKÖT HÄNSYNSLÖST!
–
Helst av allt skulle jag vilja dränka La Victoria i bensin och tända på så att
varenda jävla kommunist blir fläsksvål!
Den
kommentaren mötte Jacqueline Barraza,
21, då hon kom in på sjukhuset i mitten av januari 1987. Hon var skjuten i
vänster smalben av karabinjärer med automatkarbiner och K-pistar. Den som
fällde kommentaren var karabinjären som registrerar alla skottskador på
sjukhuset. Dessa rapporteras senare till de militära myndigheterna.
Jag
träffade redan dagen efter den unga kvinnan i La Victoria och frågade vad som verkligen
hade utspelats.
–
Jag höll på att laga mat då jag hörde skottlossning. Jag gick ut på gatan och i
korsningen ca 15 meter därifrån hade det samlats folk. De stod och diskuterade
med de två karabinjärerna som skjutit. Saken hade retts ut när en piket med
åtta karabinjärer i hög fart plötsligt kom körande och hänsynslöst började
skjuta mot folk som stod samlade.
–
Vi kastade oss mot marken. Det gjorde också de två karabinjärerna som vi samtalat
med. Piketen bromsade in, svängde och körde upp mot oss igen, hela tiden
skjutande. Jag tryckte mig upp mot en mur då jag kände att något tryckte till
mot benet. När piketen hade kört förbi kröp jag fram mot ett hus. Då kände jag
att jag var skottskadad.
–
Blodet sprutade ur benet, närmare bestämt vid vaden. Men jag hade tur eftersom
själva benet var oskadat.
Den
andra kvinnan, Maria Sepulveda, 51,
hade däremot otur. Hennes häl och större delen av foten blev sönderskjuten av
kulorna från automatkarbinerna.
–
Karabinjärerna sköt cirka 100 skott och ett 30-tal tårgasgranater. Vi är säkra
på antalet eftersom vi alltid brukar plocka upp tomhylsorna efter kulorna och
granaterna här i La Victoria. De används sedan som bevismaterial mot de
skyldiga.
 |
| Jacqueline Barraza, 21, skjuten i benet av en karabinjärpatrull.FOTO: DICK EMANUELSSON. |
MEN NÅGON RÄTTVISA
brukar
aldrig mördarna frukta. Så ej heller i fallet med de två skottskadade kvinnorna
i La Victoria. De som sköt dem på två till tre meters håll (Jacqueline kunde
inte behandlas omedelbart eftersom hon hade krut i såret, reds anm.)
patrullerade redan dagen efter i området. Tre dagstidningar, varav två hade
intervjuat Jacqueline, hade kommentarer som försvarade skottlossningen, det
vill säga förövarna vilka är identifierade.
En
dylik händelse skulle naturligtvis skapa indignation och vrede i vilket land
som helst. Men inte hos invånarna i La Victoria.
–
Jag är van vid det här laget, säger modern till Jacqueline.
–
Vi brukar på dagen slå vad om att karabinjärerna skall komma på kvällen, säger
brodern.
Modern
tillägger:
–
I den här familjen som består av sex personer har vi upplevt tre olika
händelser. En av mina pojkar fick en bit av örat sönderskjutet under en
protestdag. Jag själv fängslades ett kvarter från CNI:s högkvarter när de
skulle visa ut de tre franska prästerna från Chile efter attentatet mot
diktatorn. De slog mig, körde på mig med lastbil och jag och min dotter
tvingades sitta fängslade hela natten.
–
Mina pojkar har gripits och förts till fotbollsplanen här i närheten ett
flertal gånger då militären gjort razzia. Men det räknar vi inte eftersom det
händer varje gång det blir razzia.
I CHILE HAR
SKAMMEN ingen
gräns. Först skjuter man folk och låter dem ligga och förblöda, vilket är
vanligt under protestdagarna. Eller också kör man dem till sjukhuset vilket
hände med Jacqueline.
–
De erbjöd oss en läkare och sjuksyster som skulle se över skadorna samt
ekonomisk hjälp eftersom de insåg deras egen skuld, säger modern och slutar:
–
Men det finns en revolutionär stolthet hos invånarna i La Victoria som gör att
vi svarar nej. Jag vägrade ta emot hjälp trots att få av oss har arbete är det
under vår värdighet att ta emot hjälp av de som först vill döda oss och sedan
erbjuder läkarhjälp.
MILITÄREN SKÖT SÖNDER
BARNENS TORRMJÖLK!
BARNENS TORRMJÖLK!
–
För varje dag har vi allt fler arbetslösa. Och med det allt fler undernärda
barn som kommer till ”Ollan”. De saknar kläder, skor och de lider psykiskt för
sina arbetslösa föräldrar. Idag uppgår antalet barn som överlever tack vare
soppköket till 220. De får en bit bröd och en tomat på morgonen och en tallrik
soppa gjort på ben eller bönor på eftermiddagen. Någon annan mat blir det inte under
dagen. De lägger sig på kvällen med magen skrikande av hunger.
 |
| Olga Cortez, med ett av barnen som utspisas och överlever tack vare soppköket i La Victoria. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Olga Cortez, 60, skräder inte
orden. Hon beskriver bara verkligheten för barnen i La Victoria.
I Chile finns det ett ordspråk som säger; ”Pan hoy – hambre mañana”. Bröd idag,
hunger i morgon. Vad man anspelar på, är just ”La Olla Comun”, soppköket, som
finns över hela Chile.
Naturligtvis
löser inte soppköket de grundläggande ekonomiska och strukturella problemen,
det chilenska klassamhället. De ligger djupare än så. Men det handlar om en ren
överlevnad för hundratusentals människor som inte har några som helst andra
utvägar än att lita till soppköket.
Det
finns dessutom en annan sida av saken; organisering av de mest förtryckta och
utsugna i dagens Chile. Soppköket fungerar, som i La Victorias fall, som en
central referensplats där man samlas på för- och eftermiddag, där man
diskuterar och värderar de senaste händelserna i landet eller i området. Jag
fick en konkret bekräftelse på det när en äldre man lätt sålde tio exemplar av
kommunistpartiets tidning El Siglo
under tiden jag intervjuade Olga vid soppköket.
–
Det är inte bara barnen som utspisas. Också medlemmarna i våra kommandogrupper
serveras mat under protesterna, säger Olga leende. Man strider bättre med mat i
magen.
HON SÄGER ATT
SOPPKÖKET existerar
sedan 4:e september 1981. 10 000 pesos i veckan, ca 50 dollar, ska räcka
till att utspisa 220 barn. Till och med de tolv politiska fångarna från La
Victoria bidrar.
–
Ris, spagetti och salt kostar ca 8 000 pesos och ben, gas samt frukost går
på cirka 10 000 pesos. Pengarna räcker alltså inte, menar Olga som ändå
lyckas skrapa ihop summan varje månad.
De
tre franska prästerna med den legendariske Pierre Dubois i spetsen, lyckades få
ihop 750 dollar från Frankrike för några år sedan. Områdeskommittén köpte in
ett stort lager med torrmjölk.
–
Vi gjorde en hälsoundersökning av barnen mellan 0-6 år och kunde konstatera att
27 % var undernärda, säger Olga och fortsätter:
–
Vi organiserade alla mödrarna, kvarter för kvarter och de utsåg en delegat som
kom och hämtade mjölken och distribuerade denna på sin gata. Det organiserades
kollektiv tvättning av glasen och hälsovårdsgruppen vägde barnen varannan månad
för att följa utvecklingen.
 |
| Det oppositionella veckomagasinet Cauces förstasida den 9 juli 1984: "FEM MILJONER CHILENARE LIDER AV HUNGER"! |
–
Tidigt på morgonen den 8:e september förra året (1986, dagen efter bakhållet
mot Pinochet) kom militären och säkerhetspolisen. Med kulsprutesalvor sköt de
sönder hela lagret av pulvermjölk. För ett tusen barn stoppades den
framgångsrika elimineringen av undernäringen. Än en gång visade fascisterna
sitt rätta ansikte, säger Olga med ett bistert uttryck.
MEN DE STOLTA
INVÅNARNA gav
inte upp. Under årsjubileet i oktober av La Victorias grundande samlade man in
pengar för att fortsätta projektet. Pengarna räckte till november.
Någon
hjälp av de tre franska prästerna kan man inte få på plats och ställe. De
utvisades till Frankrike där de fortsätter solidaritetsarbetet.
Man
rycks med av denna 60-åriga kvinna vars man avled förra året på grund av
sviterna av tortyr. De bägge fängslades 1973 efter militärkuppen och placerades
i koncentrationslägret Teja Verde.
1982 var det dags igen. Mannen fängslades efter en demonstration och
misshandlades. Han lyckades aldrig återhämta sig.
För
Olga är arbetet i soppköket som självaste livet. För hundratals barn i La
Victoria är Olgas och femton andra kvinnors arbete ett sätt att överleva. Så
länge Pinochet förnekar dem den mänskliga rätten att äta sig mätt, så länge
behövs soppköket.
 |
| Här i soppköket i La Victoria tillagas maten för 220 barn och gamla. FOTO: DICK EMANUELSSON.  |
FINNS
DET
SOPPKÖK I SVERIGE?
SOPPKÖK I SVERIGE?
–
Stoppa ned blocket och kameran, säger plötsligt en kille som kommer springande.
–
`Los pacos vienen´, karabinjärerna kommer!
Jag
fumlar med blocket och det verkar som det tar evigheter innan jag får ned det i
kameraväskan.
Jag
sitter till vänster om soppkön som under intervjun har bildats. Jag försöker
sätta mig närmare det lilla trädet som inte på långa vägar kan skyla mig. En
gringo i La Victoria är detsamma som en journalist. För ordningsmakten är
detsamma som en fiende och de behandlas också så.
Men
den kravallutrustade bilen med åtta beväpnade karabinjärer susar bara förbi
tvärgatan med soppköket. Jag känner att väskan plötsligt bränns. Fan, tänker
jag, där ligger ju ”El Siglo”, kommunistpartiets tidning som jag köpte av den
gamle mannen.
–
Vem är du, avbryter en kvinna mina tankar?
Jag
berättar att jag kommer från Sverige och är journalist.
–
Har ni soppkök där också, frågar hon nyfiket. Finns det lika många arbetslösa
som här i Chile, fortsätter hon.
Hon
verkar inte riktigt förstå när jag berättar för henne om den sociala tryggheten
som svensk arbetarrörelse har tillkämpat sig. Hon får något drömskt i blicken.
–
Hur är det själv, frågar jag i ett försök att leda in diskussionen på ett annat
tema?
–
Ja, säger hon svävande, visst skulle vi vilja få det bättre. Men arbetslösheten
är svår.
–
Min man jobbar på POJH (AK-arbete, reds. anm.) och tjänar 3200 pesos i månaden
(ca 100 kr).
–
Hur många är ni i familjen, fortsätter jag?
–
Vi har två barn. En flicka på ett år och en pojke på fyra.
–
Vad tycker dina barn om maten i soppköket?
–
Den är bra, de har ju aldrig ätit något annat, säger hon lite sarkastiskt.
Själv
ordnar hon och hennes man maten på annat sätt. Hur, vill hon inte säga. Men det
är ett faktum att många kvinnor tvingas prostituera sig för att helt enkelt
överleva.
 |
| Inez Silva med sin kastrull som ska mätta munnarna hos hennes två barn. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Inez Silva 29 år, är lika
gammal som området La Victoria. Hon menar att tack vare att hon bor i detta
organiserade område, så har det kanske varit hennes barns räddning. Det är ett
annat faktum, att många mödrar i Chile har tagit livet av sina barn. De har
inte stått ut med att se dem svälta och lida.
Därför
är det med motstridiga känslor jag följer med Olga in för att avsmaka
soppkökets resultat. Som ett tacksamhetsbevis för den goda soppan, lägger den utsände
1000 pesos till den lokala avdelningen i kommunistpartiet. Den bästa
investeringen för att avskaffa-alla soppkök i Chile.
 |
| Barn i La Victoria i en hyllningsmanifestation för den av militären mördade franske prästen som hade många av dessa barn i sin "söndagsskola". FOTO: VICARIA DE SOLIDARIDAD. |
 |
| General Pinochet med sin hustru Lucia, som med ett genuint klasshat under sin tid som "Republikens första dam" gjorde många föraktfulla uttalanden mot de fattiga i landet. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
SOCIALA
PROBLEM
ATT PROMENERA RUNT
I La
Victoria är som att promenera i en annan värld. På nästan varenda mur finns det
ett politiskt motiv som handlar om kampen, om martyrerna som fallit i kampen,
om rätten till livet.
Fattigdomen
skapar förnedring som får sitt uttryck i sociala problem. De finns även i La
Victoria, det förnekar man inte.
Men
man försöker eliminera de värsta avarterna, att dra in de drabbade i den
sociala och politiska kampen. Och man förvånas över omfattningen.
–
Våra `småbrottslingar´ genomför varje år en ”Babyfotbollsturnering”. Varje
klubb i området betalar en avgift som senare förvandlas till glass, godis eller
en resa för våra 10 000 barn i åldern 0-12 år som bor i La Victoria, berättar
Elisabeth Orrego från
Områdeskommandot.
Hon
fortsätter:
 |
| Muralmålningarna som en hyllning till det väpnade kommandot FPMR. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
–
Under protesterna får de i uppgift att bevaka en gata, att delta i försvaret av
området när militären kommer. De åker också iväg till sjukhusen med de sårade,
även om det är mitt i natten.
–
Arbetslösheten skapar också familjeproblem. När man har åtta barn som skriker
av hunger är det lättare att fly in i drog- eller alkoholmissbruk. Familjer
splittras och barnen tar svår skada.
FÖR BARNEN SOM
VÄXER upp
under fascismen, under våldet och terrorn försöker vi att inlemma på ett sätt
som undviker att de går ner sig i de fällor som detta samhälle skapar. Det är
inte lätt men vi har gjort stora framsteg, säger Elisabeth.
–
De anklagar oss för att vara terrorister. Men det är regimen och Pinochet som
är de verkliga terroristerna. För barnen i La Victoria som växer upp, är de
verkliga hjältarna de som går i spetsen mot diktaturen. Det är ingen
tillfällighet att det finns muralmålningar för den Patriotiska Fronten Manuel
Rodriguez (FPMR) på varje gata här i området.
 |
| La Victoria och den verklighet barnen växer upp i.FOTO: DICK EMANUELSSON. |
I LA VICTORIA
LEVER KULTUREN
LEVER KULTUREN
FÖR DEN CHILENSKA
UNGDOMEN erbjuds
flipperhallar som ett kulturellt utbud. Pensionerade officerare har börjat ägna
sig åt denna verksamhet som aldrig tidigare. Det är deras förlängning av kriget
mot sitt eget folk. Man häpnar när man hör berättelser från rasande föräldrar
som säger att ägarna erbjuder småbarn att spela flipper och köpa sig en läsk.
De skall fostras redan i barnaåren till att bli fast i ockrarnas tentakler.
I
TV och radio skvalar USA-musiken på ett sätt som får en att tro att man
befinner sig i San Fransisco mer än i den chilenska huvudstaden. I de rikas
kvarter eller i dess köpcentrum har myndigheterna låtit uppföra
rullskridskobanor som ungdomarna far runt på medan föräldrarna gör sina uppköp.
Här finns också stora privata swimmingpools där inträdet kostar en
dagsförtjänst för en arbetare. På helgerna eller sommarlovet åker man till
kusten och installerar sig.
I
fattigkvarteren samlas ungarna kring vattenpumpen på gatan som någon har
öppnat. Det är deras sätt att svalka sig i sommarhettan. Det slog mig att det
fanns likheter i min egen barndom. Vi arbetarbarn åkte varje dag med
rälsbussarna från Linnéplatsen i Slottsskogen i Göteborg, till Askim söder om
staden vid kusten. Vi fick fyra spårvagnskuponger samt ett glas mjölk när vi
kom ut. Mackor fick vi hålla med själva. Ungarna från Örgryte eller Hindås
befann sig under hela sommaren ute på pappas sommarstuga vid kusten där de seglade
eller glassade runt i utlandet.
 |
| Armésoldaterna avlossade sina automatkarbiner i Kulturhuset och mot den mördade franske prästen André Jarlan. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
MEN FÖR ATT
ÅTERVÄNDA till
La Victoria. I områdets centrum ligger Kulturhuset. Med stolthet och iver visar
Elisabeth Orrego mig runt. Hon döljer inget, framför allt inte hålen efter
automatkarbinerna som avlossades den 8:e september förra året.
–
Det var dagen efter bakhållet mot Pinochet. De hade omringat hela området och
skickade in tungt beväpnade patruller. En av dessa trängde in i Kulturhuset.
–
De sköt mot målningen av den mördade prästen Andres Jarlan, mot dörrar, väggar
och tak. Överallt slog de sönder, säger Elisabeth och gör en svepande rörelse
mot taket.
–
Där, säger hon och pekar, trodde de att de skulle finnas vapen. Det är absurt. I
dessa rum har hundratals barn dagliga aktiviteter. Här målar de, leker, gör
olika slags utställningar, läser dikter, dansar och spelar teater.
–
Men det är klart, säger Elisabeth med ett leende, här har barnen gjort
utställningar om de sju kamrater som fallit i kampen. De har samlat in kulor,
tårgasgranater och bomber för att åskådliggöra den permanenta förföljelsen mot
invånarna i La Victoria. Och det är en ansenlig samling.
EN AV DE
VIKTIGASTE uppgifterna
som de ansvariga för Kulturhuset har ålagts av Områdeskommandot, det är att
försöka förklara orsakerna till den nuvarande sociala och politiska situationen
i Chile. Det är oftast rätt enkelt då de känner situationen och terrorn inpå
kroppen. På så sätt kan man också undvika att barnen hamnar i det sociala träsk
som fascismen skapat samt utvecklat ett starkt klassmedvetande.
–
De äldre ungdomar som jobbar med barnen lägger ned ett stort arbete. Som du ser
finns det inga gröna- eller rekreationsområden här i närheten. De tar därför
med sig barnen ut till kusten eller landet under en vecka på sommaren för
insamlade pengar. Det är ett viktigt avbrott i tristessen.
Och
medan det fascistiska systemet uppmuntrar fördummande ”kultur”, lever Folkets
Kultur i La Victoria.
LÄS MER:
torsdag 4 juni
2020
Motståndets Chile 1986-1987 (15): Lärarkårens kamp mot
kommunalisering, morden och hungern
onsdag 3 juni
2020
Motståndets Chile 1986-1987 (14): Byggnadsarbetareförbundet som
arbetarklassens förtrupp
tisdag 2 juni
2020
Motståndets Chile 1986-1987 (13): ”Döden nådde André Jarlan,
präst i La Victoria, under bönen”
måndag 1 juni
2020
Motståndets Chile 1986-1987 (12): Religionen kanske inte alltid
är ”ett opium för folket”
söndag 31 maj
2020
Motståndets Chile 1986-1987 (11): Hos
Mapuchefolket i södra Chile: Han svävade mellan liv och död i fyra månader!
lördag 30 maj 2020
Mapuchefolket
återtar sin jord men möts av kulspruteeld (10). Motståndets Chile 1986-1987
fredag
29 maj 2020
torsdag
28 maj 2020
Bakhållet
mot “Chiles Hitler” och en spektakulär flykt från högriskfängelset
onsdag
27 maj 2020
måndag
25 maj 2020
måndag
25 maj 2020
SÄKERHETSPOLISEN
INJEKTERADE PATRICIA FÖR ATT ”TALA” (5)
söndag
24 maj 2020
lördag
23 maj 2020
fredag
22 maj 2020
fredag
22 maj 2020
